Godkväll!
Puss! |
Så tänker hon att hon kanske skulle ha låst fast honom. Klampat fast honom i skrivbordsbenet med fotboja. En sådan där gigantisk med en jättejärnklump. Spikat för pärmvärldsdörren i panik. Slängt sig ner och krampaktigt hållit i hans byxben. Hämtat handbojorna och gjort värsta polisgreppet. En halvnelson rakt ner i golvet. Kastat bort hans telefon. Varit riktigt patetisk. Gråtit. Bönat och bett. Varit värsta dramaqueen. Förnedrat sig. Sett på honom med de ledsnaste hundögon. Snälla. Please. Lämna mig inte. Aldrig. Snälla. Jag ber. Varit så ynklig och ömklig hon bara kunde. Nära löjeväckande. Spelar ingen roll.
Men såklart så sitter hon bara där. Sval. Huvudet lite på sned. Säger såklart att han ska ta sin chans. Något annat är rent idiotiskt. Ser professionell ut. Pratar lugnt. Fejksvimmar inte. Har ett litet uns av värdighet kvar. Ställer inte till någon högljudd och pinsam scen. Har inte alls någon flackande desperatblick. Pratar inte forcerat alls. Inget besinningslöst hysteriskt hulkande. Neurotisk fulgråt. Att hennes inre är i kaos. Att hjärtat är i upplösningstillstånd. Som slitits itu. Gått sönder. Märkbart skavande. Kännbart värkande. Hjärnan kraftigt och grovt villervallaförvirrad. Ser bara otroligt kompetent ut. Och klok. Och förstående. Nickar instämmande. Medkännande. Hummar med.
Hon hatar det. Såklart. Vad annars.
Men eftersom hon är en någorlunda civiliserad och anständig människa. Innerst inne. Så önskar hon honom det varmaste lycka till. Sin bästa bästa arbetskamrat och gode vän. Sedan Dackefejden. Slaget vid Hastings. Spanska Inkvisitionen. Nyköpings gästabud. Håtunaleken och Freden i Roskilde. Såklart. Vad annars.
Och hon menar det också.
Såklart.
Innerligt och på riktigt.
Men eftersom hon alldeles tydligt har ett litet primitivt barbariskt grottmannastänk i sig. En skvätt underutvecklade och lågtstående manéer. Uppenbarligen. Så fundrar hon ändå på om inte det ohyfsade och okultiverade alternativ nummer ett var att överväga. Och föredra. I alla fall. Så tänker hon. Och fredagsmoffar i sig sjutton tacos på raken.
Som tröst.
Kram
Men eftersom hon är en någorlunda civiliserad och anständig människa. Innerst inne. Så önskar hon honom det varmaste lycka till. Sin bästa bästa arbetskamrat och gode vän. Sedan Dackefejden. Slaget vid Hastings. Spanska Inkvisitionen. Nyköpings gästabud. Håtunaleken och Freden i Roskilde. Såklart. Vad annars.
Och hon menar det också.
Såklart.
Innerligt och på riktigt.
Men eftersom hon alldeles tydligt har ett litet primitivt barbariskt grottmannastänk i sig. En skvätt underutvecklade och lågtstående manéer. Uppenbarligen. Så fundrar hon ändå på om inte det ohyfsade och okultiverade alternativ nummer ett var att överväga. Och föredra. I alla fall. Så tänker hon. Och fredagsmoffar i sig sjutton tacos på raken.
Som tröst.
Kram