Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

torsdag 31 januari 2013

- Snälla, kan jag inte få ett kejsarsnitt?

Godmorgon!


Sov knappt en blund natten innan. Bad till Gud att inte vattnet skulle gå som en störtflod på natten. Men den lilla låg ju rätt därinne och det ingav lite mikrolugn. Rörde mig i sakta mak och alla rörelser gick i slow motion. Kunde inte peta i mig någon frukost. Kramade och pussade flickorna på F. Om ett par timmar hoppades vi att ringa. Så hade det ju varit de senaste gångerna.

Det hade varit en sådan otrolig anspänning denna gång. Så mycket oro, så lång väntan. Man önskade så  hett att inget skulle gå på tok. 

Kände att det totala lugnet sköljde över mig när vi äntligen steg över tröskeln till förlossningen. Nu var vi äntligen där så nu kunde man lägga ifrån sig all oro och ångest, att den lilla skulle födas hemma. I någon tokig ställning. I säte, går ju i alla fall. I värsta fall. Liksom worst case scenario. Tvärläge, går ju absolut inte. 

Det skulle bara göras ett litet snabbt rutinultraljud för att kontrollera att den lilla låg med huvudet neråt, som den gjort tre dagar tidigare.

Det blev tyst i rummet när läkaren förde instrumentet över den kletiga magen. - Nej, den här lilla rackaren har lagt sig i tvärläge igen. Trodde inte mina öron. Igen. Måste väl vara omöjligt. Var ju i vecka 38. - Jo, sa doktorn, men den här lilla har också osedvanligt mycket fostervatten att snurra runt i och sedan finns det ju lite plats. Det här är ju inte ditt första barn heller.

Nej, det var det ju inte. Men ändå. Tänkte på Mollbergarna och Pikarna. På paraplydrinkarna och solisarna. Tårarna bara rann och rann. Det gick inte att stoppa. - Du får åka ner till förlossningen så får dom försöka vända bebisen där nere. All ångest och panik sköljde över mig igen och kom tillbaka blixtsnabbt och jag frågade om det fanns några risker. - Ja, det finns alltid risk för navelsträngsprolaps, sa doktorn allvarligt.  - Men du är ju på plats, och vi står beredda med kejsarsnitt.

- Jamen, snälla du, hulkade jag. - Jag vill inte ta några risker. Jag orkar inte. Jag är helt slut. Jag har knappt ätit, druckit eller sovit på en vecka. Jag orkar inte. 

Jag bönade och bad: - Snälla doktorn, kan jag inte få ta kejsarsnitt direkt nu? Jag vill verkligen inte utsätta mitt barn, mitt sista barn, för någon risk över huvud taget. Jag var helt förstörd och skakade och grinade och grinade. Fast det hjälpte föga.

Jag var inte mig själv. Det var jag inte. Är inte någon pjoskig person i vanliga fall. Men doktorn hade inte heller legat hemma i min soffa i flera veckor med dödsångest för den lilla. Långt ifrån ett sjukhus. Jag hade varit så sjukt orolig. Kände att det var droppen. Var liksom både psykiskt och fysiskt nedbruten, innan jag kom dit. 

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. 

Doktorn var obeveklig. Vaginalt skulle det bli. Till varje pris.

Åkte grinandes ner till förlossningen. De vände på den lilla bebisen och satte dropp. Värkarna satte igång. Jag grät hela dagen. Petade i mig två kalla makaroner med tomatsås på. Drack någon mun saft. Gick inte att äta. Var helt förstörd. Det fanns inget stopp på tårarna. Hur mycket tårar får det plats i en människa egentligen? 

Gick med dropp hela dagen och hela kvällen. Grät sakta, oavbrutet. Hade så ont. Sent på kvällen hade jag öppnat mig en cm. Bebisen låg inte rätt ner som den skulle, utan snett på sidan. Därför hade inte värkarna gjort någon nytta alls. Hade gått hela dagen med värkar till ingen nytta. Inget huvud hade ju tryckt på. De stängde av droppet och frågade om jag ville åka hem över natten. - Aldrig i livet, sa jag. Jag rör mig inte en meter. Gråten stockades i halsen. Tänkte att de kunde väl inte skicka hem en hysterisk kvinna som ska till att föda sitt sjätte barn, som fick sitt tredje barn i ambulans, som gått med dropp hela dagen, grinat i 12 timmar konstant och som inte hade ätit på en vecka. Typ. Dessutom har vi åtta mil att åka.

Efter fem minuter rörde det om i magen. Ganska mycket. Ringde på klockan. - Tror det har hänt något, sa jag. Ni måste kolla med ultraljud. 

- Nämen, det var väl en busig liten bebis. Den ligger i tvärläge igen.

Tårarna sprutade. Var helt slut. Totalt slut. Fanns inga krafter kvar.
- Jag orkar inget mer. Ni får skära ut bebisen. Typ nu.

Doktorn var obeveklig. Skulle göra ett nytt vändingsförsök i morgon. Jag grät och grät. Sov inte en blund på den kalla galonklädda förlossningssängen, med ett tunt lakan som snodde sig hela tiden och halkade runt. N låg på en saccosäck nedanför och dåsade och slumrade till då och då.

Jag grät och stirrade ut i mörkret. Rummet låg precis mittemot kejsarsnittsrummet. Hörde snabba spring och fokuserade läkarröster hela natten och sedan ljuvligt bebisskrik några minuter efter. Många bebisar föddes i det rummet den här natten. 

Vår bebis låg i hängmatteläge och ville inte komma ut.

Det blev en lång natt.


Kram

onsdag 30 januari 2013

Dunkla skogar och vindlande stigar...


Godmorgon!

Liten Pella. På den tiden det begav sig...

Äntligen var det promenadväder ute och inte svinkallt näsförfrysningväder och Nordpolsvindar. Floriskorven var inget vidare till sällskap utan drog igen sina blå, tämligen omgående. Jag fick roa mig själv och gick förbi anslagstavlan där man stått så många gånger och storögt och nyfiket spanat in de nya biofilmerna. Den gamla telefonkiosken som stod bredvid, är borta sedan länge och där stod du och lade i enkronor, kväll efter kväll, och ringde till mig. Fast det kanske hade gått en halvtimme sedan vi hade setts. Gick förbi den gamla tallen, där vi stod halva natten i sena september. Natten var kolsvart och stjärnbilderna rörde sig sakta på himlavalvet och ljumma vindar rörde om i ditt hår. Benen var fulla med dans och hjärtat översvämmat med bubbel och fniss.

Kom fram till stigen, som ledde in i skogen, där jag lekte som barn. Stigen var lite smalare nu och igenväxt och jag såg plötsligt en liten flicka med gul mössa och brun täckjacka som lekte att det fanns troll under stubbarna, precis som i Trolltider. Den Dunkla skogen mittemot var läskig och mörk och träden stod tätt som sparrisar. Där sprang vi snabbt, snabbt i Ronjas skog så inte vildvittrorna, grådvärgarna eller de underjordiska skulle ta oss. Nu var Dunkla skogen gallrad och såg inte fullt så otäck och läbbig ut. Men inte lika vacker heller. Som då.

Gick förbi min gamla pulkabacke, där jag nästan slog ut en framtand. Det kan ju liksom bli så om man försöker krypa uppför en isbacke i 45 graders lutning. Som tur var så var det en mjölktand, men jag fick dricka smält glass med sugrör och jag var lycklig ändå. Skridskobanan låg öde nu. Hörde nästan våra skrik och tjo och tjim när jag gick förbi. Åkte skridskor vareviga kväll och det var knökfullt med ungar med termobyxor och blöta Lovikkavantar, röda blossande kinder och ångande andedräkter.

Floriskorven missade alltihop. Hela min barndom. Lyfte lite trött och otacksamt på ena ögonbrynet då och då, men snusade vidare i vagnen, alltmedan hela hennes mammas ungdom spelades upp. Totalt ointresserad av alla gömställen, kojor, farliga bäckar, trollskogar, skidspår där man trillade som liten, sommarheta asfaltsvägar där man skrapat upp knäna, dungarna där man hade hemliga, osynliga hästar, vindlande stigar där man hittade som i sin egen ficka, räckena där man satt och dinglade med solbrända plåstriga ben, tuggade päronbugg och drömde om framtiden, långt hår och ögonskugga.  

Nåja, det blir väl fler gånger.

Men det var knappt så gummistövlarna orkade gå hem.

Är man lite drömsk och vimsig, så kan det bli så.


Kram


tisdag 29 januari 2013

Turgumma...

Godkväll!


Tänk så lycklig man kan bli när det ligger ett blått paket i vita brevlådan, som nästan håller på att falla sönder. Paketet var från 
"Min lilla bubbla" då jag hade haft den stora turen att vinna jättegott te och en söt liten tesil. Så nu har vi precis haft lite teparty härhemma, småtjejerna och jag, och vi har druckit ur fina tekoppar och haft lillfingret lite stelt utåt. Och konverserat.

Vi hade tyvärr inga scones, marmelad och grädde.

Det kör vi nästa gång.


Kram


Bita ihop och skrapa ihop spillrorna...

Godmorgon!


När Floriskorven plötsligen släpper vardagsrumsbordet och nästan gör liksom en liten volt i luften och snurrar till precis innan hon landar på hårda trägolvet och mamman och pappan sitter precis bredvid och hinner inte med och Florisen skriker i högan sky då hon slagit sitt lilla huvud och en otäck smal bula börja framträda och stora våta tårar rinner för korvens kinder och mamman försöker trösta och klappa lilla håret och håller henne tätt intill sig och pappan håller en kylskåpskall fransyska i en plastpåse mot lilla bulan. För att lindra lite.

Då är det bara för mamman, som är osedvanligt blödig när det gäller de egna barnen, att bita ihop och skrapa ihop spillrorna och samla ihop sig lite och skärpa till sig och låtsatsandas lugnt och stilla och säga varsamt och försiktigt : - Det gick bra. Blåsa på lilla bulan, torka tårarna och vyssja och krama hårt. Och länge.

Inuti mamman uppstår kaos. Blir jätterädd. Direkt. Hyperventilerar och känner att skadepaniken närmar sig. Tänker att hon kanske skulle ha haft hjälm på korven. Hon undrar hur det ska gå, hur lång tid det kan tänka sig innan ambulansen kan komma. Nojjar och tänker inom sig: Ojojoj! Hinner anklaga sig en sväng också att hon inte hann fånga lilla Busflora när denna släppte bordet, helt plötsligt och bara sådär. Att man kanske borde ha anat det och kunnat haft en hand bakom. Som skydd.

Undrar om det gick hål i huvudet nu? Kanske inuti. Fast man inte ser.

Tur att lilla korven tror att mamman är lugn, sansad, behärskad och icke oroad.

Tur att mamman haft hemliga drömmar i hela sitt liv om bl a skådespeleri och kan ta fram och använda sig av dessa okända talanger ibland.

För då blir Floriskorven också lugn.

Slänger sig ner från mammans famn. Skrattar och far iväg. Igen.


Kram


måndag 28 januari 2013

Med paraplydrink och solisar...

Godkväll!



Precis för ett år sedan och stor som ett hus...

Vad vi hade längtat efter det lilla barnet, som vi förstod var det sista. Oroade mig gråhårig för den lilla i magen som absolut ville ligga på alla möjliga sätt därinne, fast inte med huvudet neråt såklart. Hade värsta poolen därinne och kunde göra både Mollbergare och Handstående och Pik, utan problem. 

Var så fruktansvärt nervös att det skulle hända något. De flesta gånger vid de otaliga ultraljuden vi gjorde låg bebben i tvärläge, i skönt och bekvämt hängmatteläge helt enkelt. Låg därinne med en paraplydrink, med solisar och armarna käckt och slappt under nacken och visslade schlagers. Det är jag helt säker på.

Det bestämdes att den lilla inte skulle vändas förrän vid igångsättningen, två veckor före utsatt tid. Blev upplyst om att ifall vattnet skulle gå så var det ambulans direkt eftersom det fanns risk för navelsträngsprolaps. Vilket var väldigt allvarligt och då var det mycket bråttom. Då vi har 8 mil till förlossningen och då jag redan hade fått ett barn i ambulans så gjorde detta att jag höll på att bli knäpp och förlora förståndet till slut. På riktigt.

Efter att mitt vatten har gått, vid de tidigare förlossningarna, har alla fem flickorna fötts inom 15 minuter. Så jag var ju inte dummare än att jag förstod att om vattnet skulle gå hemma och om navelsträngen skulle komma i kläm så kunde det innebära att vi skulle förlora vårt barn. Det fanns stor risk för det.

Var så hemskt nervös, kunde inte se ett enda förlossningsprogram eller ens tänka på förlossningar. Blev helt skakig och darrig. De sista dagarna kunde jag knappt sova, vågade knappt röra mig och åt och drack nästan ingenting. Bad till högre makter att allt skulle gå bra och att den lilla bebisen skulle klara sig.

Idag, för precis ett år sedan, fick jag jätteont på höger sida av magen. Det var tre dagar kvar till igångsättning. Den lilla sparkade så hemskt och jag blev rädd och nojjig och undrade om den lilla sparkat sönder något därinne, för så ont gjorde det. Jag grät och grät och till slut så åkte vi in, en lördagskväll, för att kolla läget. 

Mitt urinprov visade på svält, men den lilla hade tagit spjärn och snurrat runt och lagt sig tillrätta med huvudet neråt. Jag var så lycklig och tårarna rann nerför kinderna. Kunde inte tro att det var sant.

Vi åkte hem, överlyckliga. Lättade.

Tisdagen den 31 jan 2012 skulle vårt älskade efterlängtade barn äntligen födas.

Föga anade vi vad som skulle hända.


Kram

Fast en en annan dag...

Godmorgon!

Mammas lilla Feliciabulle...

Efter fem flickor på F har mamman trots allt varit ganska smärt och skapligt smal och smidig. Flickorna har dock varit runda och goa och tjocka som bullar.

Med Floriskorven är det annorlunda. Lilla korven är smärt och smal och nätt och väldigt smidig medan mamman är rund och go och tjock som en bulle med bebisveck och grejer som väller och hänger över både här och där.

Mamman, som är av en lite lat natur, och inte bryr sig så där rasande mycket och inte tycker att det där är så viktigt ändå när allt kommer omkring och tänker att det finns betydligt värre saker att bekymra sig över kastar ett getöga på Gladiatorerna och tänker att kanske ändå att hon skulle ta och kamma till sig och rycka upp sig och börja träna som en galning och vettvilling och få tvättbrädemage och en hård rumpa som två apelsiner eller släta äpplen snarare, så man slipper groparna, och kanske slänga sig ner på golvet och göra 200 armhävningar per dag för att på så sätt få slimmade armar utan gäddhäng.

Sedan går hon ut i köket, brer sig en macka med fikonmarmelad bara för att hon är så sugen och för att det är så vansinnigt gott, snusar lilla korven i nacken och tänker: Inte idag.

En annan dag.


Kram


söndag 27 januari 2013

När man har sett sina bättre dagar...

Godmorgon!


Alltså, när man står i morgonköket, där den obarmhärtiga ickeförlåtande januarisolen lyser in, som den genom alla tiders tröttaste person som någonsin har hasat i ett par halkiga, blåspräckliga raggisar, med håret på ända som en piassavakvast, i en sjavig morgonrock, utan BH och har fött och ammat cirka 57 ungar på raken och man är skrämmande och otäckt lik Alice Cooper eller typ Marilyn Manson, som har varit på världsturné i åtta månader med fullt hålligång, sådär på morgonkvisten. Man har kort sagt sett sina bättre dagar. Om ni förstår.

När då ändå den äkta hälften kommer fram och man får en puss på kinden och säger godmorgon och viskar att man är fin, då måste det väl ändå vara det yttersta beviset på sann och ren kärlek.

Eller en liten inbäddad vit lögn. Eventuellt. Mest troligt.
 Ni får fråga honom.

Felicia granskade mig under lupp härom dagen och kisade med ögonen och sade: - Mamma, jag tror faktiskt att du är lite finare med smink. Jag, som fullständigt höll med, men som samtidigt höll på att skratta ihjäl mig, fick ju lov att behärska mig gentemot denna lilla ängel med sitt ljusa rufshår som tydligen druckit sanningsserum och helt enkelt var tvungen att säga sin rara lilla mamma sanningen. 
Det gick bara inte att hålla den inom sig.

Jag försökte vara allvarlig och sade förvånat: - Tycker du?
Den lilla toviga ängeln, såg på sin mamma med sina stora ögon av äkta medlidande och kände med ens att hon nog måste linda in det hela och genast måste säga något snällt. Och det fort också.
- Fast jag tycker nog att du är ganska fin, utan också.

Rara ärter det där...

Föredrar nog det där lilla snälla morgonljuget ändå.

Framför den hårda sanningen. 

Äh, that´s life. Det är bara att tugga i sig.

Fast kanske behövs det lite upppeppmusik. Så här en söndagsmorgon.

Trots allt.



Kram

Två morgonrufsisar...
Lillfisan och Floriskorven


lördag 26 januari 2013

I fisiga långkallingar och i Hulken-position......

Godmorgon!

Den här bilden gör mig glaaad! Liten Fanny.
Fotograf Liv Rickardsdotter

Känner mig precis som Sylvester Stallone, i filmen Rocky, när han springer uppför trapporna till rådhuset i Philadelphia. När han sträcker upp armarna i total lycka och triumf att han lyckades. Hoppar omkring däruppe som en galning och spritter med armar och ben i kaosaktiga, icke synkade rörelser och med gympabrallorna uppdragna till strax under armhålan. Hör ni också musiken? Lite avlägset. Långt borta. Svagt. Knappt hörbart.

Kanske överdriver jag. Lite. En smula kanske. Men jag var på toppen igår. Några timmar. I was there. Tack vare Er.

Fast ni är ju så kloka därute att ni förstår min ironi och att såna saker såklart är luftsaker som inte betyder någonting. Egentligen. Det är ju bara det där knäppa egot som sitter där inne, som man egentligen inte tycker så mycket om, som gottar sig och smackar och skrockar lite. Men man får väl passa på att njuta några minuter, så länge det varar. Sedan är det back on track igen. Tillbaks till verkligheten. Alla ni vet ju att det enda som verkligen betyder någonting är ju människor, att man mår bra och är glad, mätt i magen och ganska nöjd i allmänhet. Att man någon gång får känna riktig lycka. På riktigt.

Känner mig såklart innerligt glad och stolt ändå och vill tacka Er alla rara människor så mycket, i alla fall. Ni som röstat och ni som outröttligt orkar er in här, gång på gång. Bara det är en bedrift, värt beröm.

En annan sak, som är på riktigt i den riktiga världen och som gör mig så himlans glad är när pappan kommer hem från jobbet och blir helt fredagsgaaalen och står i bar överkropp och fisiga långkalsonger och ställer sig i olika Hulken-positioner och frustar och låter som originalet precis på pricken och barnen blir helt till sig och alldeles som tokiga och skriker och tjoar och vet att nu är det dags och sedan är det igång med låtsasKung Fu och skojkarate och andra olika vansinniga judogrepp och tjejerna kippar efter andan av allt tokskrattande och får knappt luft, där de flyger upp och ned i luften och fram och tillbaka.

Det bästa av allt är när Floriskorven chockat ser alltihopa och börjar rycka i hela kroppen och benen börjar gå som trumpinnar och hon tjuter av upphetsning och se och höra hennes totala lycka och kiknande skratt när hon lätt som en plätt, gång på gång, lyckas brotta ner sin kära pappa på golvet. Vi andra vi skrattar så nästan käkarna går ur led och får ont i magen. Ögonen på korven är stora som tefat och hon är kingen över alla. Hon blir alldeles svettig i lilla nacken av allt vinnande och erövrande och helt slut och måste till slut lägga sig på förlorarens håriga bröst och vila sig lite.

Det finns många andra saker som också gör mig glad. Dessa kort av Fanny gör mig väldigt glad. Den nedersta ser ut som en Disneybild, tycker jag, och är taget för många år sen.

Kan dock inte gå förbi det utan att le.

Och bli riktigt glad.

Inuti.


Kram


Foto taget av Liv Rickardsdotter
Sitter upptejpat på flickornas slitna dörr och solen lyser in så fint...
Såna saker gör mig glad!

fredag 25 januari 2013

Skämmigt är vad det är...

Godkväll i stugorna!

Skam går på torra land. Ogillar detta starkt för det är ju så pinsamt och generande och jag vill ju bara krypa ur mitt röda blossande skinn, gömma mig, bli osynlig, försvinna. Skamset, med svansen mellan benen. Och sätta skämskudden för ansiktet. 

Skämmigt är vad det är, men nu förnedrar jag mig själv, utlämnar mig själv. Röstfiske, kallas det. Pinigt så det förslår.

Har kommit med på listan över mammabloggar på BloggTOPPEN, vilket gör mig väldigt glad och inser väl även att om ingen röstar, så är det ju ingen stor idé. Såklart man blir glad om någon därute gillar vad man skriver. Så är det ju.

Om ni vill och har lust och bara om ni verkligen gillar den, så kan ni rösta här i högerkanten. Fattar ni vad det krävdes för att skriva detta? Huga. Man kan naturligtvis kika in till de andra också och kanske gillar man deras bloggar bättre. När det gäller andra så röstar jag alltid hej vilt och tycker det är så roligt och blir glada för deras skull. Men när det gäller en själv är det andra bullar. Usch och fy. Smäll på fingrarna. Aja baja. Hemskt. Nu var det sagt. Ska aldrig nämna det igen.

Jantelagen ni vet.

Som sitter där på axeln och knackar.

Jämt och ständigt. Tittar lite förmanande sådär.

Och harklar sig.


Kram


Ibland kanske man borde vara snällare mot sig själv...
Ett stort hjärta till alla er som kikar in här!

Vår solgula hall, som man blir glad av...

Godmorgon!



Man blir glad när solen lyser in på den solgula pärlsponten. Vet inte vad det är med den där färgen, men vi hade ju även solgult i hallen, i skokartongslägenheten. Alltså har vi blivit mötta av solgult i över 18 år eftersom vi blev färdigtapetserade bara några timmar innan Fideli föddes. Vi klurar på om vi ska måla om men kan inte riktigt bestämma oss. Kanske blir det något nytt, eller så kör vi på solgult ett tag till.

Man blir i alla fall glad!

Fast det är väl i och för sig snarare vaniljgult, som vaniljsås.

Åh, herreguud, vad jag älskar vaniljsås!

Antar att det är därför.


Kram

torsdag 24 januari 2013

Sibirisk vinter och isbjörnar vid fotändan...

Godkväll!

En eftermiddagsbild med vårt sovrumsfönster när solen lyser in och det är vaaaarmt!

Igår vid läggdags, låg N i kalsongerna och var supertjarrig och skrattade när jag hade t-shirt, plyschbyxor, fleecetröja, tjocka stickade strumpor samt tre tjocka täcken och frös som en hund. Ändå. När jag viskade att jag kanske skulle tassa upp och hämta mössa och ett par vantar också kunde han inte hålla sig längre och sade fnissande att det var helt omöjligt att frysa så där, när det var typ stekhett och tropisk värme i sovrummet.

Men det var det inte. Tro mig. Det var mer eller mindre Sibirisk vinter och det sprang isbjörnar vid fotändan och madrassen var en tundra med permafrost och kudden var ett kylskåp och det hängde istappar i håret på mig och man fick typ hyperventilera för att inte skaka sönder sängen.

Vad är det egentligen med karlar och kyla?


Kram

onsdag 23 januari 2013

Sprakande heta kakelugnar och bombnedslag...

Godkväll!


Vi är inte riktigt kompis med värmepumpen än så det har varit lite mankemang idag med. Som tur är så sitter vi inte i sjön och det är mysigt och trivsamt med sprakande kakelugnsljud och alla ugnarna har fått jobba på ordentligt nu ikväll. Tjejerna tyckte det var så mysigt med knastrande brasa, när de skulle gå och lägga sig. Det enda är att man får hålla efter liten Floriskorv som tycker det där med eld verkar superspännande.

Sedan har vi dragit igång världens utrensning av kläder och byte av storlekar. Kommer säkert ta någon dag till och jisses vilket jobb. Det ser ut som någon släppt en bomb i tjejernas rum och ett mindre berg åker till Röda Korset, inom kort.

Även fast man är så sorterings- och utrensningsslut och typ bara sitter och tokstirrar nu, så är det ju så oerhört skönt att få lite ordning och reda och få det gjort. Det är så typiskt det där. Man kan gå och fundera på saker i evigheter och dra sig och känna att man borde, fast kanske en annan dag. Grejen är ju att det är faktiskt hundra gånger jobbigare än att ta sig i kragen, kamma till sig och bara göra det. 

Det är så typiskt mig. Att dra på saker och ting.

Men nu är vi igång.

Och nu finns det ingen återvändo.


Kram




tisdag 22 januari 2013

En stoppad korv med dubbla raggisar...

Godkväll!


Ja, ni vet ju redan att mamman fått stora bakknäppen, men det är så roligt med brödsugna barn på eftermiddagen så hon kan ju inte låta bli. Mindre roligt är det när värmepumpen bestämmer sig för att krångla en smula, och helt plötsligt är det isande kallt i Villa Bellevue och Floriskorven blir kall som en isbit och mamman får blåsa och värma fossingarna och liten korv får kläs på och blir istället som en stoppad korv med dubbla raggisar och stickad mössa.


Mamman eldar och står i och pappan får gå ut och hämta in lite mer ved.


Liten Floriskorv är glad ändå och blir lite rödrosig om kinderna då mamman byltat på henne så.
Av ren omtanke. Förstås.


Pappan tänder ljus överallt.


Och sakta, sakta kom värmen tillbaka.


Fast det är inte riktigt som vanligt än så mamman sover med raggisarna på. Precis som lilla korven.

Och extra täcke.

Utifall att.


Kram

- Vi vill också ha rutigt golv, fast rosa!


Godmorgon! 

Liten Plutt-Filippa och Fanny, någon månad innan vi flyttade in i Villa Bellevue.

På sensommaren 2008, när vi precis hade målat hallgolvet rutigt i två grå nyanser och när Flislisan kröp omkring hemma i lilla lägenheten som var lika rymlig som en skokartong ungefär och när vi längtade oss tokiga tills vi skulle få flytta och nästan hade värk i magen av all flyttlängtan och de sju år långa tålamodet liksom höll på att sina ut och man kände att man knappt stod ut längre så tyckte vi dock att hallgolvet blev så fint och värken lugnade ner sig en smula och man fick stilla sig lite, blev tjejerna alldeles till sig över det rutiga hallgolvet och skulle prompt ha rutigt golv de med, fast rosa minsann.

Mamman och pappan tyckte det lät konstigt och det kunde väl ändå inte passa sig. När det gått någon dag och liksom själva önskan sjunkit in lite så tyckte mamman och pappan att det kanske inte var så himlans dumt ändå och kanske det rent av var en alldeles strålande idé.

Pappan, som är målare och har lite blick för det där, sade då att då ska det inte vara mindre rutor på snedden utan det ska vara stora rutor, typ schackrutigt och det ska vara en målas en fris runtomkring. Tjejerna blev i alla fall väldigt nöjda och älskar sitt golv.

Även mamman och pappan kan komma på sig själva att titta på där rosa-rutiga golvet då och då, och tänka att det blev inte så tokigt och de båda hade nog aldrig kommit på att måla rosa rutor själva.

Alltså kanske man ska lyssna på barnen ibland.

Fast det kan, till en början, låta hur tokigt som helst.


Kram

Innan golvet blev målat i rosa-grå stora rutor...

måndag 21 januari 2013

Dagar då allt känns lite lenare i en...

Godmorgon!

Spralltjejerna och Filippa med sin "jagskaskötamig-min" och som skålade så fint!

Alltså, det finns ju dagar då allt känns lite lenare i en. Som när man får åka till Hotell Engelbrekt i Norberg och äta smörgåsbord, hela konkarånget. Sjutton personer som firade Bengts 71-årsdag och som hurrade och sjöng för en förlägen Bengt som hade bjudit allihopa. Filippa och Felicia var lite restaurangspända men lovade efter förmaningar att sköta sig fint och de gjorde de med bravur. Inte var dag liksom som man får ta hur många köttbullar och skinkskivor som man vill. Utan begränsningar alls. Att det ska räcka till alla och att ingen ska bli utan. De njöt i fulla drag och åt 57 knäckemackor var eftersom det var så himlans kul att bre på smör från yttepyttesmörpaket.

Hela gänget rullade ut, proppmätta och magarna fulla med Jansson, ägghalvor, sill i långa rader, hundraelva korvsorter och diverse andra godsaker som hör smörgåsbord till och vi kramade storasyster hej då och man fick återigen bita ihop och försöka hoppa den där ångesten, som kommer krypande när man närmar sig tågstationen. Det är såna gånger det är bra att ha fått fyllt på det där mjuka och lena, så känns det lite bättre inuti. Och inte så hårt.

Sedan vankades det kalas för bästa Erik och Frida och Filippa for iväg för fortsatt kalasande och jag travade iväg till Norrby Teater, i januarikalla söndagseftermiddagen och höll på att frysa öronen av mig, för att äntligen få se "Livstidsrevyn". Tänka sig att det finns så många duktiga skådistalanger i en liten småstad som vår och det var så mysigt att få skratta sådär rakt ut och le igenkännande. 

Får en att må bra.

Och det gillas.


Kram


söndag 20 januari 2013

Den där slarvmajan till mamma...

Godmorgon!



Undrar hur det känns att vara en liten korv och liksom alltid och jämt har någon famn att krypa upp i. Alltid någon som kan klappa på lilla kinden, hålla handen, pussa i nacken, ta fram spännande saker, ta fram något gott att äta och alltid någon som kan göra olika roliga frisyrer av fjunigt korvhår. Måste ju vara en ganska så behaglig tillvaro i världen. Tror ni inte? Alla är ju liksom som tokkära i vår lilla myskorv, som gör superroliga miner och låter konstigt och säger: 
- Dädädädä. Eller: - Mämmä! Med ä. 

Då ska mamman ta henne bums och ingen annan. Där kan hon liksom hämta lite kraft och återhämta sig lite en liten stund, så hon orkar hasa sig ner igen och ta sig an något nytt och spännande. Eller leka Följa John efter någon spännande långhårig syster. Eller peta i sig roliga och intressanta smulor från golvet. Eller ställa sig upp mot en byrå och slänga ut alla vantarna på hallgolvet. Det är jättejätteroligt om man är en liten korv.

Nu har Filippa och Felicia det lenaste hår man kan tänka sig och det ligger slätt rakt ner och inte upp och ner, huller om buller och till höger och vänster i tjocka kockor. Håret klipptes också och en decimeter tovhår rykte på varje rufsflicka. Filippas hår hade växt ända till nedanför rumpan och Felicias nådde mittpå. Så långt hår tror jag ingen av flickorna på F har haft förut. Skönt med fräscha avhuggna toppar. Hoppas det inte blir lika tjorvigt nu.

Så man slipper skämmas.

Över den där slarvmajan till mamma.


Kram




lördag 19 januari 2013

Två toviga flickor med varsitt fågelbo på huvudet...

God eftermiddag!

Fideli och Felicia, sommaren 2008

Nu har vi ju sån himmelens tur att mormor och morfar bara bor två hus ifrån oss och idag när N och jag kom hemsläpandes på tunga matkassar, med frostnupna kinder och droppande näsor, så blev vi så fulla i skratt. För hemma på vår gata fick vi syn på håll, två små tjejer med långt, långt hår som trippade ner för gatan och det såg ut som de hade ett varsitt fågelbo på huvudet. Små toviga flickor utan mössa, men mäkta stolta, skulle de gå och hälsa på mormor och morfar och vem bryr sig då om så små trivialiteter som att borsta håret eller ta på sig en mössa, när vägen bara är 75 m lång.
Trots att det är 14 minusgrader.

Annars så har vi storasyster hemma igen så ordningen är återställd. Igår fick vi för oss att titta på gamla filmer och bilder från när barnen var små och det blev många skratt och - Åhhhh, vad du var liiiten och sööööööt! Helt plötsligt och hux flux var det sena kvällen.

Tiden går fort när man har roligt och när man förvånas över hur tiden gått. 


Kram

Typ så här såg de ut, de små tovtrollen, fast det dessutom var stort och fluffigt...
Då vet vi vad vi ska göra ikväll då...


fredag 18 januari 2013

Somnade mitt i smörgåsrånet...

Hej fredag!

Medan jag höll på med dagens lunch, alldeles nyssens...

så somnade liten Flora mitt i smörgåsrånet.
Inte lätt att vara liten och supertrött...

För en liten stund sen så svepte Filippa in som en virvelvind genom dörren och mamman fick sig lite fredagsskäll eftersom hon hade glömt att det var leksaksdag. Igen. Alltså andra gången. Dock hade mamman, som hade bestämt sig för att skärpa till sig, skrivit upp så ordentligt i nya fina almanackan, men kruxet är ju att man måste komma ihåg att kika till den också. Helst lite då och då. Eller gärna varje dag.

Nåja, mamman blev förlåten och Filippa skrålade och sjöng med stor inlevelse:
- Nu är det sluuuuut på veckan, det är dags för fredagsmyyyyyyyyyys!

Kan ju inte bli annat än fredagsglad då.

Eller hur?


Kram

torsdag 17 januari 2013

Vem kunde tro det och nu är det jubileum...

Godkväll!


Ingen är mer förvånad än jag. För det första att jag skulle ha en blogg över huvud taget. Det fanns inte i min värld. Inte ens på kartan. Det började bara på skoj och är fortfarande på skoj. Ett experiment faktiskt. Kanske slutar jag tvärt i morgon. Lika tvärt och plötsligt som jag började. 

Vi får se hur det blir. En sak är i alla fall säker. Att det finns så många gulliga och trevliga människor därute som läser den och lämnar så snälla kommentarer och jag blir så himmelens glad. Har också, tack vare det, hittat till så många andra fantastiskt fina bloggar, som det är så himla roligt att kika in till. Jag hinner inte återgälda jämt, men jag försöker verkligen. Det ska ni veta. 

Idag har det gått sex månader, så jag får väl fira lite idag.

Såklart blir det ostkrokar. Det godaste som någonsin uppfunnits.

Hjärtformade.

Dagen till ära.

EN JÄTTESTOR KRAM TILL ER ALLA OCH TACK!

Det har tydligen slagit runt...

God eftermiddag!


Det har tydligen slagit runt och mamman har blivit helt knäpp och bakar typ hela tiden. De senaste dagarna har det bakats så det står härliga till och mjölet har yrt vida omkring och legat som en Londondimma i Bellevue-köket och mamman är så himla tokig att hon kan köra igång med brödbak typ vid niotiden på kvällarna. Bara för att hon får lust. Fast hon är dödstrött och har en miljard andra saker att göra. Som är mycket viktigare. Egentligen.

Inget recept har hon heller. Hon bara kör hej vilt och frirajdar och har i lite vad som helst. Helt utan struktur och ordning. Flickorna är dock lyckliga och äter tills de nästan rullar fram. Mamman som redan rullar fram, försöker att inte äta så mycket.

Sen att strykhögar och diskberg växer, det har hon löst med speciella glasögon, som trollar bort allt stök och bök och så gör hon det som hon tycker är roligt istället. 

Hur knäppt är inte det?


Kram



onsdag 16 januari 2013

Som en tjeckisk hockeyspelare...

Godkväll!

Kanske blir det sån här föda, den närmaste tiden, för fröken Klumpeduns...
Fanny på Norbergs marknad, april 2012.

Okej, kvällsrapport från Villa Bellevue:

Läget stabilt med tanden, ser fortfarande någorlunda normal ut och inte som en tjeckisk hockeyspelare. Än så länge i alla fall. Verkar sitta kvar som vanligt. Hoppas jag. Har checkat i spegeln ett otal antal gånger och känner regelbundet med tungan. Läget oförändrat.

Kan dock inte låta bli att undra om det blivit någon spänning i tanden. Den klongade liksom till riktigt rejält när den där dörrklockan for ut i luften, p g a att jag slängde upp dörren lite väl hastigt mitt i värsta besiktningsglädjeyran, och träffade precis mitt på framtanden. Fortplantade sig som chockvågor upp i huvudet.

Tänk om den liksom lossnar mitt i natten och halva biten sitter kvar, sådär taggig ni vet, medan den andra biten ligger snällt på kudden. Eller har trasslat in sig i håret. Och att jag helt oanades på morgonen försöker le sött mot N, när klockan ringer, och han hoppar till och blir typ sjukt rädd, eftersom han tror att han har legat bredvid Jaromír Jágr, hela natten.

Eller typ någon annan, från det tjeckiska hockeylandslaget.


Kram

Nånting mjukt, lätt och fluffigt och inte så mycket tuggmotstånd att tala om...
Felicia och Filippa mumsar sockervadd så det står härliga till!

Så man nästan står och darrar på underläppen...

Godmorgon!

Insidan av vår svinkalla glasveranda...

Så stod man åter i kallt lysrörsljus och drog lite med foten och kallpratade och pladdrade lite nervöst. Vet inte vad det är med mig och bilbesiktningar, men man står där och känner sig superskyldig på nåt vis och är helt stensäker på att de aldrig någonsin har haft inne en värre bil. Någonsin. Genom alla tider. Spelar ingen roll om man har en lite nyare bil eller gammal. Alltid samma sak. Förmodligen har man den sämst skötta bilen ever. De har förmodligen aldrig sett något hemskare. Man ber en stilla bön strax innan att det ska vara någon snäll och beskedlig och mild besiktingsman och inte så hård och brysk. Har ju träffat några jättebarska, genom åren, så att man nästan står och darrar på underläppen. Vet ju, innerst inne, att det är för min skull och för alla andra trafikanters skull och det är ju så himmelens skönt att veta att allt är okej.

Men, när man står där, just där och då, med stora snöflingor som smälter ner i pannan så hoppas man ju att det inte återigen är någon spindelled som ska bytas eller dåliga bromsbackar.

Idag fick jag dock träffa världens snällaste besiktningsmän som 
var jättetrevliga och väldigt obarska. Som sa att allt var bra och att jag hade bra bromsar. Lycklig log jag hela vägen hem i morgonmörkret och log så brett när jag gick in genom dörren, så att dörrklockorna tjongade in i ena framtanden med en smäll, så jag trodde först att tanden gick tvärt av. 

Fast inte ens det, kunde förstöra mitt glada besiktningshumör.



Kram

Så där ja, där är klockorna... Tjong i medaljongen!

tisdag 15 januari 2013

Snarare som en wienerkorv...

Godkväll!

Liten allvarlig Flora! Kanske tänker hon på förmiddagens bravader...

Tjuvtjockt med bebisar och sprutstressade föräldrar, ångande täckjackor och snöiga kängor, hjärtskärande och hjärtslitande gallskrik från alla livrädda små barn som fick sina vaccinationer idag. Var med lilla Floriskorven idag på ettårskontroll, två veckor före sin ettårsdag. Två sprutor som obarmhärtigt och brutalt måste tas i smala, smala låren och mamman och doktorn fick hålla fast medan sköterskan, som verkade lida lika mycket hon, med van hand fixade det hela.

Åhh, tårarna sprutade och mamman fick blåsa och trösta och stora, stora tårar trillade nerför liten Floriskind. Gjorde ont i mammans lår också. Fast mest i mammahjärtat.

Den lilla korven är nämligen inte tjock som en korv. Snarare långsmal som en wienerkorv. Eller kanske som röde pölser.
 8 kilo tung, nästan på pricken, och nästan 74 cm.

De andra flickorna på F har varit runda som bullar och Michelingubbar. Där har det inte pratas om att mamman borde ha rapsolja i vällingen eller att det är bra att äta mycket smör.

Väl hemma fick en ledsen och rödögd liten korv lunch hos morfar och fick smaka lite glass på en sked. Till kvällen blev det gryta och lite våfflor.

Man får liksom ansträng sig lite.

För en liten Florpis Skorpis som varit bedrövad idag och lite nedslagen.

Och dessutom har ömma smala, smala lår.


Kram


måndag 14 januari 2013

- Berta, är världens vackraste namn!

Godkväll!


När vi sitter och slötittar på Winx Club och inväntar invasionen med barn och det liksom är lite lugnet före stormen, så flyger växtälvan Flora vackert och graciöst omkring i TV-rutan, tillsammans med sina älvkompisar i deras magiska värld.

-Åhhhh, säger Felicia och lägger till:
- När jag blir stor ska jag också heta Flora!
- Nämen, varför då Felicia, svarar jag förvånat och fortsätter:
 - Du har ju redan världens vackraste namn!
- Nähä, säger hon allvarligt.
- Berta, är världens vackraste namn, säger hon och plirar med ögonen och ser så där underfundig ut, som bara hon kan.

Helt plötsligt och från ingenstans.

-Ja, säger jag. Det är verkligen jättefint. Försöker dölja paffet så gott det går.

Jag säger ju det. Var får den ungen allt ifrån?


Kram


SEMPER HAR SKICKAT SVAR ANG. TUNGMETALLER I GRÖT OCH VÄLLING!


God eftermiddag!

Har precis mottagit följande meddelande från Semper:


Hej, Vi förstår att ni är många föräldrar som blir oroliga när ni läser den här typen av rapporter. Vi vill därför gärna berätta hur det ligger till. Det är viktigt att förstå att tungmetaller är ett grundämne som finns i berggrunden och därmed i all mat vi äter. Nivåerna i barnmat är generellt mycket lägre än i vanlig mat. En barnportion matris innehåller i genomsnitt sju gånger mer arsenik än risvällingen och rigröten i Testfaktas test. Tungmetaller är alltså ingenting som vi tillsätter i barnmaten. Vi vill också påpeka att det inte är farligt att äta av våra produkter. Även Livsmedelsverket har gått ut på sin hemsida där de berättar att det inte är någon fara för barnens hälsa. Ni får gärna läsa mer här: http://www.slv.se/sv/fragor--svar/fragor-och-svar/mat-for-smabarn/fragor-och-svar-om-tungmetaller-i-barnmat/ Vi välkomnar er till vår Facebooksida där ni kan ställa frågor till oss om den här undersökningen och om våra produkter. Besök oss gärna! http://www.facebook.com


DET ÄR BRA ATT DETTA UPPMÄRKSAMMAS!

KRAM TILL ER ALLA, SOM KÄNNER ORO, LIKSOM JAG!


Man vill ju sina kära barn, det allra bästa!

söndag 13 januari 2013

För tusen miljarder år sedan...

Godkväll!

Filippa, Felicia och kusin Matilda på julgransplundring idag!
Gräver lyckliga i sina godispåsar...


Jag och svägerskan Kristina stod och tittade storögt och avundsjukt på tomtens lilla vagn som var  fullproppad med godispåsar, som nästan vällde över kanten. Kurrade mammamagar stod bredvid och längtade efter typ vad som helst att fylla den med. Det blir så när man går upp ovanligt tidigt för att vara söndagsmorgon och man typ inte hinner äta frukost, men är det Tjugondag Knut så ska ju julen dansa ut och då är det bara att trava iväg till kyrkan och sedvanlig julgransplundring efter det. 

Efter dans och godisutdelning blev det som tur var fika så jag och Kristina orkade babbla hela vägen hem om viktiga saker som köksrenoveringar, kommande tapetseringsprojekt, olika hårkvalitéer efter att man har fött barn och lägenhetsköer i storstäder. Allmedan den bitande janurarikylan rev i kinder och stackars öron, längs den öppna, blåsiga riksvägen.

Finaste julbocken i stan?

På vägen hem så stannade vi och klappade mormor och morfars jättefina julbock, vars dagar nu är räknade. Ska rivas ner vilken dag som helst och förhoppningsvis återuppstå till nästa jul igen. Däremellan ska den troget tjänstgöra som trähäst, när tjejerna och kusinbarn är på besök.


När kom hem så skramlade bara lite pepparkakor i magen, så vi var ju hungriga som vargar och kunde typ äta upp en älg var. Det gjorde vi också. Fast inte en hel. Bara en liten bit av en. Sedan gjorde vi Hasselbackspotatis och det har vi inte ätit på tusen miljarder år.
Inte älg heller, för den delen.

Mätta och glada har vi jagat runt efter liten Floriskorv, resten av dagen. Som har börjat gjort jätteskojiga miner, samtidigt som hon andas superkonstigt och låter som ett gammalt ånglok. Eller nåt.
Och vi tokskrattar och slår oss på låret.

Och skrattar igen.


Kram