Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

måndag 31 augusti 2015

Som om man partat på Kos i fjorton dar...

Godkväll!


Och den där sista varma augustihelgen bara skenade som vanligt och ljummen fredagskväll med fullmåne och kräftor och dansk gräddädel och glödlampor i mörket och kära kompisar och prästost och dans halva natten och coola Fagersta Ukuleleklubb och skratt och flams och ömma fötter och magisk lördagskväll med middag med bästa vänner och trötta Bellevueungar till höger och vänster som somnade på stående fot och lite här och där och en solig gäspig söndag i sirapsfart och så var det liksom måndag hux flux igen och den där mamman lyckades peta in lite schampoo i ögat också såklart så hon såg ut som hon partajat non stop. Typ sjutton ravepartyn på raken.

Men hon bjuder på det.

Lite röda ögon.

Och hånfulla skratt.


Måndagskram på er!

Men hon ä inte bitter.... ;)

torsdag 27 augusti 2015

- Jag har älskat dig hela dan!

Godkväll!

Asså, den här lilla karamellkorven...

När mamman dammar in genom dörren och jobbat typ trettiotre dagar på raken och är liksom helt slut som artist och anständig människa och kan skrämma slag på folk genom bara uppsynen och ser ut som sjutton svåra år och den där treochetthalvtåringen slänger sig upp och ställer sig på vingliga livsfarliga ben på soffkanten och vrålar: -"Jag har äckat dig heeeeela dan på dasi å läääängtat efter dig!"

Precis i den stunden så blir den där anskrämliga människan som nyss gick in som en sådan där tryckochramlaihopleksak som förbytt. Och känner att den där kraften och den där utsugna musten liksom rinner tillbaka och kramar den där älskade snällkorven så hårt hon törs. 

Och tänk.

Hela dagen.

På dagis.

Har hon älskat den där mamman.

Det är så fint.

Så det gör ont.

Och mamman börjar nästan att grina.


Kram

måndag 24 augusti 2015

Fem generationer...

Godkväll!

Skiljer nästan 93 år på dessa fina...

 Det är så fantastiskt och roligt att få uppleva att vi just nu är fem generationer. Går ju inte ens förstå. Och ta in. Det är så stort faktiskt. Som om jag skulle sitta på en stol långt in i framtiden en varm augustidag där solen silas genom björklöv och syrén och få hålla Vilhelms barnbarn i min famn. Att det där vackra lilla gossebarnet i så fall då har blivit morfar eller farfar.

Det går ju inte att förstå.

Och ta in.

Och det är stort.

Tycker jag.


Kram


söndag 23 augusti 2015

De där sista sensommarstrålarna på matta ben...

Godkväll!



En trött mamma som jobbat hela helgen och det är en sån himlans tur att det finns så mycket gott som fyller på den där energin när man känner att den typ är slut därinne. Och som hon har längtat efter kalas i fina prästgården där trädgården är som ett sagoland och overkligt vacker och när man efter sjunde sittningen liksom inte får upp rumpan i den ovanligt sköna hammocken och har det mysigt och skrattar och känner de där sista sensommarstrålarna på matta ben.

Och det har varit så mycket sorgligt de sista dagarna. Hon har mött så mycket ledsamhet och ilska och besvikelse och bedrövelse sedan i fredags. Norbergs hjärta är borta och det är så obegripligt och ofattbart.

 Och tomt. 

Men nu måste den där mamman säga godnatt.

Kram på er!




torsdag 20 augusti 2015

Ett kvarts sekel i statens tjänst...

Godkväll!


Plötsligt kom hon på det. Det är ju idag. Det är ju idag fast då. Tjugofem år sedan. Ett kvarts sekel i statens tjänst.

Det går ju bara inte att ta in. Helt omöjligt ju. Och hon kan fortfarande känna lukten på den där stekheta och ångande gårdsplanen med tokpirriga och skärrade blivande studenter. Känna den där nervositeten och de där fladdrande fjärilarna i magen. Hur chockade de blev när de stod där på rad. Flera hundra med samma fjärilar i magarna. I en lång lång kö. Och hur hon mottog två gigantiska papperskassar som hon knappt orkade bära. - "Varsågod." Och hur hon storögt började att inse att hon faktiskt skulle läsa de där bibeltjocka böckerna med obegriplig text på tio månader och sedan skriva prov på hela kaknästornshögen. Och att man fick en enda chans på sig. Högst två. Annars åkte man ut. Lägg därtill ett knippe fysiska tester som skulle genomföras samtidigt. En chans. Högst två. Annars åkte man ut.

Och hur de sedan satt de där första veckorna i skolbänken med klasskamrater från Luleå ner till Malmö. Och när de inte begrep ett ord vad de där lärarna pratade om. Hur rörigt allt var och hur hopplöst allt kändes och insikten om att det förmodligen ALDRIG skulle gå. Fanns liksom inte en chans i världen. Och vad gjorde hon där?

Hon hade ju tackat nej till sin plats. Men rekryteringskonsulten blev typ vansinnig och informerade om att man inte kunde tacka nej till en sådan plats. Man kunde inte tacka nej till sitt livs chans. Och hur han frångick sina bestämda principer och gav henne ett dygn på sig att bestämma sig. Ett dygn. Ett ödesdygn.

Idag är det alltså tjugofem år sedan. Tjugofem år sedan hon stod på den där brännande asfaltsplanen utanför den gigantiska huset innehållande sprängfyllda papperskassar med bibeltjocka böcker.

Och hur är det nu igen hon har sagt? Man blir typ bara tjugofem. Max trettiotvå.

Helt otroligt att hon var den yngsta genom tiderna som börjat den där omtalade skolan man omöjligt kunde säga nej till. Eftersom det stod typ hundrafemtioniotusen till i kö som inget hellre ville.

Faktiskt bara dryga sju år var hon.

Hon är fantastisk.

Den där mamman.

Inte tu tal om annat.


Kram

onsdag 19 augusti 2015

Augustifåglar och tiden är kommen...

Godkväll!


Och hon lyssnar. Anstränger sig och vänder ena örat till för att höra bättre. Hyssjar när de blir för högljudda där bak. Chipspåsar som prasslar och stör. Plötsliga skrattanfall när det är som mest spännande. När viktiga saker sägs. Avgörande saker. Det mest väsentliga. Naturen skiftar därute. Öppna fält och suddiga granskogar. Augustifåglar som till synes flyger planlöst omkring. Hon suger i sig varendaste ord. Och känner att det snart är dags.

Hög tid.

Tiden är kommen.


Kram

tisdag 18 augusti 2015

Det tycker jag är väldans märkvärdigt...

Godkväll!


Tänk att få ha en liten söt mormor som bakar världens godaste kakor och Karlspaderbullar och gifflar och lagar mat så god så man får dåndimpen och svimmar en smula och som stickar så det ryker och liksom är världens goaste och snällaste. Som har de mjukaste händer och det godaste hjärtat. Som har vackert vitt lockigt hår och som vi alla tycker så mycket om.

Idag fyller den där söta lilla mormodern nittiotre år. Och nu är vi fem generationer.

Det tycker jag är väldans märkvärdigt.

Mormor som var så yttepytteliten när hon föddes en solig augustidag 1922, på gästgiveriet i Dala Husby. Och en nervös blivande pappa som satt i ett fönster och åt körsbär frenetiskt och undrade när den där efterlängtade ungen skulle komma. Och till slut kom hon. Min lilla mormor. Och hon vägde bara ca 1800 gram och var en sisådär 38 cm lång.

Väldans tacksam att den där lilla lilla flickungen klarade sig.

Och sedan har jag ju en högt älskad bror som också fyller år idag.

Så grattis älskade mormor Ulla.

Och min kära bror Samuel.


Kram

måndag 17 augusti 2015

När man är Fjällbackakär...

Godkväll!



När det bara tar andan ur en och man håller på att vrida nacken ur led och man kan knappt andas och när det vackra är så vackert så det gör ont och när de små vita husen och små dockstaket snörper en och den där utsikten och berg och klippor hav. Får ens hjärta att klappa. Och när man känner sig hemma. Som en bekväm och vacker gammal fåtölj. Att den där djupaskogarochmörkasjöarochhögabergsperioden känns lite passé. Och över. Och liksom när det är helt omöjligt att fatta och förstå. Att man kan få bo på en sådan vacker plats. 

Lyckliga människor.

Men vi har så otroligt fina vänner som har trängt in det där halva regementet igen. Och återigen full service och farit runt som torra skinn och agerat guider och vägvisare till allt fint som finns.

Vi är också lyckliga människor.

Så in i norden.


Kram



Är det säkert att de där bumlingarna är fastkilade däruppe?



Grebbestad

torsdag 13 augusti 2015

Som hav och vanilj och gräddtårta. På samma gång...

Godkväll!

Fotograf Carl Eriksson, Fagersta

Jorå. Hon överlevde första veckan. Nätt och jämt. Och när hon kom hem en solig augustikväll igår och liksom bara ville krypa ihop i någon fosterliknande ställning och dra något gammalt över sig. Så var han där. Den där som luktar som hav och vanilj och gräddtårta. På samma gång. Och så blir man lycklig och glad och vill liksom bara vila i det. Att han är ny och luktar världens godaste. 

Och den där vackra Vilhelmmamman får man ju dåndimpen av.

Och hon har med ens blivit lite mindre bullrig.

På något vis.


Kram

söndag 9 augusti 2015

Den allra bästa semestern...

Godkväll!


Efter en kulsnabb reflektion och en liten minikik i semesterbackspegeln så tänker mamma inte dras med det där eviga dåliga samvetet att hon inte hunnit med de där miljoners grejerna hon hade tänkt. Att hon äntligen skulle komma ifatt och göra allt som hon hade på den där inre stressiga todo-listan. Den där hatiska som gör att man får typ blodsmak i munnen och hjärtklappningar delux och elektriskt Einsteinhår.

Nää. Hon har inte ens betat av hälften på den där förbenade listan. Inte ens en liten snutt. Knappt en gnutta ens.

Men hon har faktiskt fått vakna av sig själv och fått vara uppe så länge hon orkat och velat. Fått pussa på sommarlovsmorgonvarma och toviga flickor varje morgon i en evighet nu. Fått njuta av pappans fantastiska maträtter och varma kramar och hon har fått ett nytt jobb och det allra allra bästa av allt. Goda och lättande nyheter efter en oändlig mardrömstortyrväntan och sist men inte minst så har en liten älskad och hett efterlängtad Vilhelm kommit till vår familj.

Ingen fy skam på den semestern alls.

Faktiskt den allra bästa.

Och imorgon är det dags igen.

Pärmvärlden väntar.


Kram


Att sakna någon viktig överlevnadsgen eller nåt...

Godmorgon!


Mamman gick där i sin ynklighet och modlöshet i stekande Gröna Lundshetta och bland ljumma Djurgårdsvindar och undrade om det liksom bara är så att det finns där i det nerärvda blodet därinne att vissa liksom inte älskar att ha näradödenupplevelser och typ att ens sista stund är kommen och att det är godnatt och helt enkelt slut. Tvärslut. Och att en del av oss helt enkelt inte är några större entusiaster av såna där galna och vansinniga snurrgrejer uppe bland molnen och panikångestattacker och hysteriska karusellsvettningar och att man inte riktigt kan njuta av den totala besinningslösa skräcken. Att sitta fast. Att inte kunna stänga av. Att för sitt liv inte kunna kliva av. Och mamman tittade beundransvärt på alla som klev på den ena värre vettlösa attraktionen efter den andra och tyckte att de måste vara världens modigaste. 

Eller saknar någon viktig överlevnadsgen eller nåt. 

Fast hon småsneglade på heroiska flickor på F med skräckblandad förtjusning och lite halvpösigt och stolt hjärta.

Och mamman och pappan ville som vanligt flytta till den där vackra huvudstaden. De vill de jämt när de är där och får sina infall och drömmer och fantiserar. Hittar fantastiska lägenheter med vidunderlig utsikt och nu önskar de innerligt att de också hade en båt. Hux flux har de liksom kommit på det. Att de kanske skulle sälja huset och packa in de där flickorna och liksom bara dra. Åka runt på världshaven och bara vara. Åka till Söderhavet och plocka lite kokosnötter och ligga i en hängmatta och titta på stjärnorna. 

Ja, de ska de minsann banne mig göra.

Fast bara köpa en lott först.

Och hoppas på det bästa.


Kram på Er!

En alldeles lagom farlig och läskig grej att åka enligt mamman...

Liten blyg Flora med Dolly Style...

Hur ser det ut inne hos Pettson & Findus....


måndag 3 augusti 2015

Mest i hela världen och rymden och stjärnorna!

Godkväll!


Och den där lilla sommarkorven slår armarna om mamman och pappans ben trehundra gånger om dagen och säger: - "Jag tycker om dig". Och varje gång får mamman och pappan en hiskelig Florispusslängtan och vareviga gång så måste de slå armarna om den där söta lilla snällkorven och svinga upp henne i luften och snusa henne i nacken, precis där håret lockar sig. Och säga: ."Jag tycker om dig också". Och så tjuter den där sommarlovskorven och springer iväg och skriker: - "Mest i hela världen och rymden och stjärnorna". Och slår ut med armarna för att visa exakt hur mycket det är.

Och på semestermamman och semesterpappan så snörper det till lite i hjärtat. Och önskar att den där snällkorven var exakt treochetthalvt.

 Jämt. 

Och för evigt.


Kram