Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

måndag 28 januari 2013

Med paraplydrink och solisar...

Godkväll!



Precis för ett år sedan och stor som ett hus...

Vad vi hade längtat efter det lilla barnet, som vi förstod var det sista. Oroade mig gråhårig för den lilla i magen som absolut ville ligga på alla möjliga sätt därinne, fast inte med huvudet neråt såklart. Hade värsta poolen därinne och kunde göra både Mollbergare och Handstående och Pik, utan problem. 

Var så fruktansvärt nervös att det skulle hända något. De flesta gånger vid de otaliga ultraljuden vi gjorde låg bebben i tvärläge, i skönt och bekvämt hängmatteläge helt enkelt. Låg därinne med en paraplydrink, med solisar och armarna käckt och slappt under nacken och visslade schlagers. Det är jag helt säker på.

Det bestämdes att den lilla inte skulle vändas förrän vid igångsättningen, två veckor före utsatt tid. Blev upplyst om att ifall vattnet skulle gå så var det ambulans direkt eftersom det fanns risk för navelsträngsprolaps. Vilket var väldigt allvarligt och då var det mycket bråttom. Då vi har 8 mil till förlossningen och då jag redan hade fått ett barn i ambulans så gjorde detta att jag höll på att bli knäpp och förlora förståndet till slut. På riktigt.

Efter att mitt vatten har gått, vid de tidigare förlossningarna, har alla fem flickorna fötts inom 15 minuter. Så jag var ju inte dummare än att jag förstod att om vattnet skulle gå hemma och om navelsträngen skulle komma i kläm så kunde det innebära att vi skulle förlora vårt barn. Det fanns stor risk för det.

Var så hemskt nervös, kunde inte se ett enda förlossningsprogram eller ens tänka på förlossningar. Blev helt skakig och darrig. De sista dagarna kunde jag knappt sova, vågade knappt röra mig och åt och drack nästan ingenting. Bad till högre makter att allt skulle gå bra och att den lilla bebisen skulle klara sig.

Idag, för precis ett år sedan, fick jag jätteont på höger sida av magen. Det var tre dagar kvar till igångsättning. Den lilla sparkade så hemskt och jag blev rädd och nojjig och undrade om den lilla sparkat sönder något därinne, för så ont gjorde det. Jag grät och grät och till slut så åkte vi in, en lördagskväll, för att kolla läget. 

Mitt urinprov visade på svält, men den lilla hade tagit spjärn och snurrat runt och lagt sig tillrätta med huvudet neråt. Jag var så lycklig och tårarna rann nerför kinderna. Kunde inte tro att det var sant.

Vi åkte hem, överlyckliga. Lättade.

Tisdagen den 31 jan 2012 skulle vårt älskade efterlängtade barn äntligen födas.

Föga anade vi vad som skulle hända.


Kram

19 kommentarer:

HemkäraHanna sa...

Vilken cliffhanger på en fantastiskt skriven berättelse.
Och om du var stor som ett hus, så var det det vackraste huset på länge!

Prinsessorna på Bellevue sa...

Hahaha!
Är du typ snällast i världen, Hanna....

Fortsättning följer på fredag....

Kraam
Petronella

Catarina Alexandersson sa...

Vackra du! Gah så spännande, jag som aldrig har bitit på naglarna har börjat nibbla lite nu =/

Väntar på fortsättning..

Kram & trevlig kväll =))
Catta

Maria sa...

Hej o hå, nu vill jag ha fortsättningen
Kram fina Pella

Maria sa...

Det är så roligt att läsa om dig o de dina fina Pella

VisaLiza sa...

Kan bara hålla med om att det där var onekligen ett vackert hus! Jobbigt att behöva gå med sådan oro. Skönt att veta att ni har er Flora när du lämnar oss med ett sådant slut! Kramar Liza

Vardag och flärd sa...

Jag tappar andan när jag läser slutet, fy, du får inte skriva så! Men jag vet ju att ni har lilla Flora! Och du är vacker!
Kramar Eva

Fröken Gredelin sa...

Oh hjälp! Jag blev helt nervös bara av att läsa det, och då vet jag ju att ni har lilla tjejen hos er! Men vilken mardröm! Nu ser jag verkligen fram emot att få läsa resten snart!:) Och det där med at föda barn i ambulansen lät otäckt, du verkar ha haft dramatik så det räcker! Kram!//Tanja

Prinsessorna på Bellevue sa...

Inte meningen att vara dum och skrämma er. Var tvungen att nypa av lite eftersom ni inte skulle orka läsa annars... Ni vet ju att det blir ett lycklig slut!

Ni är så himla snälla allihop!

Kraamar
Petronella

mitt hjärtas fröjd å glädje sa...

Förstår att du var rädd och nervös, Jag skulle oxå legat helt blickstilla sist tiden så inget skulle hänt!!
ja..du är verkligen bra på att skriva, du skulle kunna ge ut en bok tror jag:)Väntar spänt på fortsättningen.
Kram Jennie

Annelie sa...

Det är så kul att läsa om Er på bloggen :-)
Kramiz Annelie

Välkommen Hem! sa...

Men DU! Du får inte lägga ut sånna där bilder- höll på o sätta kaffet i halsen och trodde du var gravid igen!! blink blink ;-)
Och DU! Jag älskar att läsa dina härliga berättelser och nervkittlande slut och tänk att det gått så bra och att ni har så fina, friska och härliga barn!
Åh, vad du måste vara stolt!
Love o kram! Judita

Prinsessorna på Bellevue sa...

Oj, sorry, Judita! Inte meningen att skrämmas! Tack, tack och tack! Såklart jag är! Stolt så jag kan spricka!

Love tillbaka!
Petronella

hemma hos lilla mej sa...

Ja det låter som en riktig härlig och spännande saga ....Härliga bilder.Ha det bäst underbara du .Puss o kram Rita ♥

Oana sa...

jag trodde också att du var gravid igen!!!!!!!
Fin bild på dig!
Lilla söta Flora fyller 1 år snart.... nu är hon stor tjej
Ha en trevlig dag och hoppas att vi ses snart
Kraam Oana

Prinsessorna på Bellevue sa...

Oana!
Förlåt att jag skrämdes! Ja visst är det HELT OTROOOLIGT! Kan omöjligt få in det i huvudet! Ja, vi måste ses snart och ha en trevlig dag, du med!

Kraamar
Petronella

Njut Av Livets Goda Ting sa...

Vilken vacker bild på dig :)
Spännande berättelse och väntar på fortsättningen :)
Tack för dina varma goa råd :)
Stor kram
Jessica

till-vidas-ara sa...

Du såg ju helt bedårande vacker ut där. inte alls tjock heller, bara magen ju..!!! och vilken historia. och den där oron jag så väl känner igen, särskilt som vi förlorade vår lilla i v 32 innan jag återigen blev gravid med Liten. Vilket lyckligt slut med hennes vändning och jag blir nästan sugen på en till nu :) men bara nästan..

kramar Lycke

Prinsessorna på Bellevue sa...

Meen, åhhhhh! Så himla sorgligt! Det gör så ont i mig... När man har haft egna sorger så förstår man... Ja, det finns inga ord!

En stoor vaarm kraam till dig och tack för dina snälla ord!

Petronella