Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

söndag 28 september 2014

Trots att det bara är en mössa...

 Godkväll!

Foto: Jeremias Jokela

Om mamman bara hade kunnat och vågat så hade hon hoppat ner i den där virvlande kanalen och hämtat Floriskorvens mössa som så oturligt sprätte iväg och sjönk som en sten. Och är det ens favoritmössa så blir man helt förtvivlad och bedrövad och förkrossad och helt uppriven och otröstlig och man gråter floder när man helt utom sig av mösslängtan. Och systrarna grät floder de med så det skvalade och kramade om den där lilla olyckliga Florpan.

Och försökte trösta den sorgsna och ledsna.

Och den där mamman. 

Kände ett litet styng av stolthet. Över den där medkänslan. Empatin och omtanken. Och alla kramarna. Och torkandet av tårar.

För det är fint.

Trots att det bara är en mössa.


Kram

Minuten innan mössan åkte i kanalen...
Ledsen...
Foto: Jeremias Jokela

lördag 27 september 2014

Hon är helt säker på att det är en komplott...

Godkväll!


Hon är helt säker på att det är en komplott. En sammansvärjning mellan de tekniska apparaterna i Bellevuehuset som minsann bestämt sig. Hon ska prövas den där mamman. Till den milda grad. Till den yttersta gränsen. De smider hemliga planer. Intrigerar. Och konspirerar.

Ska hon klara det. Eller ska hon flippa ut. Ska hon tippa över.

Och den där pappan. Som inte förstår att man såklart inte kan ta hit en tvättmaskinslagare när man måste vada i tvätthögar. Mocka sig fram. När det står till knäna. 

Så hon är envis som synden. Och det går sådär. Varannan gång. Ungefär. Men de ska inte få bryta ner henne. Hon ska inte knäckas. Hon har ju varit med om värre strider. Värre slag.

Och först måste ju tvätten bort. Och sedan kanske tvättmaskinslagaren kan komma.

Eller hur.

Fattar ju vem som helst.


Lördagskram

torsdag 25 september 2014

När en Ironman känns en biljon gånger lättare...

Godkväll!


Och den där högen med berget av broschyrer och diverse kataloger och skolkortstalonger som ska fyllas i och olika enkäter hit och dit och avier och oändliga räkningar och diverse scheman och allsköns kvitton och bråte och tidningar som man ändå aldrig hinner läsa och evenemangsfoldrar och läxpapper och vykort och viktiga försäkringspapper och pensionsbesked och färggranna komihåglappar som man alltid ändå glömmer att titta på och ett antal pyttesmå papir med tandläkartider som alltid har en förmåga att försvinna i vingliga travar och miljoner kuponger och erbjudanden och tillgodogrejer och massvis med reklam som aldrig tar slut och drösvis med fyllaigrejer. Som ändå liksom är försenade. Jämt.

Vad gör man liksom av allting.

När det känns en biljon gånger lättare att göra en världsomsegling. Ensam. Eller genomföra en Ironman. Eller bygga en pyramid eller sfinx. Eller flyga till månen. Eller springa världens maror. Eller lära sig att knyppla. Eller åka på en svinkall och livsfarlig expedition till Arktis. Eller simma bland utsvultna pirayor. Eller ta en promenad runt jorden. I piskande spöregn. 

Än att sätta tänderna i Kiliminjaroberget.

På diskbänken.


Kram på er

tisdag 23 september 2014

När man kör med stoneface och verkar oberörd och hoppas på det bästa...

Godmorgon!

Basilikakyckling med ingefära och vitlök...

Den där mamman som liksom är full av tacksamhet men har ett huvud som spänner och har sig blir liksom lite slut som artist och kraftlös nu när hon jobbar hela dagarna och har ett halvt fotbollslag att ta hand om på kvällarna. Och måste klappa och prata snällt och ömt med den där tvättmaskinen som verkar vilja ge upp och andas sitt sista andetag. Men mamman låtsas som ingenting och kör med stoneface och verkar oberörd och tvättar på i alla fall. Och hoppas på det bästa. 

Men om hon råkar hamna lite i horisontellt läge på kvällskvisten. Om bara för att hämta andan ett pytteliten stund. Så svimmar hon tvärt och på direkten och vaknar upp till läskiga CSI-program som dånar i hela huset. Och den där pappan. Han svimmar tydligen också av. Vareviga kväll.

Men mamman tittar på honom med kärlek. För den där mannen är så snäll och masserar mamman när hon ser blixtrar och han är Ernstig och dan och lagar den godaste Kajsa Varg-mat. Så där god så man himlar med ögonen och typ svimmar av på fläcken. Då med.

Så mamman stapplar upp på avsomnade ben. Och väcker den där stjärnkocken.

Vareviga kväll.

Med den där dånande läskig CSI-musiken.

I bakgrunden.


Kram 

lördag 20 september 2014

När det finns så mycket att vara tacksam för...

Godkväll!


Bellevueborna tycker om helger när man får rå om. Och mamman blir så glad i hjärtat när hon får hämta sin lilla dagiskorv som lyser som självaste septembersolen däruppe och kommer springande uppför backen. Och den där mamman smälter och blir lealös och har längtat så mycket. Inne i pärmrummet.

Och det där miraklet är uppe och går nu. Och mamman smälter och blir lealös och varm inombords och känner gråten där innanför. Hela tiden.

Och underverket kramar om.

Och mamman känner gråten.

Där innanför.

Hela tiden.


Kram

onsdag 17 september 2014

Den vackraste av musik...



Mamman som gråtit i två dagar står i köket och bakar en päronkaka och lyssnar till den vackraste av musik. De skrattar i sovrummet. Allihop. Även den som verkar ha nio liv och som har en ängel som vakar över henne. Hon den där bullriga och kramiga och som har skrämt livet ut alla och är blå överallt och som gråter när hon vänder på sig.

Hon skrattar därinne. Hon som fått blodet att stelna i mamman och pappans ådror. Som har fått mamman och pappans hjärtan att stanna. 

När mamman sitter i pärmvärlden och en röst som gråter ringer och säger att barnet vårt är påkört. Utanför pärmhuset. Och mamman känner att hon ramlar ner i en avgrund. Tappar andan. Frågar. Vilken av dem? Känner att hjärtat slits ut. Springer ut. Fast det inte går. Att springa. På ben som inte bär. En trasig mamma som kramar om sitt barn. En mamma som säger att allt blir bra. Som bryter ihop när hon lite senare tar emot en blå skrynklig plastsäck med sönderklippta kläder. 

Och mamman som gråtit i två dagar och som har ett huvud som gått i två bitar. Som försökt gråta ut smärtan därinne. Och har ett hjärta som är naggat och sargat. Som önskar att det var hon. Istället. Står där i köket bredvid päronkakan och lyssnar till den vackraste av musik.

Och tänker.

Åh, gode Gud.

Tack.

Tack!


Kram

tisdag 16 september 2014

Allt blir bra. Älskade barn...


Vaknar mitt i natten. Vill bara kräkas. Svalget är så tjockt. Tårar som bränner. Och tänker på igår. En vacker septembermorgon. Den ena sekunden. Den andra en mardröm. Så overkligt. Ointagbart. Ett samtal. Ben som rusar nerför trappan. Men som knappt bär. Kraft som försvinner. En olycka. Den äldsta. Säger en röst. Ett samtal man aldrig någonsin vill få. Ett samtal man aldrig någonsin vill ringa.

Ett hjärta som skriker nej. Av erfarenheter man inte vill ha. Önskar man inte hade.

Älskade barn.

Tar dig i min famn.

Som när du var liten.

Säger att allt blir bra.

Allt blir bra.


Kram

söndag 14 september 2014

När dimman lättat vid Drömmarnas Horisont, men när man är glad ändå...

Godmorgon!


Dimman har lättat lite vid Drömmarnas Horisont. Tyvärr. För den här gången. Och den där mamman har gått med armarna rätt ut och målat ögon på ögonlocken och gått i sömnen den korta biten till jobbet varje morgon. Med fem timmars sömn varje natt. Och den där zombiemamman ska ha smisk eftersom hon inte går och lägger sig på kvällarna. Men det är så förtvivlat svårt att hinna med att jobba full tid och en hel skrälldus med ungar och en miljon aktiviteter och föräldramöten och en triljon tvättar och en citron diskmaskinstvättar. Och en biljon med grejer att göra. Ni vet.

Men hon blir glad av att plocka den första skörden med plommon. Från det yttepyttiga plommonträdet. Hon blir glad av att köra näsan in i Floriskorvens hår och tanka kraft. Och kärlek. Och hon blir glad av skratt och flams av en hel hoper andra flickor i huset. Hon blir glad av att det fortfarande är helg. Och många timmar kvar. Och hon blir glad av att det sista av sommaren visar sig i full prakt. Av de varma och soliga dagarna.

Och hon blir glad av september.

Vackra september.


Kram


onsdag 10 september 2014

När man vill stanna kvar i bubbelskyddet...

Godkväll!

Långt därborta...

Jodå. Hon har bestämt sig för att stanna i den där uppeidetblåbubblan. Ett pyttelite tag till. Åtminstone. 

Och hon ser det hela tiden framför sig. Allt det fina. Och hon mår så bra att befinna sig i den där bubblan. Och det vassa och hårda känns mindre då. 

Och hon drömmer. 

Oj, vad hon drömmer.

Om det ouppnåeliga.

Det onåbara.


Kram


måndag 8 september 2014

Det där sagolika och overkliga kontraster...

 Godkväll!

Det där vackra... Lite sagolika.

Mamman springer omkring och fjantar sig och har sig och beskriver lite sin egendomliga dag. Som liksom ingår. Fast ändå inte. Inte så ofta i alla fall. Kikar fram bakom dörrposter och draperier.
Flickorna på F viker sig av skratt och tårarna rinner och de säger att de inte riktigt kan fatta.

Fatta att den där mamman som skriker när det är stora läskiga tarantellor som springer över köksgolvet och som gråter till svartvita gamla filmer. Som är mjuk och rund. Och gillar snälla saker utan vassa kanter och blommor och ängliga grejer och berätta sagor och baka och läsa dikter och poesi. Kan vara så där cool och schitzofreniaktig. När det gäller.

Mamman blinkar lite.

Och så fjantar hon sig. Och har sig.

Lite till.


Kram

söndag 7 september 2014

När man plötsligt kan ta på en dröm...

Godkväll!


Känslan när man tappar andan och känner sig hemma och inget hellre skulle vilja. När hjärtat skriker och kroppen vill. Och när man ser allting framför sig. Och idéerna hopar sig. Och att man vill uppfylla en dröm. Så mycket så det värker. 

 Och när man vet att man har engagemanget. Viljan. Och tron.

Men att man inte har medlen.

Men inget hellre skulle vilja.

Så innerligt.

Och så gärna.


Kram

lördag 6 september 2014

Och mamman ville bara riva av henne tunikan...

Godkväll!

Grönt är skönt. Och fint...

Mamman sitter och skickar efter böljande och skira klänningar eftersom sommaren har hälsat på och stekt i bleka nacken och hon glömmer liksom bort att regniga hösten lurar runt hörnet och sedan har hon sagt till en helt okänd människa idag att hon bara ville riva av tunikan av henne efter att ha öst komplimanger och typ dött snyggdöden och blev kär i den där grönprickiga. Och mamman är helt knäpp och undrar själv var hon får allt ifrån.

Sedan när mamman skämts färdigt så svimmade hon nästan rakt av och på fläcken av de godaste färsbiffarna hon ätit och tsatsikin var så stark så det slog eldsflammor ur näsan och hon var tvungen att frusta som en drake och stilla sig lite innan hon friskt kunde hiva in lite till. Och Fideli hoppade upp på topplista igen.

Nu kan hon inte ens höra vad hon tänker eftersom det sitter ett halvt fotbollslag i soffan och öser in Ahlgrens bilar och popcorn och chips och tittar storögt på en massa fångar på en ö. Och stojar och stökar och skrattar.

Och mamman drömmer.

Om den där grönprickiga.

Och undrar om man kanske skulle kunna sy.

Typ.


Kram

torsdag 4 september 2014

Stunderna som räknas...

Godkväll!


Mitt ibland omaka strumpberg och smuliga golv och urdruckna mjölkkartonger och torrsopor som aldrig tycks komma iväg till sopstation och pantflaskor och oklippta gräsmattor och vilda djungelrabatter och kiv och tjafs och kvällströtta och gympapåsar och räkningshögar och läxor och målningsprojekt och skavda golvlister och den eviga tvätten och smutsig disk och dammråttor och matlådor och scheman och jordiga fotbollsskor.

Så finns de där stunderna.

Stunderna som räknas.


Kram

onsdag 3 september 2014

Inte alls representativ eller presentabel...

Godkväll!



Alldeles för mycket tacochips och bullar måste mamman proppat i sig. Eller så har statliga grå och tråkiga plåtskåp en tendens att krympa dess innehåll. Det stramar och spänner och har sig och det fattas knappar och axelklaffar. Mamman tackar Gud för gummisnoddar. Och torkade skor riskerar att explodera vilken sekund som helst. Med ett poff. Och gå upp i rök. Och hon gäspar och har sig och har inte riktigt vant sig vid okristliga gåupptider. När månen lyser och alla sover. I snarkande hus.

Nä. Den där mamman ser typ ut som en urvriden disktrasa. Hålögd och dan. Inte alls så värst representativ. Eller presentabel. Alls. Faktiskt.

Och kniper ihop lite med ögonen när det smäller. Ovan som sjutton. Tänker fel tankar. Istället för att fokusera. Koncentrera. Har lite andra grepp i ryggmärgen. Inga nymodigheter. Typ norra Europas mest ringrostigaste. Lyssnar och tar in. Låter klokt. Dock svårt att lära gamla hundar att sitta. Får nog köra på ryggmärgsgrejen. Ett tag till.

Det blir nog bra.

Kanske.

När det gått ett tag.


Kram