Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 23 september 2016

Och hon nyper sig i Paris-armen och kan inte tro att det är sant...

Godkväll!


Och hon nyper sig i armen och kan inte tro att det är sant. Att den där Paristokiga i prickig klänning snart ska dit igen. Gå på samma kullerstenar. Sitta på samma vingliga caféstolar vid Montmartres backar och sneda gator. Att stå vid en liten fransk balkong och se ut över hela härligheten. Och hon minns när hon typ nyss i varmaste juli vaknade med en rysning mitt i natten av en trumpet och att någon i sommarskumma kvarter spelade "Summertime" under stjärnbeströdd Parishimmel och månen lyste in i rummet och att det var bland det vackraste hon hört. Att hon knappt kunde andas. Att det ekade bland de ljusa strykjärnshusen. Att hon låg och lyssnade till det där overkliga. Till det magiska. Som om det vore en dröm. Kanske var det en dröm.

Och hon längtar till det där vackra och sagolika. Och att det är som en osynlig kraft som drar och lockar. Att det nog är där hon hör hemma. Egentligen. Kanske har hon blivit lite galen. Smått rubbad och lite vettlös. Egentligen. Men det går inte att hålla i en besatt och dåraktig Frankrikeälskande längtande. En som är vanvettigt förälskad och kanske tappat förståndet. En smula. Ett hjärta som förlorat sig. 

En passion och lidelse som är så stark. Som flammar och brinner. Med oförtruten dådkraft. En lycka och salighet som är så stor. Kolossal och ansenlig. Euforisk glädje. 

Och mamman som inte är tappat bakom en vagn inser ibland fast hon aldrig skulle erkänna det att hon möjligen och eventuellt har en liten förmåga och fallenhet till överdrivenhet. Lite dramatiska talanger. Anlag till det kryddaktiga. Brer på. Smått högtravande och teatralisk. Men begriper också och hajar att hon dock klart som korvspad bara är så in i bombens innerligt upprymd och hjärtligt själaglad. Helt enkelt.

Glad som tusan.



Kram




fredag 16 september 2016

Att vara älskad ända till Norrland...

Godkväll!


Och så kramar du om mig jättehårt och stryker bort en bångstyrig test i din panna samtidigt som du tittar allvarligt på mig och ger mig ett vackert äpple från Bellevues trädgårdar och säger att du älskar mig ända till Norrland. Och att det är jättelångt bort. Och att jag har regnbågsögon. Och är lika fin som en enhörning.

Och jag börjar nästa gråta av en av de finaste kärleksförklaringar jag någonsin fått. 

Att vara älskad ända till Norrland. Och ha regnbågsögon. Och att vara lika fin som en enhörning.

Det är stort. 

På riktigt.

Och så torkar jag bort en tår och kramar om jättehårt tillbaka. Och undrar varifrån hon kommer den där ungen.

Egentligen.


Kram

fredag 9 september 2016

Att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod...

Godkväll!


Och längst bak i det nittiotalscerisa glansiga albumet ligger ett ihopviket gammalt reportage. Och hon tänker att det var ganska bra på den där Turistbyrån i alla fall. På den tid det begav sig. Och så undrar hon hur det hade blivit. Om hon hade stannat kvar. 

Och så tänker hon att det nog förmodligen inte alls är så bra och speciellt nyttigt att gå omkring med ett megafrustrerat och argt pärmvärldshjärta om dagarna. Att man troligtvis inte alls blir sådär himla supergammal som man vill bli om man är grymt mastodontrasande och asförgrymmad mest hela tiden. 

Och att det gör så ont i hjärtat och att hon blir så innerligt ledsen och bedrövad när hon ser hela sin gamla stolthet bara monteras ner. Att hennes vänner slutar. Byter jobb. Att man bara pajar och raserar och har sönder. Smyger in orättvisor. Hur man bara kan stå och putta ner alltihop i avgrunden. Och envist hålla fast vid att det är det enda rätta. Att bara vänta. På kollapsen.

Och så tänker hon att det ändå är så enkelt. Så himla banalt enkelt att bli hjälte. Bli heroisk. Att göra skillnad. För om han där på toppen bara sade emot istället. Ropade att allt snart är för evigt försent. Slog näven i bordet. Stod på barrikaderna. Morrade och visade tänderna och sade att nu är det banne mig nog. Att ingenting ska pajas nå mer. Ingen mer kunskap ska få gå förlorad. Inga mer rasande och arga hjärtan ska logga ut och gå hem. Inte en enda till. För att inte komma tillbaka.

Att det skulle kunna bli som en amerikansk film. Där allt ordnar upp sig. På slutet. Och den modiga och rakryggiga bärs fram av lycksaliga och stolta armar klädda i blå skjortor. Till ryggdunkar och klappande händer. Under hurrarop och sång.

Så lägger hon tillbaka tidningsurklippet omsorgsfullt i albumet. Lyssnar på Bobban och Johnny Cash och tänker att det faktiskt är fredag idag. Slutligen och till sist. Och så funderar hon en smula på om tapperhet och kurage är något som är borttappat i vår tid. Och så ber hon en tyst bön. Hoppas. Att de som är där uppe där det blåser förstår att det bara är att ta chansen. Och att det brinner i knutarna. Och att det aldrig någonsin är försent att ändra sig.

Och att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod. 

Än en som aldrig försökte.


Kram