Godmorgon!
Ofta så önskade man att man var så där förträffligt amazing och briljant fantastisk och enastående storartad, makalöst fenomenal och lysande perfekt och ypperligt duktig och skicklig och driftig och kompetent. På alla sätt och vis. Att man hade sällsynta karaktärsdrag och ovanliga talanger och var extremt begåvad och kanske konstnärligt sinnelag och var så där avundsvärt musikalisk.
Att man hade åstadkommit något. Uträttat något. Skapat något.
Helst för eftervärlden. Dessutom.
Att man var värsta karriärsmänniskan och hade presterat och frambringat finfina storverk vid det här laget och att man var lite lagom cool och helst lite snygg också och gärna lite vältrimmad och skrynkelfri och inget häng och släng och daller och löst och att man var en kanonbra mamma som alltid var glad och på strålande hittapåsakerhumör och att man hade ett perfekt välstädat hem. Jämt. Och att det alltid luktade hembakta kanelbullar och läckra gratänger. Samtidigt som man var något chefigt. Samtidigt som barnen var välkammade och alltid var hela och rena. Något sånär. I alla fall.
Och ypperligt väluppfostrade.
Att man var en spännande människa. Som inte bangade för lite äventyr. Som inte tvekade att åka jorden runt och bestiga Mount Everest. Som tog dykcert och hoppade bungyjump. Som gillade lite dramatik och rafflande strapatser. Som chansade. Att man inte drog sig för att flytta till New York. Eller till Nya Zeeland. Att man aldrig velade eller vacklade. Aldrig tvivlade. Aldrig fegade.
Alltid levde som om det var den sista dagen i livet.
Helt orimliga saker som ingen levande människa kan leva upp till. Naturligtvis. Men som man önskar ändå. Som gör att man ibland känner sig liten som en dammtuss. Så himmelens dumt. Och korkat. Lite av det kan gå. Då och då. Ibland glimrar alla till. Lyser. Men inte hela tiden. Vi dukar under av alla krav. Som vi ofta sätter upp själva. Blir stressade. Mår dåligt. Vi måste liksom lägga ner. Göra oss av med alla jobbiga och ouppnåliga pretentioner. För vem orkar liksom.
Vi måste dock ha mål i livet. Drömmar. Annars dör vi. En smula. Och lära oss att njuta av de bra och fina sakerna. Fokusera positivt.
Felet är att man vill uppnå allt. På samma gång. Helst. Och gör vi inte det så är vi misslyckade. Typ värdelösa. Grå och tråkiga. Kassa och usla. Resultatlösa. Odugliga.
Tror vi i alla fall.
För en tid sedan sade en vän: - Att vara snäll är en underskattad egenskap.
Har tänkt på det där. Har alltid blivit så himla glad när något har tyckt att man är snäll. Känt stolthet. Tycker det är himla fint. Att vara snäll. Vi har liksom glömt bort det lite. På vägen. Att vi även måste vara lite snälla mot oss själva.
För många är det ett skällsord. Nästan. Att det betyder att man är mesig, undfallande och svag. För mig är det att man hjälper till, bryr sig om och tänker på andra. Att man har empati och omtanke. Att vara snäll är det finaste man kan vara. Man kan ändå slå näven i bordet, stå på barrikaderna och protestera och ryta och slåss och kämpa mot orättvisor och för det som är rätt. Och blåsa mittbena. Morra och visa tänderna. Och säga ifrån. När det inte känns rätt. Det ena slår inte ut det andra. Det är olika saker. Tycker jag.
Det är dags att ta tillbaka ordet snäll. Vi behöver inte vara så där förträffligt amazing och underbara och fantastiska hela tiden. Vi duger och är bra. Ändå. Och det räcker med att vara lite snäll. För till syvende och sist och när allt kommer omkring så vill man faktiskt bara omge sig med människor som är snälla.
Det är det enda som är viktigt.
Vi behöver inte vara så mycket mer.
Det räcker så.
Kram