Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

tisdag 29 januari 2013

Bita ihop och skrapa ihop spillrorna...

Godmorgon!


När Floriskorven plötsligen släpper vardagsrumsbordet och nästan gör liksom en liten volt i luften och snurrar till precis innan hon landar på hårda trägolvet och mamman och pappan sitter precis bredvid och hinner inte med och Florisen skriker i högan sky då hon slagit sitt lilla huvud och en otäck smal bula börja framträda och stora våta tårar rinner för korvens kinder och mamman försöker trösta och klappa lilla håret och håller henne tätt intill sig och pappan håller en kylskåpskall fransyska i en plastpåse mot lilla bulan. För att lindra lite.

Då är det bara för mamman, som är osedvanligt blödig när det gäller de egna barnen, att bita ihop och skrapa ihop spillrorna och samla ihop sig lite och skärpa till sig och låtsatsandas lugnt och stilla och säga varsamt och försiktigt : - Det gick bra. Blåsa på lilla bulan, torka tårarna och vyssja och krama hårt. Och länge.

Inuti mamman uppstår kaos. Blir jätterädd. Direkt. Hyperventilerar och känner att skadepaniken närmar sig. Tänker att hon kanske skulle ha haft hjälm på korven. Hon undrar hur det ska gå, hur lång tid det kan tänka sig innan ambulansen kan komma. Nojjar och tänker inom sig: Ojojoj! Hinner anklaga sig en sväng också att hon inte hann fånga lilla Busflora när denna släppte bordet, helt plötsligt och bara sådär. Att man kanske borde ha anat det och kunnat haft en hand bakom. Som skydd.

Undrar om det gick hål i huvudet nu? Kanske inuti. Fast man inte ser.

Tur att lilla korven tror att mamman är lugn, sansad, behärskad och icke oroad.

Tur att mamman haft hemliga drömmar i hela sitt liv om bl a skådespeleri och kan ta fram och använda sig av dessa okända talanger ibland.

För då blir Floriskorven också lugn.

Slänger sig ner från mammans famn. Skrattar och far iväg. Igen.


Kram


14 kommentarer:

Ett hem på landet sa...

Lill Flora! Tänk så många vurpor man gör när man ska utforska livets stig.
En stund i mammas famn gör susen, bästa plåstret som finns!!!
KRAM Anna

Annelie sa...

Jag känner igen mig är också så orolig och tror att det går sönder inuti. Nu förtiden är jag så orolig om barnen är ute på festligheter vill alltid hämta dem så att de inte ska gå hem själva.
Visst är det jobbigt att vara orolig av sig?
Kram Annelie

Unknown sa...

Ja herregud vad de slår sig nu, Inez är fullständigt galen och klättrar ÖVERALLT!! Fy så hemskt det är, känner med dig på alla sätt och vis. Inez har gått ett tag nu och har övat upp farten till 190 typ, tyvärr har hon inte lärt sig att parera alla hinder ännu, ajajaj!! Omöjligt att förhindra allt :(
Som tur är tål de ju lite ändå, nästan värst för oss, man känner sig som en dålig förälder lite grann..

Kram på dig och dina finingar!!
Kram Catta

Ps. Tusen tack för den vackra hälsningen, jag blev så generad att jag nästan drog i backen..

Vardag och flärd sa...

Åh, vad jag känner igen det när man höll de små i famnen och tröstade och tankarna irrade i huvudet vad man skulle göra!
Är det så att lilla Flora vill börja gå nu?
Ha en fin dag!
Varmkram Eva

till-vidas-ara sa...

åh vad du skriver bra! och hur jag känner igen mig i minsta detalj. blir helt hysteriskt rädd inuti och skriker tyst och stirrar och tänker också ambulans så fort jag hör ett brak i något rum. vad glad jag blir att det gick bra ändå. det gör ju oftast det. de är lite som katter de där små liven. med 9 liv eller nåt :)

kramar igen, Lycke

Ekenäsliv sa...

Jag hoppas verkligen du vinner, det borde du med tanke på allt underbart du delar med dig av i stort och smått!
Älskar ditt sätt att skriva och nu har jag röstat. Skulle rösta MASSOR av gånger om man så kunde, men nu håller jag tummen för dig!
Kramar Anna

årstidens bästa sa...

Sååå sant....min rädsla brukar ofta bli ilska tyvärr. Men jag jobbar så hårt med det där fortfarande. Alltid fruktansvärt jobbigt när de slår sig.

Kram
Linda

Prinsessorna på Bellevue sa...

Jamen, visst är det hemskt när de små gör illa sig! Det spelar förresten ingen roll hur gamla de är, det är lika hemskans jobbigt i alla fall och visst är det superjobbigt när de är stora också, som Annelie säger.
Fy, vad man oroas för sina tonåringar och att de ska råka ut får farligheter och tråkigheter. Det är en annan oro, som är jättejobbig, liksom bul-oron för små korvar!

Kraaamar
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Håller med Lycke... Det värsta jag vet är när man hör ett brak och liksom tiden stannar till ett ögonblick och man hinner tänka ambulans, sjukhus och gips på en millisekund...

Det är en ständig oro att vara förälder, från de föds och sedan i evinnerliga tider!

Kramar
Petronella

Anonym sa...

Ett otäckt fall...tur att det gick bra, och jag känner igen mig där på pricken ...är precis livrädd när sånt händer men oxå livrädd att föra över min rädsla på barnen.
Tur att du kunde behärska dig där så lilla korven kunde fara runt och leka igen...livet är ju ett stort äventyr för de små korvarna...hihih..
Ha en fin dag vännen
Ann-Louisekram

mitt hjärtas fröjd å glädje sa...

ja tänk så mycket de ska gå igenom och tänk så många gånger de slår sig innan de lär sig hur de ska göra eller inte göra, för att undvika det igen. Visst har man haft hjärtat i halsgropen mååånga gånger genom åren!! hua och man kommer alltid vara lite hönsmamma hur stora de än kommer att vara:)
Ha en fin kväll och hoppas lilla flora glömt bort det där onda nu.
Kram, Jennie

Marie maräng sa...

Men ojojoj vilken tur att det gick bra!

När jag läser känner jag paniken inom mig växa precis som du beskriver... i en sån situation är det inte lätt att vara mamma ska gudarna veta. Tankarna kastas fram och tillbaka i ett totalt kaos.

Men som sagt tur att lilla Floris korven mår bra :)

Önskar hela familjen en mysig kväll!
Kram Marie

LOPPISLIV sa...

Tur att allt gick bra med lilla tjejen, ja det skär i mammahjärtat när skatterna har ont! Ha en fin kväll! Kraaam Paula

Casa of Mia sa...

Puh, vilken tur att det gick bra. Tänk det gör ont i min mage också, man är ju livrädd när sina små ramlar och slår sig, kram