Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 24 mars 2017

Att spara chanser och det sjukaste som hänt...

Bild från Fagersta-Posten

Och efter att legat sömnlös och grubblat och bitit på naglarna i typ en vecka och vänt ut och in på sig själv och slitit sitt ångestfyllda hår och hålögt ställt allt hopp till en efterlängtad tjänstledighet som inte blev beviljad högst däruppe i toppen trots att den tärda pärmvärldsmamman erbjudit sig att jobba 25 procent under tiden för polisen så blev det ett nej. Besvikelse och bedrövelse såklart. Och inte skulle den slutkörda hinna säga upp sig heller. Och det är liksom då det typ bara finns så fina underbara människor som säger att chansen finns kvar. Närhelst som. Välkommen till oss om du vill. Sen går bra.

Och nu kan den där uniformsmamman äntligen sova igen och blir varm i hjärtat av att chanser kan sparas. Att inte sista tåget har gått. Att man snopen står kvar där på perrongen. Att det är för evigt försent.

Och sedan åker hon till Malmö och förkovrar sig och sedan händer det sjukaste. En dag efter att hon kom hem fick hon veta att hennes älskade bror åkt i samma plan som hon åkte i. Suttit på fönsterplats på samma sida som hon gjorde. Några rader bakom. Åkt samma buss på flygplatsen. Befunnit sig ca 2 m från henne i bussen. Och den ena visste inte om den andra. Båda har gått ut ur bussen samtidigt. Gått igenom samma terminal. Men inte sett varandra. Och hon minns att hon fick en känsla av att stanna till i terminalen. En känsla av att hon skulle träffa någon. Såg sig omkring. Saktade in. Letade. Spanade. Men skakade av sig känslan och fortsatte att gå.

Sensmoral. 

Tjola inga känslor. 

Och tjola inga chanser.

Och det finns faktiskt snälla människor som säger.

Sen går bra. 

Sen går bra.

Och tack gode Gud för dem.

Och sen får framtiden utvisa.


Fredagskram och tusen tack för all pepp!

Kanske en dag...       (Bild från nätet)





lördag 11 mars 2017

När man plötsligt får en chans...



Några av de käraste jag har...

Och plötsligt händer det ofattbara. Den där trisslotten som någon sträcker fram. Skrapa eller inte skrapa. Den där dörren som någon håller i. Öppna eller inte öppna. Det där vägskälet. Men hon chansar och det otroliga händer. Och pärmvärldsmamman som följer årstiderna från sitt lilla randiga pärmvärldsfönster och drömmer om andra tider får hux flux möjligheten att resa runt i Europa överallt och kanske sedan i hela världen. Det ligger framför henne och nu måste hon kanske välja.

Det river och sliter. Hon vänder ut och in på sig själv. Och hon vill. Hon vill så det värker. Hon väger det ena för det andra. Pärmvärlden eller den riktiga världen. Hon vill både och. Hon älskar sina arbetskamrater. De är hennes familj. Hon älskar att kunna göra skillnad. Om så bara för en enda. Det finns liksom nu i hennes hjärta. Även fast det inte var något hon drömde om alls. Till en början. Men eftersom hon tror och är övertygad om att det mesta som händer har en betydelse och avsikt så var det nog någon mening med att hon har varit där hon har varit.

Och det andra. Hon vill så gärna prova. Så gärna att det värker. 

Och man kanske bara lever en gång.

Och Norwegian säger välkommen.

Och än en gång har det visat att ärlighet varar längst. Och att det lönar sig att vara någorlunda hederlig och sann.


Kram på er!