Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

lördag 25 februari 2017

När man tydligen druckit sanningsserum...



Och det finns liksom inget stopp. Inga gränser alls. Hon gör helt galna saker och beter sig inte alls som sig bör. Och tydligen har hon druckit sanningsserum också och likt Karl-Bertil Jonsson är hon liksom helt tvungen och nödsakad att rakryggad yppa sanningen och dessutom överdriva sin uselhet. Mäkta och mycket. Brer på som vanligt. Och man kan ju fråga sig varför man väljer just ett sådant tillfälle. När det gäller. Att säga att man suger och är typ helt värdelös och kass. Att man nedtonar sig själv så mycket det bara går. Och glömmer säga tusen andra viktiga saker. Eftersom det tydligen är mycket noga med att trycka på det där som hon ändå kan lära sig. Hur lätt som helst. Om hon bara vill. 

Men eftersom hon tydligen också har ett starkt inre tvång att alltid vara så himlans uberärlig och reko jämt och en sanningsenlig människa så får det bli som det blir. Hederlig och hyfsat renhårig. Och någorlunda rättskaffens. Och är det meningen så är det. 

Och de där med sliding doors bara fortsätter och plötsligt står hon på Söder med nyfunna vänner istället för att packa sig hemåt som en anständig människa. Och åker runt runt i huvudstaden utan slut.

Och hon tänker.

Det är banne mig bara. Att passa på.

Och go with the flow.




Kram

lördag 18 februari 2017

Och de paktkramas och går mot det sista slaget...



Och den där solen liksom lyser och värmer iskalla februarikinder och inger hopp och framtidstro igen. Och mamman kör ett Hobbitmarathon bakom oigenomträngliga blodröda gardiner och får inte nog av det där med vänskap och tillit och brödraskap och om rädsla och om hjätemod och om ljuset som kämpar mot mörkret. Där det goda till sist vinner. Över det onda.

Och historien går igen. Hela tiden. Varje dag. Om och om igen.

Och hon pluggar för viktiga uppdrag. Och kastar sig ut i nya äventyr. Kanske blir det ett vägskäl. Kanske inte. Men hon ska också minsann vara tapper och djärv.

Och medan de väntar på Mellon så tränar hon och Floriskorven med lasersvärden och skuggboxas och highfajvar och kastar in nävar med chips däremellan. Och tillsammans är de oslagbara och oöverträffliga.

Och den lilla heroiska hjältekorven nickar införstående. Och förstår att vi tillsammans kan försätta berg. Göra typ vad som helst.

Och de paktkramas.

Och går mot det sista slaget.

Innan lördagssoffan kallar.



Kram



söndag 12 februari 2017

Och stora räkbombstårar rann på hennes febriga kinder...


Och mamman har varit till den andra sidan och hälsat på. Haft en fot i graven. Spelat schack med Döden. Hon har varit så himla sjuk och anskrämlig och superskröplig och megaeländig. Och han har gjort värmande kakelugnsbrasor i sovrummet och inte sagt ett klagande ljud i den tropiska hettan. Han har hämtat täcken när hon frusit. Tagit av täcken när hon svettats. Lagt handdukar under henne när det var som värst. Han har räckt henne vattenglaset när hon var törstig. Lockat med rykande grytor. Kräm med mjölk. Chokladglass. Baljor med ostkrokar. Mamman har bara skakat på huvudet svagt. Gett henne hostmedicin. Hämtat alvedon. Strykt henne på pannan när knivarna skurit därinne som värst. Hållit om henne när hon tryckt sina händer mot huvudet och gråtit. De skärande blixtarna som aldrig vill ta slut. Attackerna som anfaller henne oavbrutet. Och hon har hållit honom sömnlös med sitt eviga hostande. Men inte ett ljud har han sagt. Inte ett ljud. 

Och så plötsligt. Mellan två febertoppar tittade mamman plötsligt upp med glansiga ögon och sade att hon var sugen på smörgåstårta. Och han skrattade och skjutsade en Bellevueflicka på kalas och kom hem. Med smörgåstårta. 

Och mamman började grina och stora räkbombstårar rann på hennes febriga kinder.
Och hon tänkte. 

Han är förbannat fin.

Den där prinsesspappan.




Kram