Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

måndag 26 december 2016

Julbubblekokongen och när man önskar sig ett trollspö...




Och hon vill inte knäcka hål på den där julbubblekokongen. Vill inte att den ska ta slut och vara till ända utan älskar de där evighetslånga mörkröda dagarna bland mjuka filtberg och en uppsjö av megamånga sammetskuddar överallt och julutschasade Bellevueungar i en enda hög och hårtrassel och rastahår och ingen bryr sig och när man har en handfull vackra konserter och gulliga lussetåg där mamman för övrigt ville äta upp varendaste liten lucia, tomtenissa och peppakaksgubbe och fantastiska julavslutningar i julbagaget och när man nu kör filmmaratons och sjutton godisskålar och lite slarvmat då och då och vara uppe tills man pallar och mäktar med och vakna när man gäspat klart och den där underbara förväntan och spänningen och Kalle och Karl Bertil och julotta och juldagsbio och spel och mys och pussar och slumrande eftermiddagslurar och halvdåsa en smula och dröna runt lite i huset. Och allt är lite drömlikt och inte riktigt på riktigt. Ingen ordning. 

Och miljarders med snälla julfilmer där alltid det goda vinner över det onda. Alltid. Och när man önskade att det jämt var så. Alltid och forever. Och när man känner att livet är så unfairly. Och att man önskade att alla barn på vår jord fick ha det bra och äta sig mätta och dröna runt lite. Ha sjutton godisskålar och lite fred runt sig och en smula lugnt och ett hem med tak och varma angenäma filtberg och föräldrar som pussar på dem och rufsar om dem i rufsigt rastahår eftersom ingen bryr sig eftersom det är juletid och allt. Och att de skulle få ha lite lov och vara lite julutschasade och att de har en skola att gå till när dröntiden är över. Att de också har varit sprängfyllda med förväntan och galna av nyfikenhet och vridit och snurrat och skakat på klappar under granen. Kanske lycksaliga och julaftonsrusiga ha fått krama en tomte. Att de nu är sådär nöjda och jullovsglada och spelar lite spel och skrattar och flabbar och har det lite gott. Eftersom det är juletid och allt. 

Innerligt önskar hon det.

Så hon är så himla tacksam. Så innerligt. Vill inte knäcka hål på den där julbubblekokongen. Vill inte att det ska vara slut. Och till ända. Tycker om det där lite drömlika och när det inte riktigt är på riktigt. 

Och ingen ordning.



Julkramar

Tidig julaftonsmorgon...



När man önskade man kunde göra så mycket mer...






söndag 11 december 2016

Raggarrunda och när man är helrubbad...



Först så tar de en förmiddagsfika och sitter och söndagsflabbar och går igenom senaste nytt. Och det som har varit och det som ska bli. Och mamman rufsar om sin stora unge och blänger sorgset och ser ut som en ledsen hund eftersom hon med Tuvstarrhåret har klippt av halva kalufsen. Hon med håret bara garvar och säger att mamman är patetisk och knäpp. Lätt för en att säga som har hår för tio. Tänker mamman tjurigt. Och fundrar någon sekund om det är klurigt att göra egna peruker. Av avklippt Rapunzelhår. Sedan glufsar de i sig potatisbakelser och myser på juliga Hembygdsgården ett tag. Sedan drar de iväg och sladdar på snöklädda gator och hela världen är florsockrad och pudrad och det är så fint så de får dåndimpen. Och sedan kör de en raggarrunda. Och spelar musik. Jättehögt. Och sjunger med. Jättehögt. Och går in på ICA och köper en kasse med godis. Hur mycket som helst. Bara för att. 

Hoppar in i bilen och vrålar och hojtar och tar selfies och snapchats och är helt urballade. Och mamman åker runt och pekar och visar alla ställen som hon har bott på. Och Tuvstarrhåret verkar måttligt intresserad och sjunger i högan sky. Och då gör mamman det med.

Till sist slirar de in vid det florsockrade Bellevuehuset igen och parkerar reggaebilen och den rubbade sexbarnsmamman går in och lägger en tvätt i tvättmaskinen. 

Och börjar bete sig som sig bör.

Och som det anstår.



Kram

fredag 9 december 2016

Eiffeltorn och ett evigt letande efter tid...

                                                   

I ett Frankrike, fast för länge länge sedan...

Och de rusar sig igenom kakelugnsbrasor och decembervindar och lövprassel och kvällseldar och saffransbullebak och roliga julfester och handskrivna önskelistor och tända stearinljus som fladdrar stilla när skymningen faller i det gula Bellevuehuset. Och de röda gardinerna i matsalsfönstret släpper bara in en liten strimma ljus de korta dagarna som är. När det är som vackrast. Och hon finner sig i det där mörka och sagoaktiga. Lite dunkla. Tragglar lite franska och nu är hon till och med i den där Parisstaden på nätterna. Och hälsar på. Som ett parallellt liv. Bland Eiffeltorn och baguetter. 

Och hon letar tid. 

Ett evigt letande. 

Till det där.

Hon helst vill.

Allra helst.


Kram


fredag 2 december 2016

Rött sagoskimmer och magisk ljusglans och gräddmustascher...




Ur radioapparaten strömmar julsånger och ur TV-apparaten strömmar andra julsånger. Och plötsligt som om från ovan så kom då det där kliet i julfingrarna. Hon hade inte tänkt att sätta upp några julgardiner i år. Tänkte att det gick väl bra ändå. Men nu vill hon ha upp dem överallt. Rött och sammet och mörkt och murrimurr och hon rotar fram gamla lampskärmar från tidernas begynnelse på vinden och det är bollar och fransar hej vilt och högt och lågt och nöjt river hon av de tusen vita och ett guldigt och rött sagoskimmer och magisk ljusglans sänker sig i det gula Bellevuehuset. Och de tittar på Selmas Saga och myser under vargliknande plädar.

Och Ella Fitzgerald och Louis Armstrong och Nat King Cole turas om och sjunger så det dånar i matsalen och hårstråna står i givakt och hon och liten Flora dricker varm choklad ur Parismuggarna och får gräddmustasch och tar en varsin kaka från den vackra Eiffeltornsburken och äter med andakt. Och fångar dagen. Hon och liten Skorpa.

Och fast den där mamman höll på att kvävas av tågilska i början av veckan och missade planet till Umeå och allt. Och var så upprörd och rosenrasande så hon höll på att gå sönder och mitt itu. I den där tågkupén. I Krylbotraktens djupa skogar. Fast när hon lugnade ner sig några hekto och en smula och arget hade stillat sig lite inuti det upprörda pärmvärldshjärtat så tänkte hon istället och undrade vad det var för något spännande och intressant som skulle hända nu. Kommer säkert att träffa någon trevlig och underhållande människa eller nåt. Tänkte hon. Och visst blev det så. Blev liksom bra ändå. Det brukar ju liksom bli det. Allt som oftast. Och till slut.

Men nu ska nog den där fredagsmamman ta och rycka upp sig och riva fram de där julgardinerna i alla fall. Kavla upp de där decemberärmarna och försöka få något gjort. Även fast det säkerligen blir jul ändå. Både med och utan gardiner. Men eftersom ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.

Får det nog bli så.

Ändå.

Kram







fredag 25 november 2016

Hatten av för alla ensamstående...



Hatten av. Eftersom ni är fantastiska...

Skåpångest...

Mamman är gräsis en vecka.

Måndag
Mamman vaknar supertidigt. Kastar in lakanen i tvättmaskinen. Står som värsta kommandosoldaten och hojtar och pekar och allt går som på räls. Inga kinkiga och ledsna barn. Sladdar in till dagis fem i sju. Mamman nöjd. Mamman ringer sopis och undrar om möjligen ett blått skåp finns kvar som skulle ha slängts i torsdags. Ett skåp som mamman fått av en vänlig granne men att hon inte lyckats få tag i den vänliga grannen och bekräftat sin skåpkärlek och sedan åkte skåp och lövsäckar till sopis. Mamman ledsen. Sopis ringer och säger att skåpet är hittat. Lite skamfilat. Men någorlunda helt. Högst uppe på ett träberg. Mamman glad. Mamman kollar skåpet. Ska nog inte ha det i alla fall. Skönt. Skåpångest borta. Mamman går på morgonbön och flabbar vid fikabordet. Mamman skickar mail och har möte via länk. Mamman äter lunch och flabbar vid fikabordet. Mamman ringer upp arga människor som sedan blir lite ledsna. Som sedan blir lite mindre ledsna. Mamman ringer och ringer. Mamman har nytt möte i kommunhuset. Mamman drar ner garageporten mitt i huvudet och ser stjärnor och blir vimmelkantig och yr. Mamman visar kort på skåpet. Någon säger att det är fint och troligtvis ett överskåp som ska stå på en byrå. Mamman känner skåpångesten kryper på. Slår bort den. Mamman sladdar till dagis och kastar in femhundra ungar i bilen och drar iväg till orkesterträning. Mamman har laddat med risifrutti. Glad och nöjda barn äter raketsnabbt risifrutti i bilen. En säger hon har ont i benen efter skridskoåkning. Mamman tvingar barnet till orkestern ändå. Kastar ut femhundra ungar vid kulturskolan och sladdar hem en snabbis och hämtar Floriskorvens vattenflaska och de yttepyttiga små svarta gymnastiktofflorna. Passar på att fylla hela bilen med skräp som ska till sopis. Floriskorven flyger fram i gymnastiksalen. Lycksalig och glad. Mamman släpar med gympakorven till sopis och tömmer hela bilen. Åker därifrån och får värsta skåppanikattacken. Hjärtat panikflimrar och det dunkar i tinningarna. Skåpsvetten tränger fram i pannan. Tänker att det snart är för evigt försent. Mamman lämnar av tröttkorven. Ber snällt och får hjälp att hämta släpkärra. Åker till sopis. Hittar skåp. Livrädd för vildsvin och kastar upp skåpet svinsnabbt på flaket. Hon kan nästan skönja deras lysande ögon i mörkret. Åker hem. Kastar av astungt skåp på skräpgården. Det regnar.  Men mamman nöjd. Akut skåpångest borta. Rusar in och värmer frysta pannkakor och vispar grädde. Kraschlandar i soffan med femhundra ungar sekunden innan "Historieätarna" börjar. Korven somnar. Mamman somnar av och till. Säger godnatt till de femhundra. Tittar på Godzilla. Fyrtiosju reklampauser. Mamman somnar. Vaknar upp med ett ryck kvart i två. Stapplar upp och borstar tänderna. Upptäcker till sin stora fasa att sängen är obäddad. Mamman gristrött. Sunkmamman lägger sig utan lakan. Somnar på en sekund.

Jobb, jobb och jobb...

Tisdag
Mamman astrött. Väcker femhundra ungar och försöker borsta Florpans rastahår. Tar superlång tid. Lämnar över slavgörat till en annan. Mamman slevar i sig gröt med ena handen och lägger i tvätt med den andra. Viker tvätt och fyller diskmaskinen. Disk i hela köket. Hojtar femtio gånger att de måste rappa sig. Ett ledset barn. Sladdar in till dagis strax före halv åtta. Mamman inte nöjd. Dagiskorven håller krampaktigt mammans ben. Mamman också ledsen. Snäll fröken tar hand om gråtkorven och mamman vinkar. Lovar att göra fläskpannkaka. Mamman går på morgonbön och flabbar vid fikabordet. Mamman skickar mail och gör lite research och gör en powerpoint. Mamman äter lunch och flabbar vid fikabordet. Mamman upptäcker att USB-minnet är borta och får panik. Mamman ringer och svarar på samtal. Mamman får låna ett USB. Mamman håller föreläsning i nästan två timmar. Mamman nöjd. Mamman sladdar in till dagis och hämtar femhundra ungar. Kastar av en som ska gå på Konst. Åker till den utflugna och tänker våldgästa. Ingen hemma. Mamman åker och tankar bilen. Den utflugna kommer hem. Mamman ramlar in med de femhundra och myser och försöker krama den åliga terroristen. Mamman får en mormorsattack och får svårt att andas och älskar ihjäl sig. Hämtar konstflickan och åker tillbaka. Vägrar åka hem. Sitter till dödagar. Terroristens mamma och pappa gör fajitas. Ser gott ut. Mamman kastar in de femhundra och åker hem med några och tar med sig korven till affären. Mamman är en härmapa och handlar kycklingbröst och åker hem och gör superstark fajitas. Fläskpannkakesugna Bellevueungar protesterar. Sedan himlar de med ögonen och blir glada igen. Sedan frustar och fräser de lite då de upptäcker att den är skitstark. Fast god. Stark. Fast god. Mamman fyller en ny diskmaskin. Tvättar tre tvättar. Och stryker en som blivit febrig och sjuk på kinden. Mamman förfasar sig och tar sig för pannan och ser sträng ut och beordrar de friska och krya städning i bombrummet. Tänker sedan läsa saga. Försent. Lyfter in en liten korv som svimmat av i soffan. Mamman bäddar sängen. Känner sig nöjd. Kraschlandar i soffan. Äntligen. Tittar på GW. Proppar i sig röda Ferraribilar. Och Salt & Blandat. Och macadamianötter. Och salta jordnötter. Mamman är nöjd. Hon har det bra. Unge nr ett börjar kräkas. Strax efter nr två. Strax efter det nr tre. En råkar kräkas i sängen. Får lägga allt i tvättmaskinen. Mamman halkar till i en kräka på golvet. Tänker. Det går bra nu. Mammans hals snörper sig. Vill inte andas. Men måste. Är farligt nära hysterins avgrund. Vill bara ta in på hotell. Fly. Springa allt hon kan. Mamman kammar till sig och skrapar ihop sig och skärper sig. Skäms över sin uselhet. Ledsna barn kräks om vartannat. Mamman svimmar av och sover av och till några timmar.

Kärlek...

Oh noo....

Onsdag
Klockan ringer kvart över fem. Mamman går upp och sätter på sig cowboyscarf och plasthandskar och ser ut som hon ska sanera Tjernobyl. Skurar toaletten. Jättenoga. Flera gånger. Ledsna barn går upp och kräks om vartannat. En har somnat i soffan. Har lyckligtvis bara kräkts en gång. Mamman tvättar flera lakan. Och handdukar. Och nattlinnen. Och kläder. Torkar golv. Städar toaletten. Jättenoga. Flera gånger. Klappar på febrigt barn. Ringer och avbokar två tandläkartider. Ringer och mailar femhundra ställen och berättar att de femhundra blir hemma. Mamman avbokar inbokade möten. Mamman vädrar och hoppas spybacillerna ska fara åt fanders. Det blir svinkallt. Mamman bryr sig inte. Känner sig krigisk och vädrar lite till. De femhundra sover. Tungt. Mamman försöker roa liten korv. De kramas. Jättelänge. Korven tar fram tre pepparkakshjärtan och lägger på bordet och talar om att det betyder hon själv och sin mamma och sin pappa. Mamman känner sig grinfärdig och vill äta upp sin lilla pepparkakskorv. På studs och direkten. Försöker ta igen förlorad tid. Mamman hatar förlorad tid. Hatar.

Pepparkakskorven...

Torsdag
Mamman tar hand om fyra sjuka. De börjar friskna till och hojtar i ett efter vatten och skorpor och kex. Mamman far som ett skållat troll. Mamman trött. Undrar när det är hennes tur. Tappar kraft. Gör typ ingenting på hela dagen. Slö och slapp och likgiltig. Får inget vettigt gjort. Läser saga istället. Och snor ihop den utlovade fläskpannkakan. Som ätes under hurrarop och mmm och åhhh. Och med god aptit. Mamman somnar i soffan. Vaknar upp till något läskigt. Borstar tänderna och stapplar in och lägger sig. Somnar på en sekund.

Hopp om livet igen...

Fredag
Mamman vaknar kl 04 och har hon inte lite ont i magen? Det är nu det sker. Det är nu det händer. Tänker hon. Sen kommer hon att kaskadkräkas och svimma på hallgolvet. Och ingen kommer att märka det förrän solen går upp över Bellevuehuset. Där hon ligger i all sin skröplighet. Men intorkade kräkor på nattlinnet. Svag och eländig. Mamman kräks inte. Den patetiska mamman somnar om. Vaknar strax innan klockan ringer 06.30. Kramkalas med Floriskorven och sedan full fart. Väcka resten av högen. Kamma rastahår. Fläta rastahår. Leta gympagrejer. Borsta tänder. Baxar in de femhundra i bilen. Glashalt på trappen. Tjock is på rutorna. Utvecklingssamtal. Åker hem. Mamman tänker plugga. Hon har ju studiedag idag. Mamman går in i skafferiet. Rafsar och rotar efter något gott. Ser två pyttesmå musbajskluttar. Börjar hyperventilera och får en panikattack. River febrilt och kastar sjuttiosju påsar och paket med grejer. O´boy burken ramlar ner. Locket av. Två stora lådor med medicin åker ner i golvet med ett brak. Ett kexpaket går i tusen bitar när det landar pladask. Hon trampar på ett knäckebröd. Mamman tänker. Det går bra nu. Diskar allt och torkar av alla hyllorna och dammsuger och tvättar golvet. Det ramlar ut en hoptorkad död spindel och landar framför hennes fötter. Stor som en tarantella. Typ. Mamman börjar hyperventilera. Får en panikattack. Fejar och grejar. Det tar fem timmar. Tittar på klockan. Måste hämta Bellevueungarna. Får plugga hela kvällen istället. Kommer på att hon glömt att ta in posten hela veckan. Brevlådan bågnar. Dagiskorven gråter nonstop på ICA. Fast hon har glömt varför. Torkar sedan tårar och sedan går de till nyöppnade Jysk. Prinsessorna viftar med ballonger. Mamman glad. Glada barn. Sedan hem och Bellevuehögen fredagskraschar i soffan. Mamman gör mos och korv och chokladmousse och sedan smulas det med ostkrokar och Pringles och spills och skvätts med julmust så det står härliga till och det hörs höga skratt och flabb när Familjen Rysberg är på G. Mamman nöjd. Fast gnolar det inte lite därinne i magen? Är det på gång? Är det nu det händer?

Men hon tänker också.

Hatten av för alla enastående.

Och respekt.

Banne mig.



Kram

Och Alfons är med... Och ICA-korven har lugnat ner sig...

Och äntligen helg...




fredag 18 november 2016

Ungar som borde veta fredagshut och lyllos de snygga...




Mamman sätter på Spotify. 

Och tittar ner och drar handen över de nya jeansen. Är så himla glad. Upprymd. Krånglar upp ett skrynkligt Hubbabubbapaket ur fickan. Jordgubb. Såklart. Musiken är hög och det är fredagsfeeling och disco i parken. Pirret i magen och den där förväntan. Spänningen i luften. Går hundrafemtio gånger på toaletten och bättrar på lite kajal och drar med fingret i den lilla plåtburken med läppglans. Med äppellukt. Önskar innerligt att det där håret kunde växa ut någon gång. Tänker att hon är ful som stryk. Den elaka spegeln är gigantisk. I 60 watts ljus som lyser obarmhärtigt och kallt och grymt på henne och tusen andra 80-talsosäkra och ängsliga tonåringar. Tänker att hon kanske ser lite bättre ut i det skumma parkenmörkret. Gode Gud. Hoppas. Om inte förr så åtminstone i kväll. Please. Sneglar på poppistjejerna. De som är sjutton. Med långt hår. Herreguu. Lyllos dem. Så himla ouppnåeligt snygga. Hon lutar sig mot räcket på balkongen och tittar ner på den dansande sorglösa helghögen. Letar bland blinkande lampor. Gör skitstora ljusrosa tuggummibubblor och är olyckligt kär. Det är hon nämligen alltid. För det kan inte finnas någon i hela världen som skulle kunna tycka om henne. Men hon hyser hemliga förhoppningar längst därinne. Allra längst in. Fördold förtröstan. Och dansar och skrattar förläget i den dunkla dansgolvsdimman. Det är fredag. Musiken dunkar i hennes tonårsblod. Spanar försynt och diskret ut över det gungande havet. Luktar jordgubb och äpple. Har mörkblå kajal. Och nya jeans.

Sweet dreams are made of this
Who am I to disagree
I travel the world
And the seven seas
Everybody´s looking for something

- "Kan du sätta på någon ny musik istället", hojtar plötsligt en oförskämd Bellevueunge som borde veta fredagshut.

Men det kan inte mamman.

För hon är på disco.

I parken. 

Och femton igen.



Kram

fredag 11 november 2016

Som någon religiös upplevelse och Bono for president...

Godkväll!


Hon hör det först bara svagt. Långt borta. Sleight of hand and twist of fate. On a bed of nails she makes me wait. Sakta öppnar hon sina ögon. Det är mörkt. Bellevue sover tungt. Och lampan i fönstret har släckts sedan länge. Kakelugnens sprakande har tystnat. Hon ser Stora Björn där uppe. Och Orions bälte. Månens dunkla sken som försöker letar sig igenom fluffiga snömoln. Sakta singlar tefatsflingor utanför och virvlar och leker tafatt och landar mjukt på kala och novembernakna körsbärsgrenar. 

Through the storm we reach the shore. You give it all but I want more. And I´m waiting for you. Hon kisar mot TV:n. Och där är dom. Bästa bandet ever. Någonsin. Överhuvudtaget. Bästa låten ever. Någonsin. Överhuvudtaget. U2 i Paris. Och parisborna är i extas. Armarna vajar likt ett axfält därrnere. Och mammans hjärta kniper till. Herreguu. Som någon religiös upplevelse. I natten. I ett mörkt Bellevuehus. Och hon ryser. Under månsken och stjärnbilder och virvlande florsockerpuder.

Och han säger vackra saker. Fina saker. Kloka saker. Som att gråten har sin tid. Bönen sin. Att de väljer kärleken framför fruktan. Och parismänniskorna älskar honom. De klappar sina händer. Sjunger med. Vars stad nyss skakats i sina grundvalar. Och satts i skräck.

 Och hon tänker på att hon varit rädd denna vecka. Vaknat upp till en ny värld. Och undrat hur det ska bli. Känt ett gnag och en oro. Nothing to win. And nothing left to lose.

Och han pratar om sorgliga saker som sker på vår jord. Om omskakande våld. Och Parismassan sjunger unisont. One love. One blood. One life. You got to do what you should. One life. With each other. Sister. Brothers. Och hennes hjärta stannar. Kan knappt andas. Blinkar knappt. 

Och hon tänker. Mer kramar till folket.

Och Bono for President.

På riktigt.

Och på santet.



Kram

Bild lånad av nätet





fredag 4 november 2016

När 80-talet ringer och jäkla skitungar...

Godkväll!

Aldrig får man vara riktig glad...

I veckan var sexbarnsmamman som börjar närma sig döhalvan in på ICA Maxi. Hon har typ sett sina bättre dagar och stod i kassan och skulle betala. Kassörskan frågade om glåmmamman ville köpa en Sverigelott. Det ville spöket.

Kassörskan frågade om leg eller körkort. Ruggugglan tittade då förvånat upp och sade att hon inte hade något med sig. Kassörskan sade att då blev det ingen lott eftersom det var 25-årsgräns på att handla lotter.

Mamman började gapskratta och tittade efter dolda kameror och frågade om kassörskan verkligen inte trodde att träsktrollet hade fyllt 25 år. Kassörskan, som förmodligen i princip måste ha varit blind, rörde inte en min, nickade och sade allvarligt att så fort de är det minsta tveksamma så är de tillsagda att neka. 

Den hålögda trötta sexbarnsmamman flög i princip ut från ICA Maxi och tjoade och tjimmade och förde oväsen och gjorde v-tecken åt prinsesspappan och tackade högre makter och mallade sig och skrattade så tårarna rann och var hysteriskt lycklig och glad. Och lottlös.

Väl hemma berättade hon ivrigt solskenshistorien för sina femhundra ungar. Och glömde för ett ögonblick bort att hålla garden uppe och att man brukar bli klippt vid fotknölarna direkt och omgående och på stört om man nu råkar ha lite flyt för en gångs skull. 

Varpå en säger: - "Okej, jag hör vad du säger. Men 80-talet ringde nyss och ville ha tillbaks sin frilla".

Jäkla skitungar.



Kram 



fredag 28 oktober 2016

Att tapperhet och kurage fortfarande finns...

Godkväll!

När man fortfarande tror på heder, ärlighet och rättvisa. Precis som förr i världen...

Och hon skrev att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod. Än en som aldrig försökte. Men det har varit tyst. Märkligt tyst. En kall tystnad som brett ut sig som en våt filt över trötta ryggar och sorgsna konstaplar. Hånfullt har ropen skallat med uppmaning till tålamod. Ingen däruppe har slagit näven i bordet. Ingen har morrat och visat tänderna. Ingen däruppe har sagt att nu är det banne mig nog. Ingen däruppe har beklagat att ledsna och rasande hjärtan har loggat ut och gått hem. För att inte komma tillbaka. Ingen däruppe har sagt att det snart är för evigt försent. 

I vårt avlånga land sitter fortfarande lojala lågavlönade som tittar på utredningshögar utan slut. Anmälningar som väller in likt tsunamis. Och de lojala lågavlönade drunknar. Men ingen hör deras rop. Och ingen bryr sig. Och utarbetade blå skjortor stretar på där ute. Där ute där det har blivit kallt. Men vi gör det inte för dem däruppe. Vi gör det för alla dem därute. För alla dem som vi kan hjälpa. För alla vilsna vi hittar. För alla dem som tappat bort sig själva. Som gått vilsna i den hårda kalla världen därute. För alla vi kan rädda. För de små leendena vi får. För det varma handslaget man får i sin hand. För den där klappen på axeln. För alla tacksamma. För de otacksamma. Det är för dem vi orkar. Bara för dem. 

Så när marssolen värmde som värst i våras på randiga pärmvärldsfönstret så tänkte hon att hon minsann inte är en sån som bara knyter näven i fickan. Det måste uppåt. Uppåt. De där däruppe måste veta att de solidariska och hederliga gråter på sina rum. De pålitliga och trofasta blir sjuka på stationerna. Söker sig bort. Mår dåligt. Känner sig otillräckliga. Små och obetydliga. Osynliga. Fjuttiga och utan betydelse. 

Bara lite mer. Bara lite fortare. Tyvärr blev det knappt några pengar denna gång heller. Ha tålamod. Ha tålamod, mina vänner. 

Dock hjälpte det föga. Ett kort svar från en. Inget svar från den högsta. Trots två brev. Vilket fick en oansenlig att känna sig ännu mer oansenlig. Ynklig. Oviktig. Fast det var ändå en markering från en oansenlig pärmvärldsmänniska. Som blåhöll sig och hängde i fingertopparna på barrikaderna. Lite försiktigt. Fast tog ställning. Som ville varna. Berätta. Skrek att det håller på att gå åt skogen. Käpprätt. Så snälla gör något. Snälla. Inte för min skull. För allas. För allas skull som sliter och kämpar och jobbar och krigar på. För alla dem som är de riktiga hjältarna. För alla vi. För alla er.

Och så händer det sig plötsligt att Goliat ger sig på David. Att Katla ger sig på Jonathan. Att Sauron ger sig på Frodo. Att draken Smaug ger sig på Bilbo Bagger. Att riddar Kato ger sig på Mio. Att Darth Vader ger sig på Luke Skywalker.

Och en enad kår är chockade. Förfärade och arga. Tappar hakan. Målföret. Men stolta. Förbannat stolta. Ända in i konstapelhjärteroten. Att deras närmaste chef vågar. Att hon törs. Att hon har modet. Som tycker att man ska se till den lilla människan. Att det är därför vi finns. Att hon banne mig är en förebild för hela Polissverige. Att vi måste sätta ner foten. Och säga att nu är det nog. 

Och mamman blev till sist bönhörd. Att hoppet finns. Att tapperhet och kurage fortfarande finns. Hos fotfolket åtminstone. Och det blev så. Till sist.

Att den modiga och rakryggiga bärs fram av lycksaliga och stolta armar klädda i blå skjortor. Till ryggdunkar och klappande händer. 

Under hurrarop och sång.


Kram


fredag 21 oktober 2016

Och mamman drar på Kent och har förmodligen tappat förståndet...


Godkväll!



Och den där mamman fortsätter på sin inslagna helgalna bana och gör uppitaketsaker och megaoväntade grejer och köper plötsligen gigantiska urgamla kristallkronor hej vilt och går i typ sammet- och medaljonginredningstankar och hon är inte riktigt närvarande. Eller när hon tänker efter kanske hon för första gången på länge faktiskt är högst närvarande. Eller är någon annanstans. Eller här. Eller där. Kan inte riktigt bestämma sig för om hon är urspårad. Eller på rätt spår. Försöker leva här och nu och klappar sig dock handlingskraftigt på duktiga axeln eftersom hon övervinner och besegrar både det ena och det andra i rödaste rappet. Och den där sabla höjdrädslan har hon spöat ordentligt och spikat i sista spiken och den där kräkkänslan inför att flyga kan dra åt fanders och dit pepparn växer och hon har tvålat till den en gång för alla. Och att hon tokälskar det där molnfluffet och marschmallowlandet. Faktiskt.

Och hon gör upp skisser för sommaren på den vänstra stranden och vi är inte längre där och kräm och utan dina andetag och musik non stop. Och kevlarjäl och kärleken väntar och ingenting och om du var här och saker man ser och 747 och kräm och FF och när det blåser på månen och blåjeans. Och ingenting någonsin och Gamla Ullevi och töntarna och dom andra och vy från ett luftslott. 

Och allt snurrar och virvlar och känns som en Kent-låt och man lever bara en gång och mamman drar vips och hux flux iväg till Oslo och för att gå på sorgliga avskedskonserter. Och hon glömmer aldrig den där varma sommarkvällen i Sala för tusen och tusen år sedan och när hon i statens tjänst stod nedanför Kent-scenen och skulle hålla en smula ordning och reda och betraktade fascinerat de där uppslukade människorna och den euforiska lyckorusiga folkmassan likt en enda våg som sjöng med i varendaste låt och hur hon tittade upp under båtmössan och fullständigt tappade hakan och hjärtat nästan stannade och de där texterna som borrades in och klistrade sig fast och hur knytnävsslaget i magen bara kom och hur hon där och då förstod och begrep och drabbades av den där Kent-magin och blev fast. För evigt fast. 

Och nu är det dags igen.

Jag säger ju det. 

Hon håller på att tappa förståndet. 



Kram

Till Umeå i veckan. Ovanför bomullsvärlden...

lördag 15 oktober 2016

Och mamman har blivit skitkonstig...

Godkväll!


Och mamman har blivit besynnerlig och skitkonstig och helunderlig och hon känner liksom inte igen sitt nya egendomliga jag och liksom struntar i det som tidigare varit viktigt och hon har typ inte ens brytt sig i att vattna blommorna i Bellevues trädgårdar sedan urminnes tider och rycker på axlar och himlar med ögonen och har gjort superudda grejer och helt utspejsade saker denna vecka och ringer helt flänga samtal och fixar och trixar och donar och har spontanköpt en till Mini Cooper och hon ska tydligen ut och flyga igen om två dagar och hon är faktiskt helallvarlig med vissa grejer som hon fått på sin myskohjärna och hux flux har hon fått värsta rycket och lyssnat på Indochine hela dagen och tycker de är asbra igen efter hundra år och drömmer sig bort. Och håller tummar och tår. 

Kanske slår det in någon dag.

Kanske.



Lördagskram

fredag 7 oktober 2016

Inte för allt i världen skulle hon vilja vara utan detta...

Godkväll!



Och hon är liksom fortfarande där. Promenerar på kullriga och branta små gator. Andas sommarluft och varma septembervindar blåser i hennes hår när hon åker femhundramiljarder miljoner varv runt Paris. Memorerar allt. Suger in. Går i vackra parker. Sitter på en stentrapp nedanför Sacre Coeur vid midnatt och vill inte gå in. Vill inte missa. Vill inte sova. Inte för allt i världen.

Inte för allt i världen vill hon vara utan denna stund. Vill bara åka och hämta dit de där femhundra Bellevueungarna och sälja klabbet och börja ett nytt liv. Och fundrar på om någon skulle vilja anställa en pärmvärldsmänniska som jobbat i hundra år.

Och Paris vaknar sakta och mjukt och på Montmartres gator är det stilla och hon biter i en croissant och vill inte vara utan denna stund. Inte för allt i världen. Sväljer en mun créme de chocolat. Skrattar med de finaste vännerna. Gör upp planer för dagen. Och på kvällarna kan hon inte se sig mätt på utsikten från den lilla franska balkongen. Sitter på sängkanten och ser ut över staden. Länge sitter hon där. Och det där Eiffeltornet som hon minsann hjältemodigt har besegrat slutligen och till sist lyser i allsköns färger i fjärran. Myllrande gator med glada människor långt därnere där det är lördag hela veckan. Och inte för allt i världen vill hon vara utan denna stund.

De sitter på otaliga små restauranger och caféer i de ringligaste små gränder. Äter sjuhundra créme brulée var och vill äta sjuhundra till. Det lilla brända sockerskalet krasar mellan hennes tänder och hon är i himlen och inte för allt i världen vill hon vara utan denna stund.

De går omkring i Latinkvarteren. Tar sig en tur till Maraiskvarteren. Andäktigt kliver de in i Notre Dame igen. Och hon tror sig se den där rara Quasimodo däruppe ovanför de branta pelarna. Och Fantomen skymtar de också där han sitter i ett hörn i sin loge på L´Opéra Garnier. Och de går hukade i kusliga katakomberna. Håller varandras händer när de går in i de dödas rike. Och de går till Montmartres vackra kyrkogård. Och de är andäktiga och ödmjuka. Och tysta. En Aristocatskatt springer hastigt förbi framför deras fötter och hoppar smidigt och graciöst upp på en sarkofag med vissnande rosor på locket. 

Och de går igenom Napoleons Triumfbåge och återigen häpnas hon över Louvrens storslagenhet. Hon borstar bort lite damm på skorna och sätter handen i pannan för att skyla sina ögon från den starka Parissolen för att kunna se bättre. För att memorera. Vill inte missa. Inte för allt i världen. Känner den där enorma tacksamheten. Och det nyper i hjärtat.

Och inte för allt i världen skulle hon vilja vara utan detta.

Inte för allt i världen.

Och hon är liksom fortfarande där.

Och inte här.


Kram











fredag 23 september 2016

Och hon nyper sig i Paris-armen och kan inte tro att det är sant...

Godkväll!


Och hon nyper sig i armen och kan inte tro att det är sant. Att den där Paristokiga i prickig klänning snart ska dit igen. Gå på samma kullerstenar. Sitta på samma vingliga caféstolar vid Montmartres backar och sneda gator. Att stå vid en liten fransk balkong och se ut över hela härligheten. Och hon minns när hon typ nyss i varmaste juli vaknade med en rysning mitt i natten av en trumpet och att någon i sommarskumma kvarter spelade "Summertime" under stjärnbeströdd Parishimmel och månen lyste in i rummet och att det var bland det vackraste hon hört. Att hon knappt kunde andas. Att det ekade bland de ljusa strykjärnshusen. Att hon låg och lyssnade till det där overkliga. Till det magiska. Som om det vore en dröm. Kanske var det en dröm.

Och hon längtar till det där vackra och sagolika. Och att det är som en osynlig kraft som drar och lockar. Att det nog är där hon hör hemma. Egentligen. Kanske har hon blivit lite galen. Smått rubbad och lite vettlös. Egentligen. Men det går inte att hålla i en besatt och dåraktig Frankrikeälskande längtande. En som är vanvettigt förälskad och kanske tappat förståndet. En smula. Ett hjärta som förlorat sig. 

En passion och lidelse som är så stark. Som flammar och brinner. Med oförtruten dådkraft. En lycka och salighet som är så stor. Kolossal och ansenlig. Euforisk glädje. 

Och mamman som inte är tappat bakom en vagn inser ibland fast hon aldrig skulle erkänna det att hon möjligen och eventuellt har en liten förmåga och fallenhet till överdrivenhet. Lite dramatiska talanger. Anlag till det kryddaktiga. Brer på. Smått högtravande och teatralisk. Men begriper också och hajar att hon dock klart som korvspad bara är så in i bombens innerligt upprymd och hjärtligt själaglad. Helt enkelt.

Glad som tusan.



Kram




fredag 16 september 2016

Att vara älskad ända till Norrland...

Godkväll!


Och så kramar du om mig jättehårt och stryker bort en bångstyrig test i din panna samtidigt som du tittar allvarligt på mig och ger mig ett vackert äpple från Bellevues trädgårdar och säger att du älskar mig ända till Norrland. Och att det är jättelångt bort. Och att jag har regnbågsögon. Och är lika fin som en enhörning.

Och jag börjar nästa gråta av en av de finaste kärleksförklaringar jag någonsin fått. 

Att vara älskad ända till Norrland. Och ha regnbågsögon. Och att vara lika fin som en enhörning.

Det är stort. 

På riktigt.

Och så torkar jag bort en tår och kramar om jättehårt tillbaka. Och undrar varifrån hon kommer den där ungen.

Egentligen.


Kram

fredag 9 september 2016

Att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod...

Godkväll!


Och längst bak i det nittiotalscerisa glansiga albumet ligger ett ihopviket gammalt reportage. Och hon tänker att det var ganska bra på den där Turistbyrån i alla fall. På den tid det begav sig. Och så undrar hon hur det hade blivit. Om hon hade stannat kvar. 

Och så tänker hon att det nog förmodligen inte alls är så bra och speciellt nyttigt att gå omkring med ett megafrustrerat och argt pärmvärldshjärta om dagarna. Att man troligtvis inte alls blir sådär himla supergammal som man vill bli om man är grymt mastodontrasande och asförgrymmad mest hela tiden. 

Och att det gör så ont i hjärtat och att hon blir så innerligt ledsen och bedrövad när hon ser hela sin gamla stolthet bara monteras ner. Att hennes vänner slutar. Byter jobb. Att man bara pajar och raserar och har sönder. Smyger in orättvisor. Hur man bara kan stå och putta ner alltihop i avgrunden. Och envist hålla fast vid att det är det enda rätta. Att bara vänta. På kollapsen.

Och så tänker hon att det ändå är så enkelt. Så himla banalt enkelt att bli hjälte. Bli heroisk. Att göra skillnad. För om han där på toppen bara sade emot istället. Ropade att allt snart är för evigt försent. Slog näven i bordet. Stod på barrikaderna. Morrade och visade tänderna och sade att nu är det banne mig nog. Att ingenting ska pajas nå mer. Ingen mer kunskap ska få gå förlorad. Inga mer rasande och arga hjärtan ska logga ut och gå hem. Inte en enda till. För att inte komma tillbaka.

Att det skulle kunna bli som en amerikansk film. Där allt ordnar upp sig. På slutet. Och den modiga och rakryggiga bärs fram av lycksaliga och stolta armar klädda i blå skjortor. Till ryggdunkar och klappande händer. Under hurrarop och sång.

Så lägger hon tillbaka tidningsurklippet omsorgsfullt i albumet. Lyssnar på Bobban och Johnny Cash och tänker att det faktiskt är fredag idag. Slutligen och till sist. Och så funderar hon en smula på om tapperhet och kurage är något som är borttappat i vår tid. Och så ber hon en tyst bön. Hoppas. Att de som är där uppe där det blåser förstår att det bara är att ta chansen. Och att det brinner i knutarna. Och att det aldrig någonsin är försent att ändra sig.

Och att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod. 

Än en som aldrig försökte.


Kram 




torsdag 25 augusti 2016

När man måste lova dyrt och heligt och på hedersord...

Godkväll!



Och hon har skärpt sig så länge och bitit ihop och låtsats. Hållit färgen liksom. Ja. Hållit ihop helt enkelt. Till och med övertalat. Varit hur entusiastisk som helst. Hållit stången. Men sista kvällen falerade det lite och hon blev pinsam och tappade greppet. Pyttelite patetisk. Grät sakta och bad tyst att han inte skulle dö. Snälla dö inte. Snälla. Medan hon koncentrerat radade upp gosedjur i Floriskorvens säng. Med en pingisboll i halsen. Han skrattade och tackade så mycket för uppbackningen och all pepp och positivism och påpekade ironiskt och lite småsyrligt att det kändes såå mycket lättare nu. Fast lovade och bedyrade dyrt och heligt att han inte skulle dö. På hedersord. Tio fingrar upp till Gud.

Kändes en smula lindrigare då. Och lite mer sockervaddsaktigt.

För den där lite egocentriska och gråtmilda. Som slapp lägga sig under kniven. 

Och när den där prinsesspappan ringde från uppvaket till den där nerviga och nagelbitande prinsessmamman och berättade att han efter nästan ett års lidande och smärtor från något onämnbart faktiskt äntligen kunde känna sina ben. Och vicka på tårna.

Och den där prinsessmamman tackade honom däruppe. Euforisk och själaglad. För lite tåvick. Och för att någon kär kommer få sitt liv tillbaka. 

Svalde ner pingisbollen. Och sade att det var tur för honom.

Att han höll sitt löfte.

Kool & The Gang - Celebration


Kram




söndag 21 augusti 2016

Att vi alla letar efter lite magi...

Godkväll!


Och så hittar hon ett kort taget för typ tjugo år sedan och plötsligt känner hon att den där tiden bara skenar och rusar och att det gäller att suga ut allt som bara går och ha så himla kul man kan ha. Innan det är försent. Och att det gäller att inte försitta några chanser när det liksom bjuds upp. Och så hör hon på radion att "I feel alive when I´m close to the madness". Och tänker tillbaka på en galen vecka. Och att hon har gjort saker hon aldrig gjort förut. Men känt sig levande. 

Huset är upp och ner. Tvätten håller på att smita ut i en övergiven trädgård. Men hon har minsann inte försatt några chanser. I alla fall inte denna vecka.

"Some people pray to their God for some magic".

Och hon fattar det nu. Det är bara att sluta be. 

Man måste fixa sin egen magi.

Så enkelt är det. 



Kram på er!




torsdag 18 augusti 2016

En porslinsaktig champagneskålande liten mormor...

Godkväll!


När man har en älskad liten mormor som är så söt så man bara vill lägga henne på mackan och käka upp na och som man kramar om och stryker över håret och är så rasande rar och väldans fin och så infernaliskt snäll och klok och förnuftig på alla sätt och vis. Och när man då får den stora äran att sjunga "Ja, må du leva" och skåla i bubbel och champagne med denna makalösa och vackra lilla spröda människa på hennes 94-årsdag så snörper det liksom till i hjärtat av lycka och salighet och den där kärleken därinne är så stor till en godhjärtad liten porslinsaktig champagneskålande liten mormor. Med små flickaktiga näpna små ben som dinglar från stolen. Där hon sitter vid bordet som dignar av hembakta Dajmtårtor och prinsesstårtor och giffelbullar och cornflakeskakor och nötkakor och Västanforskakor och goda skorpor och vackra blomster.

Och när man dessutom får krama om världens finaste lillebror som också har födelsedag och minsann fyller 40 år just idag. 

Då kan det hända att det där snörpet blir lite och en smula övermäktigt.

För ett lättrört litet barnbarn och en stolt storasyster.

Med ett hjärta på bristningsgränsen.


Kram


lördag 13 augusti 2016

När små skruttkalufser trollar med tiden...

Godkväll!

Floriskorven...

Och medan de susar fram genom skogarna och när den varma augustisolen silar igenom granarna och sjön nedanför kastar retfulla solkatter tillbaka och när de ser den där lilla blonda kalufsen i bilen framför som viftar och gestikulerar i mormor och morfars lilla röda så är de plötsligt tillbaka för länge sedan och när en annan liten skrutta var med på äventyr. En liten Fideli med de lenaste kinder och den mjukaste lilla handen.

Och kanske allt efter det bara är en dröm. Att den rätta tiden faktiskt är då. 

Länge kändes det så.

Hela dagen faktiskt.

Att idag.

Egentligen är då.


Kram

onsdag 10 augusti 2016

Ifall det finns en pärmvärldshimmel...

Godkväll!


Ibland blir det tokigt. Ibland blir det fel. Ibland är det lite snurrigt och si och så med det där kom i håget. Och inte kan man kunna allt heller. Inte på långa vägar. Men den där magkänslan. Den som säger vad som är rätt och fel. Fast det kanske är fel ändå. Fast ändå rätt.

Men om det nu kanske finns en pärmvärldshimmel däruppe. Jag säger kanske. Så sladdar i alla fall hon och den där andra med lite för stort hjärta in på en kvalplats där idag.


Kram på er!

onsdag 3 augusti 2016

De Parislyckliga och kolsvart och ljummet och overkligt..

Godkväll!

De Parislyckliga på Café des 2 Moulins...

Och visst var det som en grisblinkning. Det visste hon ju. Men hon har minsann gått på de där kullerstenarna nu. På de där vimmelkantiga små sneda torgen. Kramat om den där snälla Amelie Poulain-fruktgubben med de rara bruna ögonen bland lutande och svajiga banan- och vindruvekartonger. Suttit på Café des 2 Moulins och drömt drömmar. Kanske om att göra gott. Kanske om en längtan.

Blivit avmålad i skenet av en gatlykta på Montmartres torg. Suttit på trappan framför upplysta Sacré-Coeur vid midnatt med hela Paris nedanför och fyrverkerier och nationaldag. Och alla sjöng med i "Ces Soirées-là" och "Casser la voix". Och det var stjärnor och kolsvart och ljummet och overkligt och som tusen och en natt. Och tiden stod stilla. Och Parisluften vibrerade.

Och hon har mumsat pain au chocolat och njutit av Edith Piafs toner från gatumusikanterna som annars brukar sitta hemma i dörrhålen i Bellevuehuset lite då och då och hon har smulat och ätit frasiga croissanter på vingliga caféstolar och sett julisolen gått upp över Paris hustak och torkat bort lite söt confiture från solvarma kinder och det har varit sena mysiga middagar i Aristocatskvarter och bland fullmånar och vackra röda sammetssoffor och tunga gardiner och känt att hon hittat hem. Och hon har varit heroisk och hjältemodig och gjort saker hon egentligen inte törs. För plötsligen satt hon tydligen i asläskiga pariserhjulet och plötsligt åkte hon tydligen upp i det där rangliga svinhöga Eiffeltornet också. Fast hon inte skulle. Och i hela långa trettio långa år har hon varit rädd. För att vara exakt. Och lovat sig själv att aldrig göra om det. 

 Men banne mig. Flög hon inte minsann över Jardin de Tuilier efteråt. På stappliga tappra och morska mammaben. Fast fjäderlätta. Och kanske en smula högdragna och pösiga.

Oövervinnerlig.

Kapabel att klara vad som helst.

Jojomensan.

Fast det kunde hon kosta på sig.

Den där förträffliga. 

Patrick Bruel - Casser la voix


Kram

Frukostutsikten...
Montmartres kvarter...
Älskad Frida...

Läskigt...

Lycklig...

En av tusen restauranger...

Pariserhjulet...