Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

måndag 26 december 2016

Julbubblekokongen och när man önskar sig ett trollspö...




Och hon vill inte knäcka hål på den där julbubblekokongen. Vill inte att den ska ta slut och vara till ända utan älskar de där evighetslånga mörkröda dagarna bland mjuka filtberg och en uppsjö av megamånga sammetskuddar överallt och julutschasade Bellevueungar i en enda hög och hårtrassel och rastahår och ingen bryr sig och när man har en handfull vackra konserter och gulliga lussetåg där mamman för övrigt ville äta upp varendaste liten lucia, tomtenissa och peppakaksgubbe och fantastiska julavslutningar i julbagaget och när man nu kör filmmaratons och sjutton godisskålar och lite slarvmat då och då och vara uppe tills man pallar och mäktar med och vakna när man gäspat klart och den där underbara förväntan och spänningen och Kalle och Karl Bertil och julotta och juldagsbio och spel och mys och pussar och slumrande eftermiddagslurar och halvdåsa en smula och dröna runt lite i huset. Och allt är lite drömlikt och inte riktigt på riktigt. Ingen ordning. 

Och miljarders med snälla julfilmer där alltid det goda vinner över det onda. Alltid. Och när man önskade att det jämt var så. Alltid och forever. Och när man känner att livet är så unfairly. Och att man önskade att alla barn på vår jord fick ha det bra och äta sig mätta och dröna runt lite. Ha sjutton godisskålar och lite fred runt sig och en smula lugnt och ett hem med tak och varma angenäma filtberg och föräldrar som pussar på dem och rufsar om dem i rufsigt rastahår eftersom ingen bryr sig eftersom det är juletid och allt. Och att de skulle få ha lite lov och vara lite julutschasade och att de har en skola att gå till när dröntiden är över. Att de också har varit sprängfyllda med förväntan och galna av nyfikenhet och vridit och snurrat och skakat på klappar under granen. Kanske lycksaliga och julaftonsrusiga ha fått krama en tomte. Att de nu är sådär nöjda och jullovsglada och spelar lite spel och skrattar och flabbar och har det lite gott. Eftersom det är juletid och allt. 

Innerligt önskar hon det.

Så hon är så himla tacksam. Så innerligt. Vill inte knäcka hål på den där julbubblekokongen. Vill inte att det ska vara slut. Och till ända. Tycker om det där lite drömlika och när det inte riktigt är på riktigt. 

Och ingen ordning.



Julkramar

Tidig julaftonsmorgon...



När man önskade man kunde göra så mycket mer...






söndag 11 december 2016

Raggarrunda och när man är helrubbad...



Först så tar de en förmiddagsfika och sitter och söndagsflabbar och går igenom senaste nytt. Och det som har varit och det som ska bli. Och mamman rufsar om sin stora unge och blänger sorgset och ser ut som en ledsen hund eftersom hon med Tuvstarrhåret har klippt av halva kalufsen. Hon med håret bara garvar och säger att mamman är patetisk och knäpp. Lätt för en att säga som har hår för tio. Tänker mamman tjurigt. Och fundrar någon sekund om det är klurigt att göra egna peruker. Av avklippt Rapunzelhår. Sedan glufsar de i sig potatisbakelser och myser på juliga Hembygdsgården ett tag. Sedan drar de iväg och sladdar på snöklädda gator och hela världen är florsockrad och pudrad och det är så fint så de får dåndimpen. Och sedan kör de en raggarrunda. Och spelar musik. Jättehögt. Och sjunger med. Jättehögt. Och går in på ICA och köper en kasse med godis. Hur mycket som helst. Bara för att. 

Hoppar in i bilen och vrålar och hojtar och tar selfies och snapchats och är helt urballade. Och mamman åker runt och pekar och visar alla ställen som hon har bott på. Och Tuvstarrhåret verkar måttligt intresserad och sjunger i högan sky. Och då gör mamman det med.

Till sist slirar de in vid det florsockrade Bellevuehuset igen och parkerar reggaebilen och den rubbade sexbarnsmamman går in och lägger en tvätt i tvättmaskinen. 

Och börjar bete sig som sig bör.

Och som det anstår.



Kram

fredag 9 december 2016

Eiffeltorn och ett evigt letande efter tid...

                                                   

I ett Frankrike, fast för länge länge sedan...

Och de rusar sig igenom kakelugnsbrasor och decembervindar och lövprassel och kvällseldar och saffransbullebak och roliga julfester och handskrivna önskelistor och tända stearinljus som fladdrar stilla när skymningen faller i det gula Bellevuehuset. Och de röda gardinerna i matsalsfönstret släpper bara in en liten strimma ljus de korta dagarna som är. När det är som vackrast. Och hon finner sig i det där mörka och sagoaktiga. Lite dunkla. Tragglar lite franska och nu är hon till och med i den där Parisstaden på nätterna. Och hälsar på. Som ett parallellt liv. Bland Eiffeltorn och baguetter. 

Och hon letar tid. 

Ett evigt letande. 

Till det där.

Hon helst vill.

Allra helst.


Kram


fredag 2 december 2016

Rött sagoskimmer och magisk ljusglans och gräddmustascher...




Ur radioapparaten strömmar julsånger och ur TV-apparaten strömmar andra julsånger. Och plötsligt som om från ovan så kom då det där kliet i julfingrarna. Hon hade inte tänkt att sätta upp några julgardiner i år. Tänkte att det gick väl bra ändå. Men nu vill hon ha upp dem överallt. Rött och sammet och mörkt och murrimurr och hon rotar fram gamla lampskärmar från tidernas begynnelse på vinden och det är bollar och fransar hej vilt och högt och lågt och nöjt river hon av de tusen vita och ett guldigt och rött sagoskimmer och magisk ljusglans sänker sig i det gula Bellevuehuset. Och de tittar på Selmas Saga och myser under vargliknande plädar.

Och Ella Fitzgerald och Louis Armstrong och Nat King Cole turas om och sjunger så det dånar i matsalen och hårstråna står i givakt och hon och liten Flora dricker varm choklad ur Parismuggarna och får gräddmustasch och tar en varsin kaka från den vackra Eiffeltornsburken och äter med andakt. Och fångar dagen. Hon och liten Skorpa.

Och fast den där mamman höll på att kvävas av tågilska i början av veckan och missade planet till Umeå och allt. Och var så upprörd och rosenrasande så hon höll på att gå sönder och mitt itu. I den där tågkupén. I Krylbotraktens djupa skogar. Fast när hon lugnade ner sig några hekto och en smula och arget hade stillat sig lite inuti det upprörda pärmvärldshjärtat så tänkte hon istället och undrade vad det var för något spännande och intressant som skulle hända nu. Kommer säkert att träffa någon trevlig och underhållande människa eller nåt. Tänkte hon. Och visst blev det så. Blev liksom bra ändå. Det brukar ju liksom bli det. Allt som oftast. Och till slut.

Men nu ska nog den där fredagsmamman ta och rycka upp sig och riva fram de där julgardinerna i alla fall. Kavla upp de där decemberärmarna och försöka få något gjort. Även fast det säkerligen blir jul ändå. Både med och utan gardiner. Men eftersom ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Får det nog bli så.

Ändå.

Kram