Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

lördag 3 juni 2017

Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland solar och stjärnbeströdda himlavalv...



Och hon kämpade till sista blodsdroppen. Men draken var alltför gigantisk och kolossal och den sista striden blev alltför svår och mödosam. Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland moln och solar och stjärnbeströdda himlavalv och virvlande rosa paradisträdsblommor och sade att det var dags. Att tiden var inne. Och hon log. Och vi klappade den mjukaste kinden och strök henne på den lenaste handen och sade att vi älskade henne så mycket. Och önskade henne lycka till. På färden. Och att hon skulle fattas oss så outsägligt mycket. 

Och den finaste lilla stora människan med de snällaste sammetsögon sade att vi inte skulle gråta. Inte vara ledsna. Och strök sin lilla lena hand på salta våta kinder. Som tröst. Och att hon var på väg. Mot något bättre. Och den djärva och hjältemodiga och heroiska stora lilla fina människan har till sist fått komma hem. 

Och tårarna vill inte ta slut. 




På väg hem

Vi står på bryggan och betraktar fartyget som just lagt ut från hamnen.
Det är dags att påbörja den långa färden över havet.

Länge betraktar vi det ståtliga fartyget, hennes fladdrande segel och vackra skrov. Men ju längre tiden går, desto mindre blir fartyget. Till slut ser hon bara ut som en vit prick där hav och himmel möts. Precis när fartyget försvinner vid horisonten säger vi till varandra:
"Nu är hon borta".

Men fartyget har bara försvunnit ur vårt synfält. Fartyget är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin destination som det var när det lämnade den trygga hamnen. Det är ur vårt perspektiv fartyget förminskas, inget annat.

För just när vi säger "Nu är hon borta", finns det andra som ser fartyget komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon"!

Okänd författare


Kram


Min fina mormor och min fina mamma...




lördag 27 maj 2017

När det regnar rosa paradisträdsblommor och hela majhimlen är full...




Och det regnar rosa paradisträdsblommor. Hela majhimlen är full och det virvlar och snöar och hon får ett i håret. En sädesärla går därborta och ser lite vilsen ut. Hon får kisa och solen slösar och släpper alla hämningar och värmer henne äntligen i nacken och vita moln skuggar vänligt och tacksamt då och då. Och älskad liten mormor är så sjuk så sjuk. Och skrämmer oss och vi oroas och förgås. Men i älskad liten mormor och bland rosa blomsterhimlar finns ändå en glimt. En glimt av kämpaglöd och hon går nu mot sin värsta strid. Och hon måste dräpa drakar och möta det onda och fientliga.

Och vi håller hennes mjuka hand och säger att hon klarar det. Eftersom hon är makalös och fantastisk och för att vi älskar henne så. Och att vi inte är färdiga än. Inte än på långa när. 

Och sedan kommer vi på att vi har bröllopsdag idag. 

Men att det inte känns viktigt alls. 

Just nu är det viktiga slag och bataljer som måste utkämpas.

Och vi hoppas och tror.

Och ber en bön.


Kram

fredag 19 maj 2017

När man kommer hem med lite fredagsbuller och helgbrak...




Och den där mamman kommer liksom hem med lite fredagsbuller och helgbrak och slamrar och har sig och stökar och bökar och spelar musik för hela kvarteret och halva stan och en drös med solvarma Bellevueungar ramlar in och skrattar och flabbar och allt är typ med ens kaos och en enda villervalla och röra och kalabalikaktigt. Och alla pratar i mun och är lycksaliga över att veckan är slut och att det minsann är Afrikavärme och shortsväder på gång. Och en börjar triumferande hjula genom hallen och mamman tar sig för pannan och ojar sig och har sig och skickar ut de voltsugna galningarna och vettvillingarna på studs och ögona böj.

Och nu ligger de där. I soffan i ett enda gytter och hopkok. Med pizza i magen och trehundrafemtio meter sura colasnören i magen.

Och mamman och pappan tittar på varandra och sedan på oredan av gympablådårar bland kuddberg och filtar och bortsprungna ostkrokar och avsladdade Ahlgrens bilar på golvet.

Och de grips av den där oerhörda och kolossala och ofantliga.

Kärleken. 

Ni vet.


Kram

måndag 1 maj 2017

Varma majvindar har talat om bättre tider...



Och hon har både skrattat och gråtit och frusit sig igenom hennes älskade April och hon har nästan ätit upp oemotståndliga utklädda påskharar och små söta kärringar och hon har oroat ihjäl sig över bandageflickor som haltat fram på kryckor och det har liksom lagt lite sordin över den där tiden där man har allt härligt framför sig. Och nackspärret från underjorden har gäckat och envist bitit sig fast halva månaden och tårar har runnit varendaste dag. Men hon har också hunnit med att sova i en riktig prinsessäng och fått mysa på Gimo Herrgård med sina arbetskamrater och överlyckliga karusellflickor har proppat i sig sockervadd och kladdiga kokosbollar och heta majeldar och fyrverkerier och pyroteknik har äntligen välkomnat den där efterlängtade våren. 

Och idag har mjuka och varma majvindar  klappat henne på kinden och talat om bättre tider. 

Och så får det bli.

Bestämmer hon.


Kram



Landade en påskhare i Bellevues Trädgårdar...

En skadad Frida på akuten, Annandag Påsk...


Jordgubbspremiär hos kära bror och familj på fina Prästgården...

Flisan...




söndag 9 april 2017

När man är himmelens stolt över alla tappra hjältar därute...



Och mamman har försökt att svara på deras frågor. Försökt trösta dem när de har gråtit. Hållit om dem när de har varit ledsna. Kramat om dem lite extra den här helgen. Och fredagen började som en mardröm. Och de tänker på alla dem som inte fick leva sina liv. På alla dem som har fått sina hjärtan krossade och som inget hellre vill än att krama om de sina. Och på alla andra hemskheter som pågår runt om vår jord. 

Och de kan inte ens andas när de tänker på allt det sorgliga. På det fruktansvärt meningslösa. Och fasansfulla.

Och mamman blir tårögd när hon ser alla poliser och alla blommor. Och all kärlek de får mottaga.

Och hon är så himmelens stolt över sin yrkeskår.

Och alla tappra hjältar därute.


Kram





söndag 2 april 2017

För femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst...




Och när aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena mot små linneklädda flickor med de mjukaste kinder så kastades vi plötsligen in i mörkaste medeltiden och fast de hux flux och oförhappat drabbades av både elaka och läskiga kopporna och pest och annat sattyg så sprang de gladeligen runt bland gycklare och spågummor och kyska jungfrur och var 1500-talslyckliga och saliga eftersom de fick proppa i sig så mycket pestmedicin de mäktade och orkade med och trots att det hjälpte föga och knappt så blev de mästare på att skickligt bemästra både pil och båge och gick i riddarskola och smyckade sina guldkronor och fick lära sig om vänskap och tillit och brödraskap.

Och om rädsla och om hjältemod. Om ljuset som kämpar mot mörkret och att det goda vinner till sist. Över det onda.

Och dästa efter all medeltidsmat, eftersom det här var en bra dag när alla fick äta sig mätta, och det fanns obegränsat med ärtsoppa och bröd och läskande lingondricka och sockerskorpor och fluffgrädde och den godaste kompott man kan tänka sig så drog Martin Luther och sjungande  brunklädda munkar och självaste påven Leo X förbi och storögda små pestsmittade trashankar tittade nyfiket och undrande. Och sedan så hjulade flickhopen runt till den vackra flöjtmusiken som lät som den kom från en annan tid för evigheters evigheter sedan och de stod på händerna och konstrade tills de blev alldeles vimmelkantiga och yrsliga och slutligen och till sist blev de dubbade till små hjälteliga riddarbarn.

Och små skrynkliga linneklädda Ronjaflickor med variga bölder fast himmelens modiga små rövardöttrar med brinnande riddarhjärtan längst därinne kramades om av sina föräldrar som var innerligt tacksamma och tackade högre makter att det inte var en dag för femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena. Utan att det var en annan tid. 

Och eftersom medeltidsföräldrarna älskade sina barn lika mycket som nu. Som vi gör idag. Och säkert kramade sina små pestsmittade trashankar. 

I alla fall.


Kram


fredag 24 mars 2017

Att spara chanser och det sjukaste som hänt...

Bild från Fagersta-Posten

Och efter att legat sömnlös och grubblat och bitit på naglarna i typ en vecka och vänt ut och in på sig själv och slitit sitt ångestfyllda hår och hålögt ställt allt hopp till en efterlängtad tjänstledighet som inte blev beviljad högst däruppe i toppen trots att den tärda pärmvärldsmamman erbjudit sig att jobba 25 procent under tiden för polisen så blev det ett nej. Besvikelse och bedrövelse såklart. Och inte skulle den slutkörda hinna säga upp sig heller. Och det är liksom då det typ bara finns så fina underbara människor som säger att chansen finns kvar. Närhelst som. Välkommen till oss om du vill. Sen går bra.

Och nu kan den där uniformsmamman äntligen sova igen och blir varm i hjärtat av att chanser kan sparas. Att inte sista tåget har gått. Att man snopen står kvar där på perrongen. Att det är för evigt försent.

Och sedan åker hon till Malmö och förkovrar sig och sedan händer det sjukaste. En dag efter att hon kom hem fick hon veta att hennes älskade bror åkt i samma plan som hon åkte i. Suttit på fönsterplats på samma sida som hon gjorde. Några rader bakom. Åkt samma buss på flygplatsen. Befunnit sig ca 2 m från henne i bussen. Och den ena visste inte om den andra. Båda har gått ut ur bussen samtidigt. Gått igenom samma terminal. Men inte sett varandra. Och hon minns att hon fick en känsla av att stanna till i terminalen. En känsla av att hon skulle träffa någon. Såg sig omkring. Saktade in. Letade. Spanade. Men skakade av sig känslan och fortsatte att gå.

Sensmoral. 

Tjola inga känslor. 

Och tjola inga chanser.

Och det finns faktiskt snälla människor som säger.

Sen går bra. 

Sen går bra.

Och tack gode Gud för dem.

Och sen får framtiden utvisa.


Fredagskram och tusen tack för all pepp!

Kanske en dag...       (Bild från nätet)





lördag 11 mars 2017

När man plötsligt får en chans...



Några av de käraste jag har...

Och plötsligt händer det ofattbara. Den där trisslotten som någon sträcker fram. Skrapa eller inte skrapa. Den där dörren som någon håller i. Öppna eller inte öppna. Det där vägskälet. Men hon chansar och det otroliga händer. Och pärmvärldsmamman som följer årstiderna från sitt lilla randiga pärmvärldsfönster och drömmer om andra tider får hux flux möjligheten att resa runt i Europa överallt och kanske sedan i hela världen. Det ligger framför henne och nu måste hon kanske välja.

Det river och sliter. Hon vänder ut och in på sig själv. Och hon vill. Hon vill så det värker. Hon väger det ena för det andra. Pärmvärlden eller den riktiga världen. Hon vill både och. Hon älskar sina arbetskamrater. De är hennes familj. Hon älskar att kunna göra skillnad. Om så bara för en enda. Det finns liksom nu i hennes hjärta. Även fast det inte var något hon drömde om alls. Till en början. Men eftersom hon tror och är övertygad om att det mesta som händer har en betydelse och avsikt så var det nog någon mening med att hon har varit där hon har varit.

Och det andra. Hon vill så gärna prova. Så gärna att det värker. 

Och man kanske bara lever en gång.

Och Norwegian säger välkommen.

Och än en gång har det visat att ärlighet varar längst. Och att det lönar sig att vara någorlunda hederlig och sann.


Kram på er!






















lördag 25 februari 2017

När man tydligen druckit sanningsserum...



Och det finns liksom inget stopp. Inga gränser alls. Hon gör helt galna saker och beter sig inte alls som sig bör. Och tydligen har hon druckit sanningsserum också och likt Karl-Bertil Jonsson är hon liksom helt tvungen och nödsakad att rakryggad yppa sanningen och dessutom överdriva sin uselhet. Mäkta och mycket. Brer på som vanligt. Och man kan ju fråga sig varför man väljer just ett sådant tillfälle. När det gäller. Att säga att man suger och är typ helt värdelös och kass. Att man nedtonar sig själv så mycket det bara går. Och glömmer säga tusen andra viktiga saker. Eftersom det tydligen är mycket noga med att trycka på det där som hon ändå kan lära sig. Hur lätt som helst. Om hon bara vill. 

Men eftersom hon tydligen också har ett starkt inre tvång att alltid vara så himlans uberärlig och reko jämt och en sanningsenlig människa så får det bli som det blir. Hederlig och hyfsat renhårig. Och någorlunda rättskaffens. Och är det meningen så är det. 

Och de där med sliding doors bara fortsätter och plötsligt står hon på Söder med nyfunna vänner istället för att packa sig hemåt som en anständig människa. Och åker runt runt i huvudstaden utan slut.

Och hon tänker.

Det är banne mig bara. Att passa på.

Och go with the flow.




Kram

lördag 18 februari 2017

Och de paktkramas och går mot det sista slaget...



Och den där solen liksom lyser och värmer iskalla februarikinder och inger hopp och framtidstro igen. Och mamman kör ett Hobbitmarathon bakom oigenomträngliga blodröda gardiner och får inte nog av det där med vänskap och tillit och brödraskap och om rädsla och om hjätemod och om ljuset som kämpar mot mörkret. Där det goda till sist vinner. Över det onda.

Och historien går igen. Hela tiden. Varje dag. Om och om igen.

Och hon pluggar för viktiga uppdrag. Och kastar sig ut i nya äventyr. Kanske blir det ett vägskäl. Kanske inte. Men hon ska också minsann vara tapper och djärv.

Och medan de väntar på Mellon så tränar hon och Floriskorven med lasersvärden och skuggboxas och highfajvar och kastar in nävar med chips däremellan. Och tillsammans är de oslagbara och oöverträffliga.

Och den lilla heroiska hjältekorven nickar införstående. Och förstår att vi tillsammans kan försätta berg. Göra typ vad som helst.

Och de paktkramas.

Och går mot det sista slaget.

Innan lördagssoffan kallar.



Kram



söndag 12 februari 2017

Och stora räkbombstårar rann på hennes febriga kinder...


Och mamman har varit till den andra sidan och hälsat på. Haft en fot i graven. Spelat schack med Döden. Hon har varit så himla sjuk och anskrämlig och superskröplig och megaeländig. Och han har gjort värmande kakelugnsbrasor i sovrummet och inte sagt ett klagande ljud i den tropiska hettan. Han har hämtat täcken när hon frusit. Tagit av täcken när hon svettats. Lagt handdukar under henne när det var som värst. Han har räckt henne vattenglaset när hon var törstig. Lockat med rykande grytor. Kräm med mjölk. Chokladglass. Baljor med ostkrokar. Mamman har bara skakat på huvudet svagt. Gett henne hostmedicin. Hämtat alvedon. Strykt henne på pannan när knivarna skurit därinne som värst. Hållit om henne när hon tryckt sina händer mot huvudet och gråtit. De skärande blixtarna som aldrig vill ta slut. Attackerna som anfaller henne oavbrutet. Och hon har hållit honom sömnlös med sitt eviga hostande. Men inte ett ljud har han sagt. Inte ett ljud. 

Och så plötsligt. Mellan två febertoppar tittade mamman plötsligt upp med glansiga ögon och sade att hon var sugen på smörgåstårta. Och han skrattade och skjutsade en Bellevueflicka på kalas och kom hem. Med smörgåstårta. 

Och mamman började grina och stora räkbombstårar rann på hennes febriga kinder.
Och hon tänkte. 

Han är förbannat fin.

Den där prinsesspappan.




Kram

fredag 27 januari 2017

När det inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider...




Och hon fredagssuckar och tänker att hon måste ta tag i den där kylskåpsdörren som är överbelamrad med superviktiga papper och roliga vykort från världens hörn och fina små välgjorda teckningar och halvtrasiga magneter och börjar högst upp. Och så plötsligt bakom några andra bilder hittar hon ett repigt och knöligt kort från tidernas begynnelse och för tusen år sedan. Och så undrar hon nostalgiskt varför det sitter där och så tänker hon herreguu vilken bekymmerslös och härlig tid det var och när det liksom inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider. 

När man toksolade och pepparkaksstekte med pastelliga solisar i håret och man var helinsmord med Hawaiian Tropic och doftade kokos och inte en människa tänkte på att det kanske inte var sådär supernyttigt och världens bästa. Den där underbara tiden när man inte hade en ringaste aning om matlarm och luriga transfetter och livsfarliga E-ämnen och ruskiga terrorhot och elak nätmobbing och läskiga växthuseffekten. När man fick lyfta rumpan ur soffan om man ville byta kanal och när man skrev långa brev till varandra. Och skickade kort. Och så sparade man alltihop i en fin sprängfylld kartong och knöt ett vackert snöre omkring.

När man älskade Madonna och Cyndi Lauper och tuggade Shake och luktade Date och hade en utväxt permanent och gled runt i en Bagheera-overall och Pretty in Pink var den bästa filmen. Med idomin på läpparna och vit kajal satt man på helspänn och uberberedd när det kom en bra låt på Tracks på lördagseftermiddagen och spelade in på raspiga kassettband. Och när det alltid råkade komma lite snack med. 

Den där kvarglösa tiden när man vräkte i sig Skogaholmsmackor med Bregott och sköljde ner det med litervis med Lipton-te. Med massor av socker och mjölk. Och pratade om livet. I timmar. Vid tända ljus. Och lyssnade på Italo Disco. Och Depeche. Och Indochine. Och Ratata såklart.

Och hon känner att hon saknar den där tiden. Precis just nu. Supermycket saknar hon. När man pratade hela tiden. Umgicks. Vid fladdrande ljus. Bredvid buktande tekannor. Och den där gäddhängsfria Skogaholms-tiden när man inte var så himla orolig och ängslig. När världen inte kändes så skrämmande och en smula mörk utan när allt var bara spännande och en smula harmlöst. Inte så allvarligt. 

Och som ett oskrivet blad.

Och så känner hon plötsligt.

Det där suget efter en Shake.

Och ett vingligt berg av Skogaholms-mackor.


Fredagskram


fredag 20 januari 2017

När vi nått den orimliga tidens rand...



Varje dag tänker hon att idag ordnar det sig nog. Idag är den dag det händer. Idag är den dagen då det inte kan bli värre. Den dagen när botten är nådd. När vi nått den orimliga tidens rand. När det hederliga och det som är rätt äntligen och slutligen får komma fram i dagen och segra och triumferande sopa mattan med allt fegt ryggdunkande och svekfullhet och dubbelspel. Den dagen då osanningar och falskhet far åt fanders. När kålsuparna inte kan sova gott om natten längre. Den dagen då de inte står ut med sig själva längre. Den dagen då de prestigelöst deklarerar att nu får det vara nog. Nu är det banne mig nog. Att den dagen var här. När ingen längre var rädd. Att säga sanningen.

Och på något vis känns det som det där pärmvärldshjärtat är på väg att gå sönder. Mer än någonsin förr. Itu och i tusen bitar. Som så många andras. Att man har glömt det viktigaste. Vilka vi är till för. Allt vi försöker eftersträva varendaste dag. Man har bara skrynklat och knycklat ihop de gamla fina ledorden och trampat på dem. På oss.

Och i dag undrar hon.

Vad är det värt?

På riktigt.


Kram

onsdag 11 januari 2017

Vara lite kalassnygg och en smula snitsig...



När man äntligen och till sist ska till och fylla nio jordevarv så är man så vansinnigt och megakolossalt pirrig och har myror i rumpan och fladdriga fjärilar i magen och man kan omöjligt sitta still och tänka på något annat än att det snart och strax är självaste födelsedagen. Och att försöka somna är liksom stört omöjligt och man klär sig lite extra fint eftersom man vet att prinsessmamman kommer att ta kort direkt när man slår upp de blå och man vill ju såklart vara lite kalassnygg och en smula snitsig när man vaknar. Och man ligger där och vrider och vänder och är så glad och lycksalig och upprymd så man kan spricka och gå mitt itu. Eftersom det typ snart vankas den lyckligaste dagen i en åttaårings liv. Och man tittar upp i taket och lyssnar och det  blåser i knotiga äppelträd och knakar och brakar i husknutar och rasslar i nakna kala rosenbuskar. 

När man sedan vaknar till familjens skönsång och får en vinglig frukostbricka i knät och några väl inslagna fast knöliga paket så vet den där lyckan knappt till sig och man vet liksom inte var man ska ta vägen och göra av sig själv och man är så glad och kramas och studerar ingående och mycket noga små medhavda omsorgsfullt gjorda teckningar av små nyvakna Bellevueflickor och man tackar och säger wow och ler och kan knappt andas. Och det är fortfarande mörkt ute och några gäspiga snöflingor letar sig ner och lägger sig i prydliga högar på det skavda fönsterblecket.

Och mamman och pappan påminner sitt lilla födelsebarn om att hon faktiskt heter Felicia. Och att det betyder lycka. Och att de tycker så rysligt och hiskeligt mycket om henne och att de är enormt och synnerligen själaglada att just hon kom till just dem.

Hon nickar. Tar ett bett av limpmackan och slurplar i sig lite O´boy och säger:

- Jag med. Jag med.

Grattis Felicia!


Kram





måndag 9 januari 2017

Och hon kom som ett skott och som en kanonkula...




Och hon kom som ett skott och som en kanonkula och lite för tidigt den där kalla januarinatten och plötsligt höll den där bebischockade mamman och pappan en yttepytte liten ny varelse i sina överrumplade famnar och det var liksom en vägriktning och en liten föraning om vad som komma skulle och så har det typ varit lite buller och bång och fart och fläkt och inte en lugn stund och ståhej och ös och hålligång. Sedan dess. Och lika fort som hon kom så var hon liksom borta kändes det som och dammluckan stängdes igen och det blev lite lugnt och vindstilla fast aningens tråkigt och tomt när hon flyttade hemifrån och skulle pröva sina egna vingar. Och mamman och pappan saknar sin kanonkula varendaste dag och är så glada att den där kramiga och bullriga bor så nära. Och har en egen liten fin familj.

Och nu är den där coola själv mamma till en egen liten kanonkula och mamman och pappan tittar på varandra och skrattar och känner igen det där glada och sorglösa och virvelvindsaktiga och farten och fläkten i allt som han hittar på. Och minns de öppna dammluckorna. Och de är så stolta över den där kramiga. 

Och de älskar henne så mycket.

Grattis Fideli!


Kram







söndag 1 januari 2017

Sköld mot omvärlden och Kentsorg och kanske kommer vi från nån annanstans...


Nyårsaftons kväll och nedräkning...

Och de liksom såsar och vaggas in mjukt och soffvarmt bland Fröken Friman och Stjärnorna på slottet och långfilmer och halvätna chokladkartonger och de där röda gardinerna som till sist åkte upp bildar liksom en sköld mot omvärlden och mot jobb och vardag och astidiga morgnar och häng och fläng och hit och dit. De myser i fortet och proppar i sig ostkrokar och chokladöverdragna skumgodisar och deras jullovshjärtan blöder för stackars Edward Scissorhand och mamman spelar Kent och tycker det är förbannat sorgligt att det är sista sången och sista gången de ses. Sista sången och sista sången de ger henne. Att de ses men att det nu är sista sången. Mamman lider. Och kidsen är förstående och empatiska samt mycket älskvärda och sjunger i kör. 

Och de har skålat under himlens fyrverkerier och pyroteknik och raketer. Och än en gång har de tankfullt registrerat att ännu ett år har gått mot sitt slut. Och hon tänker på så mycket roligt hon har gjort detta år. Så mycket hon har övervunnit. Så mycket hon har kvar. Så mycket roligt och så mycket att övervinna. 

Och än en gång hoppades hon på att den där Ivanhoe skulle välja Rebecca. Att han skulle vända sig om. Och springa efter. Innan det var försent. Eller att Jocke Berg skulle ändrat sig. 

Och kanske är det så. Att vi kommer från någon annanstans. Än där vi är just nu. Att vi förstår det. 

Men vi förstår inte alltid vart.

Och vart vi ska. 

Önskar Er alla ett toppenår och att Era önskningar slår in.




Kram

En ovanligt varm Nyårsafton blev det 2016...


Hänger med Floriskorven...