Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

torsdag 5 juli 2018

Då var det dags och inte en dag vill hon vara utan henne...




Och hon har tänkt så mycket. Att om man inte visste om att det var en av livets milstolpe just idag så skulle ju gårdagen vara sig lik. Och morgondagen. Ingen skillnad alls. Och om man inte räknade dagarna så skulle ju inte åren vara viktiga heller. Och hon ju redan skrivit om att det sitter en hoper trettiotvååringar på ålderdomshem runt om i vårt land som tycker att det suger fett. Eftersom man hela livet är ungefär likadan inuti.  Så då får man banne mig liksom vara så in i himmelens tacksam så länge man hänger med och håller i och man får tammesjutton vara så in i nordens himla glad och ödmjuk och tacksam att man nått en nätt högaktningsvärd ålder nu. Inte noja. Inte krisa. Inte bryta ihop. Bara bara vara glad. Och hon ler åt att hon träffat tjugofemåringar som varit som gamla tanter. Och träffat gamla tanter som högst varit tjugofem. Inuti. Och att det inte spelar någon roll.  Ingen roll alls.

Och hon kramar om sin lilla Skorpa som stryker mamman mjukt över den rörda födelsedagskinden. Eftersom hur det än är med den saken så är det en smula Eftertankens tid. Och tid att summera litegrann. Och liten Skorpis säger plötsligen att hon vill dö på samma dag som den känslosamma summeringsmamman. Inte en dag vill Floriskorven vara utan henne. Och att hon önskar att det blir så. Den dagen. Mammans hjärta snörper till och hon får svårt att andas. Och den gråtmilda mamman med modfällda milstolpsögon svarar att de absolut inte ska det. Att liten Skorpis med veckogamla yrsliga och bångstyriga sommarflätor ska leva superduperlängre än den tårögda bemärkelsedagsmamman. Men att mamman kommer vänta tålmodigt. Och uthålligt. Den dagen. Och att de ska ta tillvara på tiden de får tillsammans. 

Och högtidsmamman är så glad och himmelens in i jorden lycklig. För allt bra som hon har och kan glädjas åt och för hennes fina familj och alla fantastiska vänner som kommer se till att den här födelsedagen inte går obemärkt förbi. Och att hon helt enkelt bara är en tjej som råkat leva en väldans massa år.


Så tänker hon. 

Ja. 

Då var det dags.




Kram










fredag 16 februari 2018

Hur det känns att ha två miljoner ungar...



Och en av Bellevues flickor och hennes mysiga kompis sjunger "California Dreamin" så fint och med en sådan inlevelse och de turas om och svarar varandra och bilen susar fram under snötunga desillusionerade och lite vilsna februarimoln och de två därbak sjunger så vackert och sorgesamt så det både skär och knyter sig i mammans bröst. Och med ens så känner hon ett sådant vemod och en smula melankoli. Och det liksom spär på det där overkligt vackra som de nyss upplevde under konserten med de fantastiska ungdomarna.

Och mamman drömmer om varma Kalifornienvindar som smeker vintertrötta och frusna kinder. Om varm sand som silas mellan frostiga och sollängtande händer.

Och den lilla skorpan frågar den där mamman med något frånvarande i sinne och blick hur det verkligen känns att ha två miljoner ungar.

Och mamman skrattar och känner den där värmen och glöden sprider sig igen och säger att hon såklart känner sig som världens rikaste.

Världens rikaste.

Och rufsar om den där lilla korvungen och pussarna smakar geléhjärtan och fredagschoklad.

Och hon gråter en skvätt till flickornas sång.




Kram






söndag 28 januari 2018

Och nyss var det 90-tal och hon bet sig i läppen och stod ut...


Och så kommer det över henne ibland. Den där tidspaniken. Att det bara tutar och kör. Oavsett om man vill eller inte. Att man måste hyperventilera hysteriskt för att lugna sig en smula. Att det snörper till i hjärtat och man börjar liksom fatta och inse att ens egen tidsålder som man kommer vandra här på jorden inte varar för evigt. Att livet är ganska förgängligt. Och att man ingenting vet. När det är finalen.

Och nyss och typ igår var det ju 90-tal och hon läste matematik på kvällarna. Satt med kluriga tal och krångliga ekvationer. Utifall och i händelse av att hon skulle få något abrupt infall och bli något annat hux flux. Fick för sig att ta grönt kort och fick sedan en ingivelse och en nyck och gick plötsligt en solig vårdag och piercade sig i naveln. Bara för att se om hon vågade. Bet sig i läppen och stod ut. De köpte en M3:a och stack till Thailand. Och sprang benen av sig och jagade i dagarna i ända och kramade världens bästa och gladaste och högt älskad liten flätunge med de rosigaste kinder. 

Och ibland när hon tänker tillbaka. Känns allt som en film. Eller drömlikt. Och vissa minnen är så starka. Och vissa så luddiga och en smula suddiga och kanske har det aldrig hänt. Eller har det. Och i vissa stunder är man så levande. Och i andra mer i en bomullsvärld. Liksom lite fluffigt. Ibland med lite trubbiga kanter. Avskavt. 

Och hon lyssnar uppmärksammat när en av Bellevues flickor säger sig ibland att inte känna sig  riktigt närvarande. På plats. Att hon får för sig att hon liksom drömmer. Fast det är verklighet. Eller är det. Inbillning. Fantasi. Fiktion. Rimligt eller orimligt. 

Och mamman förstår precis.

Och exakt.

Vad hon menar. 



Kram



måndag 22 januari 2018

Att vi trodde vi hade nått botten. Då...




För 15 år sedan, nästan exakt på dagen, samlades ett gäng hederliga poliser med framtidstro och fortfarande med ett inre hopp och gick ut och jobbade en halv lördag utan lön. Vi gick på rad. Fem poliser. Ett tyst meddelande och en styrkedemonstration att polisen åter var synlig på gator och torg. Hur det för gemene man och samhällsgoda medborgare skulle kunna se ut om inte polisen drabbades av nerdragningar och besparingar och åtstramande kommande bister vårbudget. Vi var arga. Frustrerade. Kunde för vårt liv inte förstå. Trodde benhårt på det som var rätt. Och riktigt. 

Men vi drämde inga nävar i bordet. Vi hade inga plakat. Skrev inga protestlistor. Inga slagord som skanderades. Planerade inga vilda strejker. Funderade inte ens på att säga upp oss. Vi var ju poliser. Och in i döden lojala. Solidariska och rättskaffens. Tänkte på vår egentliga uppdragsgivare. Allmänheten.

Men vi var arga. 

Och svikna. 

Tänkte att det nog var en tillfällig svacka. För nog måste man satsa på vår kår. Jobbet man egentligen önskade inte fanns. Och behövdes. Inte kunde man dra ner på det. Att vi trodde man hade nått botten. Då.

Och hon fingrar på det gamla klippet. Som antagit en gulnande nyans. 
Så länge sedan. Men ändå inte.

Och hon tänker. Hit med den där besparingen och nedragningen. Hit med den där bistra och åtstramande vårbudgeten 2003. Hon skulle göra vad som helst för det. 

 För allt är bättre än arga och svikna polishjärtan som tappar driv och gnistan och tron och känner sig otillräckliga och ouppskattade och ger upp och därför lämnar in sina polisbrickor. 

Nästan varendaste dag. 

Allt är bättre. Än det. 

Allt.


Kram