Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

torsdag 31 januari 2013

- Snälla, kan jag inte få ett kejsarsnitt?

Godmorgon!


Sov knappt en blund natten innan. Bad till Gud att inte vattnet skulle gå som en störtflod på natten. Men den lilla låg ju rätt därinne och det ingav lite mikrolugn. Rörde mig i sakta mak och alla rörelser gick i slow motion. Kunde inte peta i mig någon frukost. Kramade och pussade flickorna på F. Om ett par timmar hoppades vi att ringa. Så hade det ju varit de senaste gångerna.

Det hade varit en sådan otrolig anspänning denna gång. Så mycket oro, så lång väntan. Man önskade så  hett att inget skulle gå på tok. 

Kände att det totala lugnet sköljde över mig när vi äntligen steg över tröskeln till förlossningen. Nu var vi äntligen där så nu kunde man lägga ifrån sig all oro och ångest, att den lilla skulle födas hemma. I någon tokig ställning. I säte, går ju i alla fall. I värsta fall. Liksom worst case scenario. Tvärläge, går ju absolut inte. 

Det skulle bara göras ett litet snabbt rutinultraljud för att kontrollera att den lilla låg med huvudet neråt, som den gjort tre dagar tidigare.

Det blev tyst i rummet när läkaren förde instrumentet över den kletiga magen. - Nej, den här lilla rackaren har lagt sig i tvärläge igen. Trodde inte mina öron. Igen. Måste väl vara omöjligt. Var ju i vecka 38. - Jo, sa doktorn, men den här lilla har också osedvanligt mycket fostervatten att snurra runt i och sedan finns det ju lite plats. Det här är ju inte ditt första barn heller.

Nej, det var det ju inte. Men ändå. Tänkte på Mollbergarna och Pikarna. På paraplydrinkarna och solisarna. Tårarna bara rann och rann. Det gick inte att stoppa. - Du får åka ner till förlossningen så får dom försöka vända bebisen där nere. All ångest och panik sköljde över mig igen och kom tillbaka blixtsnabbt och jag frågade om det fanns några risker. - Ja, det finns alltid risk för navelsträngsprolaps, sa doktorn allvarligt.  - Men du är ju på plats, och vi står beredda med kejsarsnitt.

- Jamen, snälla du, hulkade jag. - Jag vill inte ta några risker. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Jag har knappt ätit, druckit eller sovit på en vecka. Jag orkar inte. 

Jag bönade och bad: - Snälla doktorn, kan jag inte få ta kejsarsnitt direkt nu? Jag vill verkligen inte utsätta mitt barn, mitt sista barn, för någon risk över huvud taget. Jag var helt förstörd och skakade och grinade och grinade. Fast det hjälpte föga.

Jag var inte mig själv. Det var jag inte. Är inte någon pjoskig person i vanliga fall. Men doktorn hade inte heller legat hemma i min soffa i flera veckor med dödsångest för den lilla. Långt ifrån ett sjukhus. Jag hade varit så sjukt orolig. Kände att det var droppen. Var liksom både psykiskt och fysiskt nedbruten, innan jag kom dit. 

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. 

Doktorn var obeveklig. Vaginalt skulle det bli. Till varje pris.

Åkte grinandes ner till förlossningen. De vände på den lilla bebisen och satte dropp. Värkarna satte igång. Jag grät hela dagen. Petade i mig två kalla makaroner med tomatsås på. Drack någon mun saft. Gick inte att äta. Var helt förstörd. Det fanns inget stopp på tårarna. Hur mycket tårar får det plats i en människa egentligen? 

Gick med dropp hela dagen och hela kvällen. Grät sakta, oavbrutet. Hade så ont. Sent på kvällen hade jag öppnat mig en cm. Bebisen låg inte rätt ner som den skulle, utan snett på sidan. Därför hade inte värkarna gjort någon nytta alls. Hade gått hela dagen med värkar till ingen nytta. Inget huvud hade ju tryckt på. De stängde av droppet och frågade om jag ville åka hem över natten. - Aldrig i livet, sa jag. Jag rör mig inte en meter. Gråten stockades i halsen. Tänkte att de kunde väl inte skicka hem en hysterisk kvinna som ska till att föda sitt sjätte barn, som fick sitt tredje barn i ambulans, som gått med dropp hela dagen, grinat i 12 timmar konstant och som inte hade ätit på en vecka. Typ. Dessutom har vi åtta mil att åka.

Efter fem minuter rörde det om i magen. Ganska mycket. Ringde på klockan. - Tror det har hänt något, sa jag. Ni måste kolla med ultraljud. 

- Nämen, det var väl en busig liten bebis. Den ligger i tvärläge igen.

Tårarna sprutade. Var helt slut. Totalt slut. Fanns inga krafter kvar.
- Jag orkar inget mer. Ni får skära ut bebisen. Typ nu.

Doktorn var obeveklig. Skulle göra ett nytt vändingsförsök i morgon. Jag grät och grät. Sov inte en blund på den kalla galonklädda förlossningssängen, med ett tunt lakan som snodde sig hela tiden och halkade runt. N låg på en saccosäck nedanför och dåsade och slumrade till då och då.

Jag grät och stirrade ut i mörkret. Rummet låg precis mittemot kejsarsnittsrummet. Hörde snabba spring och fokuserade läkarröster hela natten och sedan ljuvligt bebisskrik några minuter efter. Många bebisar föddes i det rummet den här natten. 

Vår bebis låg i hängmatteläge och ville inte komma ut.

Det blev en lång natt.


Kram

17 kommentarer:

Villa Björkenäs Backen sa...

God morgon vännen!

Oj oj....jag lider med dig när jag läser.
Kan förstå den oron som man har och förtvivlan och tröttheten.
Och vilken bus hon var.... så hade vi lite med vårt tredje.
Jag var också helt utmattad. dock hade jag inte riktigt som ni. men hon vände sig.utöver gick jag med värkar och var halvvägs ö .
Haft värkar i två månader varje natt...ont.
Ingeng sömn.
Men det var likadant. nejdå.
Nu måste vi få höra slutet.
Som tor vet vi att du lill Florisen hemma :)
Men hag är ju en sådan som lever in i det riktigt när man läser....vill veta.slutet.

Hoppas att du får en god dag ! Med dina godingar
jag är hemma med dom små sjuka inklusive mig ...

Du var ju så Vacker när du var gravid !
Absolut den vackraste tältet som jag har sett isåfall om du nu vill påstå att du var en tält ;)

Ibland kan jag sakna ändå det här ....att vänta och sen få en ny och älskad familje medlem.
Men vår lilla familj är också nu som det är och jag njuter av dagarna med barna.
Tiden som går så fort
sen får man längta till barbarn och förrhoppnings får man några .
Hej igen ! Må så gott ! :)
Kram.kram

Villa Hasselbacken sa...

Jag läser och ryser! Tänk att man kan oroa sig så mycket över det lilla livet där inne. Jag känner igen känslan. Jag har ju bara fått tre barn men alla på olika sätt. Min äldsta är född på BB fyra timmar efter den första värken jag kände, andra gången sa dom att det var nog bäst att tälta på parkeringen när det gick så fort första gången så när vattnet gick så åkte vi direkt men jag märkte ganska snart att det inte hände något mer så den natten låg jag också på en galonbrits och kände efter om det inte var något på gång så jag skulle slippa åka hem. Blev igångsatt dagen efter men de uppptäckte navelsträngsprolaps när jag var öppen 5cm. Jag blev hastigt sövd och det blev katastrofsnitt. Allt gick sån tur bra men ingen upplevelse jag önskar andra. Tredje gången blev jag inlagd med för högt blodtryck sista veckan de satt igång mig då också och det funkade på första försöket. Jag bad att få åka ner på förlossningen för jag kände att det var på G men de sa att det var så fullt där nere så jag skulle vänta. När jag väl kom ner så är vår sista född på ca 45 min, han med navelsträngen två varv hårt runt halsen så han var lite seg i starten. Minns att min man dunsade blek ner på stolen bedvid med orden "inte en navelsträng till". Men allt gick bra även denna gång.
Tänk vad vi kvinnor är starka som klarar den påfrestningen.
Kram Lena

Anonym sa...

Haha du har lärt dig hur du ska få läsare du.....spännande:) som sagt tur vi vet att floris mår bra:) Kram Linnsan

årstidens bästa sa...

Godmorgon.

Ojojoj...vilket inlägg alltså.
Tufft är bara förnamnet. Så många känslor som kommer fram, egna minnen. Blev snittad själv med första barnet, ingen hit i mina ögon.
Tur att er älskade lilla goding kom ut hel och bedårande vacker.

Kram
Linda

Prinsessorna på Bellevue sa...

Ja, tänk att de små ska hålla på att krångla så där... Det känns väl onödigt, Sirpa... Vad himla gullig du är! Man känner sig ju bara som en valross typ och vaggar fram, hahaha!

Ja, så är det... Nu får man se fram emot barnbarn och hoppas att man får några. Tiden går fort!

Må gott, du med!

Kramar
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Lena!
Vilken story! Vi kvinnor skulle kunna skriva böcker om detta... Jag vet ju såklart att kejsarsnitt inte är att eftersträva. Mitt sunda förnuft säger ju att det är en stoor bukoperation som kan medföra allvarliga komplikationer.

Men, hade jag haft en miljon på fickan så hade jag gladeligen gett bort den för att få ett kejsarsnitt, just där och då. Så som jag kände i just den situationen! Kändes som det inte fanns någon annan utväg. Som om det var totalt omöjligt.

Jag ville inte få katastorfsnitt om det skulle bli navelsträngsprolaps. Det fanns ju stor risk för det och då tyckte jag att det var bättre att få ett planerat snitt i lugn och ro. Det kändes som om jag höll på att bli galen, där och då. Det var så jag resonerade. Tänkte, att här kan jag ligga timme ut och timme in och sedan blir det katastrofsnitt i alla fall. Med risk för barn och allt. Kändes så fruktansvärt onödigt att ens ta risken.

Vilken himlans tur att det gick bra med dina barn och jag ser din stackars man där i stolen...

Kramar
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Linnsan!
Hahaha! Ja, preciis... Var ju tvungen att nypa av den här romanen lite, så att någon ens skulle orka läsa...

Kramar
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Linda!
Åh, det lät dramatiskt! Sån himla tur att allt gick bra och att du fick din bedårande flicka! Som sagt, jag var inte vid mina fulla sinnes bruk, när jag låg där och bönade och bad, det var jag inte...

Kramar
Petronella

Anonym sa...

Ja tänk så det kan bli!!
Jätteskönt när allt slutar lyckligt ändå :)

Härlig berättelse :D

Önskar dig en fin avslutning på veckan
Ann-Louisekram ♥

Prinsessorna på Bellevue sa...

Ja, det är tur, Ann-Louise!

Önskar dig detsamma!

Kramar
Petronella

mitt hjärtas fröjd å glädje sa...

Spännande!! Naturligtvis förstår jag oxå att det var en jobbig tid för dig. Du gjorde rätt, jag skulle inte heller lämnat sjukhuset innan de fixat ut bebisen. Jag har haft tur som sluppit sådant. Jag kom in en av mina fem gånger och födde efter 10 minuter inne på bb, det gick himlens fort så efter det var man ju nervös att man inte skulle hinna in med de andra.
Väntar spänt på fortsättningen.
:) Kram Jennie

Prinsessorna på Bellevue sa...

Jennie!
Oj, det var verkligen snabba ryck! Förståår verkligen att du var nervös att du inte skulle hinna in... Nej, det gick ju inte att åka hem, det var ju helt omöjligt...
Kommer i morrn...

Kramar
Petronella

Hanna sa...

oj så det kan vara, förstår att du var orolig.
Ha en bra kväll.
Kram
Hanna

Livet i Gula Huset sa...

Så fint du skriver! Riktigt spännade var det att läsa. Tur att vi vet att allt gick bra med lilla Flora.

Ha en fin kväll!

Kram Kristin

Prinsessorna på Bellevue sa...

Ja, Hanna, jätteorolig!

Kramar
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tack snälla, Kristin!
Ja, det är tur det gick bra...

Kramar
Petronella

till-vidas-ara sa...

hu vad arg jag blir också! de där läkarna är oerhört okänsliga ibland. du skulle självklart ha fått snitt! min lille låg inte snett. det var bara det att det gick så fort! tack för allt du delar med dig av fina du! och tack för orden om Vida! vår lilla ängla flicka som jag tror jag får träffa den dag jag går över på andra sidan. hon var ju liksom färdig. det kommer aldrig att kännas ok att hon inte fick vara med oss..hennes familj. inte ok. men så är det och jag tror vi får träffas..
hon hade ett hjärtfel som inte gick att åtgärda. upptäcktes först i v 29 och många läkarundersökningar därefter fram till det att hon dog i min mage.

kramar Lycke

kramar Lycke