Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 27 november 2015

Bland kuddberg och kaos...

Godkväll!


Om man säger så här. En vecka med berg och dalar. Både stjärnor och djupaste djup. Och ibland så måste man bara ut och gå och gå. Och frysa ihjäl i gråruggig och disig novemberkväll. Och försöka slänga av sig det där man inte riktigt kan påverka. Känna att man finns. Och tänka att det äntligen och till sist är helg. Och bara sjunka ner i den mjukaste fredagssoffan bland en massa godisbilsluktande skollediga Bellevueungar i en enda stor vilsam chipshög.

Få den där injektionen av lugn. 

I en fredad värld. 

Bland kuddberg och kaos.


Kram

tisdag 24 november 2015

En bil med ögonfransar...

Godkväll!


Om man står där i bilhallen och funderar och velar och hattar hit och dit i tanken och försöker vila än på den ena höften och än på den andra och liksom inte kan vara en sån där velpella utan måste bestämma och besluta sig kvickt och någon gång och om man då pillar på något svart som sticker ut ovanför framlysena och frågar vad det är och får till svar att förra ägaren hade ögonfransar där. Då smälter man ju som en mjukglass i stekheta juni och känner med ens en sådan innerlig ömhet och en värme och  tillgivenhet till världens minsta bil. 

Som har haft ögonfransar. 

Och så ler man och säger empatiskt och smilande att en sådan bil måste ju på studs få flytta hem till ett gult Bellevuehus och bli omhändertagen av en lika skamfilad och nött ägare.

Och så fick det bli.

Och den slitna och utschasade nya ägaren är så himla lycklig.

Om ni bara visste.


Kram

lördag 21 november 2015

Man ska nästan frysa ihjäl och ha illröda näsor...

Godkväll!


Och så är det det där med julmarknader. Och är man en liten Floriskorv så är det liksom så superspännande att åka hölass till tomtens stuga och förundrat titta in i den gamla skogen och spana  efter små tomtenissar som har ett sådant fasligt sjå och bråda dagar inför den stundande julen. Och även fast mammor och pappor håller på att frysa ihjäl så ska det liksom vara så. Man ska nästan frysa ihjäl och ha illröda näsor och längta megamycket efter granris och knäck och kransar och pepparkakshjärtan och skakande åka hem och tända ljus och mysa och göra en brasa och baka lussekatter och ha den där förväntan. 

Om det som ska komma.


Kram




torsdag 19 november 2015

Att det hela tiden ligger där. Fast man inte ser...

Godkväll!


Det kanske så det är. Att det hela tiden ligger där. Framför en. Fast man inte ser. Att någon utifrån måste se. Att det har funnits där hela tiden. Och den där känslan att plötsligt få lite guldkant på tillvaron. Att saker och ting måste vara meningen. Att det är menat.

Och nu vet hon.

Precis.


Kram

söndag 15 november 2015

Tänk att få hälsa på en riktig sagotant...

Godkväll!


Tänk att få gå igenom en svart sirlig gammal järngrind och gå på rara små gångstenar där gräset liksom nästan tagit över och komma upp på den vackraste glasveranda till ett vackert gult stort novemberhus och bli välkomnad av en liten söt sagotant som heter Siv med stor stickad svart tröja med praktiska små fickor fram och en klädsam page och pigga små snälla ögon. Tänk att få gå in detta fina varma hus och bli alldeles överväldigad så man tappar andan en smula och bli så där innerligt glad och lycklig fast det är lite höstgrått och småkyligt och virvlande björklöv som leker tafatt i nakna buskar och tänk vad man kan bli lycksalig längst därinne av böljande spröjsade fönster där världen blir lite suddig och konturlös och sådär väldans betagen och hänförd av de finaste målade tapeter och att någon kan ha så fasligt hemtrevligt. Sådär så man liksom vill flytta in på direkten och på stört. Ni vet.

Och den snälla sagotanten säger att det är ett vänligt hus och vi nickar och håller med och sedan får vi gå på rundtur och det ojas och svimmas och mammorna tappar hakan och får stora dåndimpen och drabbas av inspiration och skaparanda och tittar på varandra och säger herreguuu och tar sig för pannan och känner på gamla bröllopsklänningar och förundras av gamla vackra 20-talsmöbler och den vansinnigt byggnadsvårdsintresserade pappan tycker det är alldeles förskräckligt snyggt och stiligt och himmelens trivsamt och spanar in byggdetaljer och takmålningar och försöker memorera och komma ihåg och alla barnen lyfter spänt på små vackra askar och provar liggvänliga ärtgröna sammetssoffor och mjuka fåtöljer och hittar superspännande hemliga lådor med gamla handgjorda gulliga små dockmöbler i. Alltmedan mammorna som tappat hakan försöker hålla koll med ena ögat så de små barnen inte river ner något dyrt och värdefullt samtidigt som de suckar över det gamla salongsgolvet där så många fester och bröllop gått av stapeln under nästan ett helt sekel.

Tänk sedan att bli bjuden på den godaste fluffigaste sockerkaka på de tjusigaste pytteassietter av pressglas och får dricka lite saft och sitta där i det enorma huset och titta på gamla kort och tavlor och läsa gamla tidningsurklipp och få ynnesten att få insupa allting och alltsammans och få känna de där historievindarna svepa förbi. Det förflutna. En svunnen tid. Att inte vilja gå hem.

Tänk sedan att man får gå in i den gulligaste dockverkstaden man kan tänka sig. Och en ytterst liten vänlig sagotant som säger till alla barnen som knappt kan andas att man får röra allting och att man får leka med alla dockorna som finns och vimmelkantiga ungar ser att det sitter och står och hänger de finaste små dockor överallt och på alla håll och kanter och på väggar och hyllor och högt upp i taket. Och det är Krakel Spektakel och Kusin Vitamin och miljoners triljoners andra som Bagare Bengtsson och Sömnige Sune och Sipa, Lipa, Lakritspipa.




Tänk sedan att de teatersugna och själaglada barnen får göra en alldeles egen teater och sjunger sånger som författaren Lennart Hellsing har skrivit. Och att sagotanten då hämtar en telefon och ringer sin gode vän och att skådespelerskan Yvonne Lombard svarar i andra änden och räcker över luren till sin man Lennart som lyssnar tålmodigt till barnens sång. Och barnen säger: - Tack för dina sånger! Och en Lennart som blir uppåt och lite själaglad han också och tycker det är jätteroligt och skojigt att några söndagslediga teaterglada barn i ett gult stort novemberhus kan hans gamla fina och lustiga sånger.

Ja, tänk dig.

Det är stort.

Riktigt stort.


Kram


lördag 14 november 2015

Så kommer världen aldrig att bli densamma...

Godkväll!


Det bara knyter sig där inne och det är så obegripligt och ofattbart och ointagligt. Gör så ont och vad är det med världen? De säger att vi inte ska falla in i rädslan. Hur gör man för att inte falla ner i den? 

Och för Parisborna så kommer världen aldrig bli densamma.

Och inte heller för de länder där krigen rasar.

Varje dag.

Men inte heller för oss.

För femtio år sedan skrevs en protestsång.

Och det är så förbannat sorgligt.

Att inget har ändrats.


Kram



fredag 6 november 2015

Så var det såklart en Frida och ingen annan...

 Godkväll!


Nyss och typ igår var man i osäkerhetsvärlden och ängslig och orolig och generad och förlägen och man fyllde femton och var Datedoftande och rådvill och beslutsam om vartannat och hela livet låg framför en och man var både stor och liten på olika sätt och beroende på och tuggade Toy och hade blå kajal och lusläste Veckorevyn och man hade en hel del huvudbry och funderingar och dilemmagrejer i tonårslivet men samtidigt så var man ju sådär sorgfri och glad och pirrig och förväntansfull och allt kändes spännande och intressant och läskigt på samma gång och det går liksom inte att fatta och förstå att vår Frida faktiskt fyller femton idag och att det faktiskt i realiteten alltså är femton år sedan den där mamman låg med en jordgubbsmilkshake i ena handen och födde barn med den andra och när den vackraste trollungen utan namn låg på bröstet och när hennes bebislyckliga pappa tyckte hon skulle heta Frida så var det såklart en Frida och ingen annan. 

Som sedan hade en inre längtan efter balett och dans och tyll och nu är en blygsam fotbollsmålvakt med långa ben och Tuvstarrhår och ett hjärta av guld. Som vi tycker så mycket om.

Grattis käraste Frida på din stora dag!


Kram







tisdag 3 november 2015

En längtan efter det fyrkantiga. Det ogyttriga...

Godkväll!


Hon kan inte riktigt bestämma sig om hon gillar det där luddiga. Ostrukturerade. Det icke organiserade. Det förvirrande. Det smått ogenomtänkta och kaotiska. Känns inte som hon riktigt har den där kraften just nu. Engagemanget. Och drivet. Ni vet. Precis som när man behöver luta sig mot någon för att inte ramla omkull så finns en längtan efter det fyrkantiga. Det ogyttriga. Det sorterade. Ordning och reda och pengar på fredag.

En önskan av en ledsagare. En guide och följeslagare.

Någon att hålla i handen.

Som visar vägen.


Kram