Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

torsdag 31 december 2015

En smula vemod och samtidigt förväntan inför det nya året...

Godkväll!


Och så var det då slutligen och till sist Nyårsafton. Och det är så där kallt som det ska vara och andedräkten är rökig och snön knastrar och det glittrar och sprakar och himlen är stjärnklar och hög och jag hör redan fyrverkerier på håll. Och som alltid är den där mamman en smula vemodig denna kväll. Och det har varit så mycket sorg detta år. Då barnens älskade farmor gick bort i januari. Och även så ofantligt mycket glädje. Då lille prins Vilhelm föddes i juli. Som är så himlans fin och som vi älskar så mycket. Det hinner hända så mycket på ett år. Och man är tacksam att man fått hänga med.

Ännu ett år.

Stor Nyårskram till Er alla och jag önskar Er allt gott inför det nya året!

Kram

söndag 27 december 2015

En halv miljon idag och lite salongsis...

Godkväll!


Trots att den där sexbarnsmamman typ uppdaterar med ljusår emellan och är såå värdelös och superkass och rent ut sagt usel och miserabel till tusen och inte hinner läsa andras heller eller kommentera eller liksom approacha och pusha lite en endaste smula för sin egen blogg. Ens det allra minsta. Så är det otroligt och ofattbart att det finns de underbara och makalösa och superfina som fortfarande kikar in här. Oförtrutet. 

Trots det. Och oaktat.

Och jag vill så megamycket och innerligt tacka er för det.

Ni är sagolika.

Och ni gör mig så väldans glad. Typ lite salongsis. Lite yrslig liksom.

Och varm.

I hjärtat. 


Kram på er!

lördag 26 december 2015

Julhelg och en man som heter Ove...



Och det är redan Annandag Jul och vi har verkligen haft en superfin julhelg. Och de här dagarna vill man ska vara evighetslånga och utdragna och långrandiga och aldrig ta slut. Men Juldagen och denna dag är nog ändå de allra allra bästa. I alla fall om man är en mamma och en pappa till typ hundra julaftonslängtande ungar så är det liksom lite att stå i och ställa med. Och sedan är det bara att juldagspusta i soffan och sträckvila och vederkvicka sig efter världens mysigaste julotta och skinksmörgås i tidig morgon bland levande ljus på vackra Odensnäs. 




Och efter pustandet och andhämtningen i julsoffan och två kilo godis i magen så fick vi äntligen och till sist se "En man som heter Ove". Och tårarna rann på den där juldagströtta mamman och pappan i biomörkret. Och man ville bara krama om den där arga gubben och man får liksom en insikt om att det faktiskt finns varma och goda hjärtan därinne i arga och förbannade gubbar. Och att det är alldeles för få i vår värld som gör rätt för sig. Och kör Saab.

Och som det liksom är någon ordning på.



Kram

torsdag 24 december 2015

Lilla julafton i Prästgården...


Och om man nu kände en pytteliten ickejulkänsla i ett regnigt december så infann den sig på riktigt i Prästgården igår, där varendaste litet hörn andades jul och åter jul. Och ni kan inte tro så mysigt det var och så mycket gott vi fick och så fina saker det låg i spännande klappar. Och det var kulörta kulor i drivor och bjällerklang och ackompanjemang på alla julens skivor. Och tomtar överallt och tusentals ljus och glitter så långt vi såg. Och det var segare knäck och effekter som man knappast anar och tusen stjärnor som tindrar. Och nu vill vi bara ha mer jul.

Och ni vill jag önska alla och envar en synnerligen God Jul.

Från hjärtat.

Och innerligt.

Kram


tisdag 22 december 2015

Och när den finaste mamman och pappan sjöng Coldplay´s "Fix you"...

Godmorgon!

Så mycket kärlek...

Och man blir liksom lite slut som artist när man har varit i rampljuset hela dagen...

Det är inte klokt vad de här dagarna går fort nu. De här innan jul liksom. Man försöker att hinna med och hålla i sig allt vad man kan och bromsa och streta och spjärna emot för det händer ju och är något kul på tapeten typ varendaste dag. Och när man varit på den finaste skolavslutningen och suttit på två sittningar på raken och tänkt att det är inte klokt vad de är duktiga de där ungarna på Lindgårdsskolan och när Lillflisan sjöng för full hals och kung och fosterland och när Filippa spelade gitarr precis som hon inte har gjort något annat och när Fanny och hennes kompisar sjöng "Mer Jul". Ja. Då kände man riktigt långt och djupt därinne att det faktiskt kanske är jul snart. På riktigt.

En liten Florpa på julavslutning...

Och det är liksom lite svårt att få någon skärpa...

och fokus på den lilla Floriskorven...

Och som inte det vore nog så har vi varit på det finaste dop man kan tänka sig. Lille prins Vilhelm som är så go så den där mormodern snart måste äta upp honom har äntligen döpts och den där vackra Vilhelmmamman och hans fina fina pappa sjöng plötsligen Coldplay´s "Fix You" för den lille förtjusande gossen. Och där satt den där chockade församlingen och hade tårar i ögonen och ingen hade någon aning vad de där luriga föräldrarna hade tjuvplanerat. Och sedan måste man ju titta på det där klippet typ en miljard gånger och typ storböla och fulgråta varendaste gång. Och tänka vilken himla tur han har det där gossebarnet. Och så mycket de tycker om honom. Den där skönsjungande mamman och pappan. Och så mycket som vi tycker om honom. Allihop. Ända upp till stjärnorna. Och bortom det. 

Älskade barnbarn. Lite svårt att få skärpa på små prinsar också...

Och på fjärde adventskvällen när Belladonnorna i Norbergs kyrka utan pardon och förvarning satte in den sista spiken och sjöng sedvanligt så man ryste ända inifrån och ut och utifrån och in. Ja. Då är det jul. Så är det bara.


Och nu ska mamman slå in lite hemligheter i lönndom och smyg. Innan de där jullovslediga vaknar och tjoar och stimmar. 

I ett gäspigt Bellevuehus.


Kram




söndag 13 december 2015

Linda Lampenius i den vackraste Frostklänning...

Godkväll!

Imponerade flickor fick lyssna på duktiga Linda Lampenius ikväll...

Nej. Det är liksom ingen ände på allt det vackra. Och fiolflickorna på F har fått en ny idol. Och förebild. Och Floriskorven slutade nästan att andas och trodde att det faktiskt var Elsa i Frost och Flisan sade att här skulle det minsann tränas eftersom hon gärna ville bli lika bra. En vacker dag. Och stå och glittra. Och det är inte klokt så mycket nyttigt och bragrejer man fyller på därinne. Det blir liksom lite lenare och mer juligt.

Och visst var hon fantastisk. Lysande och förträfflig.

Och så ångrade man en smula. Att man lät sig övertalas en gång i forntiden att det var nog typ bäst att lägga av det där med fiolspelandet.

Av en fiollärare som liksom hade tappat lite tålamod. Och uthållighet.

Ja, vem vet. Kanske hade man nu stått där i hela sin uppenbarelse. 

I Frostklänning och allt.


Kram











lördag 12 december 2015

När det är Gränslöst vackert...

Godkväll!

Kören Gränslösa ikväll...

Så fick man då ikväll det där juliga och vackra sig till livs igen och när man sitter där och ryser ända ut i hårtopparna så tänker man att det där är nog väldans nyttigt med allt det där decemberfina och förträffliga och vackra och att det liksom kanske blir kvar litegrann och en gnutta därinne. Som gör gott och bra. 

Och så tänker man att man banne skulle ta och skriva sig en liten julsång eller två. Någon dag.

Japp.

 Så får det bli.


Kram på Er!

torsdag 10 december 2015

När man typ vill äta upp hela luciatåget rakt av...

Godkväll!

Moster Flora och lilla Vilhelm ikväll...

Är det något som den där mamman älskar över allt annat så är det liksom exakt sådana där små söta tomtenissar och ljuvliga rara små minitomtegummor och gulliga pepparkaksgummor och bedårande små pepparkaksgubbar och förtjusande små näpna lucior och den där mamman blir liksom som tokig och alldeles kollrig och stollig och vill typ äta upp allihop. Rakt av.

Och har man dagen innan varit på en helt underbar julkonsert med fiolflickorna och alla andra fantastiskt duktiga och när allt blir så där fint och vackert så man knappt står ut. Så är det nästan som det blir lite för mycket av det goda och liksom mer än man mäktar med. Och kan ta in. Förstår ni?

Men nu är det bara att ladda för morgondagens två lussefiranden och helgens två konserter som väntar och försöka hålla ihop sig tills på söndag kväll. Och ladda vidare för nästa veckas julkonserter.

Får se om man pallar med.

Allt det luciafina och all julstämning.

Som man fylls med.


Kram

måndag 7 december 2015

Saffransskorpor och Västanfors Herrgård...

Godkväll!


Och mamman tar sig några saffransskorpor till och dricker lite silverte ur barnens saknade farmors fina egenhändigt gjorda keramikkopp och lyssnar på ljuva Frank Sinatra och pyntar lite här och lite där i det julstökiga Bellevuehuset och tänker att nu är det den där tiden igen. Den där tiden då det händer så mycket roligt och när tiden går så snabbt och det är grejer nästan varendaste dag och kväll och flickorna på F har bågnande skolväskor med julsaker de har pysslat och donat med och mamman klurar och kliar sig i huvudet och försöker hitta plats åt allt det fina och det är julbord och adventskonserter och fiolkonserter och julkonserter och Luciauppvisningar och julavslutningar och allt möjligt decemberkul.

Och mamman känner sig glad och lycklig efter att ha fått varit med i skolan i dagarna två och fått sig en glimt av flickornas värld och vardag. Och önskar hon kunde hänga med dem i dagarna i ända och inte behöva vara så mycket i pärmvärlden som hon måste. Men snart så vankas jullov och sova tills man vaknar och långfrukostar och frostnupna kinder och kramar och varm choklad och hundra filmer på raken.

Och mamman njuter av de här dagarna.

Och tar sig en saffranskorpa till.



Kram

Vilken tur att Filippas klass just i dag skulle besöka "Gammaldags jul"
på Västanfors Herrgård...

Det mysigaste ställe som finns...

fredag 27 november 2015

Bland kuddberg och kaos...

Godkväll!


Om man säger så här. En vecka med berg och dalar. Både stjärnor och djupaste djup. Och ibland så måste man bara ut och gå och gå. Och frysa ihjäl i gråruggig och disig novemberkväll. Och försöka slänga av sig det där man inte riktigt kan påverka. Känna att man finns. Och tänka att det äntligen och till sist är helg. Och bara sjunka ner i den mjukaste fredagssoffan bland en massa godisbilsluktande skollediga Bellevueungar i en enda stor vilsam chipshög.

Få den där injektionen av lugn. 

I en fredad värld. 

Bland kuddberg och kaos.


Kram

tisdag 24 november 2015

En bil med ögonfransar...

Godkväll!


Om man står där i bilhallen och funderar och velar och hattar hit och dit i tanken och försöker vila än på den ena höften och än på den andra och liksom inte kan vara en sån där velpella utan måste bestämma och besluta sig kvickt och någon gång och om man då pillar på något svart som sticker ut ovanför framlysena och frågar vad det är och får till svar att förra ägaren hade ögonfransar där. Då smälter man ju som en mjukglass i stekheta juni och känner med ens en sådan innerlig ömhet och en värme och  tillgivenhet till världens minsta bil. 

Som har haft ögonfransar. 

Och så ler man och säger empatiskt och smilande att en sådan bil måste ju på studs få flytta hem till ett gult Bellevuehus och bli omhändertagen av en lika skamfilad och nött ägare.

Och så fick det bli.

Och den slitna och utschasade nya ägaren är så himla lycklig.

Om ni bara visste.


Kram

lördag 21 november 2015

Man ska nästan frysa ihjäl och ha illröda näsor...

Godkväll!


Och så är det det där med julmarknader. Och är man en liten Floriskorv så är det liksom så superspännande att åka hölass till tomtens stuga och förundrat titta in i den gamla skogen och spana  efter små tomtenissar som har ett sådant fasligt sjå och bråda dagar inför den stundande julen. Och även fast mammor och pappor håller på att frysa ihjäl så ska det liksom vara så. Man ska nästan frysa ihjäl och ha illröda näsor och längta megamycket efter granris och knäck och kransar och pepparkakshjärtan och skakande åka hem och tända ljus och mysa och göra en brasa och baka lussekatter och ha den där förväntan. 

Om det som ska komma.


Kram




torsdag 19 november 2015

Att det hela tiden ligger där. Fast man inte ser...

Godkväll!


Det kanske så det är. Att det hela tiden ligger där. Framför en. Fast man inte ser. Att någon utifrån måste se. Att det har funnits där hela tiden. Och den där känslan att plötsligt få lite guldkant på tillvaron. Att saker och ting måste vara meningen. Att det är menat.

Och nu vet hon.

Precis.


Kram

söndag 15 november 2015

Tänk att få hälsa på en riktig sagotant...

Godkväll!


Tänk att få gå igenom en svart sirlig gammal järngrind och gå på rara små gångstenar där gräset liksom nästan tagit över och komma upp på den vackraste glasveranda till ett vackert gult stort novemberhus och bli välkomnad av en liten söt sagotant som heter Siv med stor stickad svart tröja med praktiska små fickor fram och en klädsam page och pigga små snälla ögon. Tänk att få gå in detta fina varma hus och bli alldeles överväldigad så man tappar andan en smula och bli så där innerligt glad och lycklig fast det är lite höstgrått och småkyligt och virvlande björklöv som leker tafatt i nakna buskar och tänk vad man kan bli lycksalig längst därinne av böljande spröjsade fönster där världen blir lite suddig och konturlös och sådär väldans betagen och hänförd av de finaste målade tapeter och att någon kan ha så fasligt hemtrevligt. Sådär så man liksom vill flytta in på direkten och på stört. Ni vet.

Och den snälla sagotanten säger att det är ett vänligt hus och vi nickar och håller med och sedan får vi gå på rundtur och det ojas och svimmas och mammorna tappar hakan och får stora dåndimpen och drabbas av inspiration och skaparanda och tittar på varandra och säger herreguuu och tar sig för pannan och känner på gamla bröllopsklänningar och förundras av gamla vackra 20-talsmöbler och den vansinnigt byggnadsvårdsintresserade pappan tycker det är alldeles förskräckligt snyggt och stiligt och himmelens trivsamt och spanar in byggdetaljer och takmålningar och försöker memorera och komma ihåg och alla barnen lyfter spänt på små vackra askar och provar liggvänliga ärtgröna sammetssoffor och mjuka fåtöljer och hittar superspännande hemliga lådor med gamla handgjorda gulliga små dockmöbler i. Alltmedan mammorna som tappat hakan försöker hålla koll med ena ögat så de små barnen inte river ner något dyrt och värdefullt samtidigt som de suckar över det gamla salongsgolvet där så många fester och bröllop gått av stapeln under nästan ett helt sekel.

Tänk sedan att bli bjuden på den godaste fluffigaste sockerkaka på de tjusigaste pytteassietter av pressglas och får dricka lite saft och sitta där i det enorma huset och titta på gamla kort och tavlor och läsa gamla tidningsurklipp och få ynnesten att få insupa allting och alltsammans och få känna de där historievindarna svepa förbi. Det förflutna. En svunnen tid. Att inte vilja gå hem.

Tänk sedan att man får gå in i den gulligaste dockverkstaden man kan tänka sig. Och en ytterst liten vänlig sagotant som säger till alla barnen som knappt kan andas att man får röra allting och att man får leka med alla dockorna som finns och vimmelkantiga ungar ser att det sitter och står och hänger de finaste små dockor överallt och på alla håll och kanter och på väggar och hyllor och högt upp i taket. Och det är Krakel Spektakel och Kusin Vitamin och miljoners triljoners andra som Bagare Bengtsson och Sömnige Sune och Sipa, Lipa, Lakritspipa.




Tänk sedan att de teatersugna och själaglada barnen får göra en alldeles egen teater och sjunger sånger som författaren Lennart Hellsing har skrivit. Och att sagotanten då hämtar en telefon och ringer sin gode vän och att skådespelerskan Yvonne Lombard svarar i andra änden och räcker över luren till sin man Lennart som lyssnar tålmodigt till barnens sång. Och barnen säger: - Tack för dina sånger! Och en Lennart som blir uppåt och lite själaglad han också och tycker det är jätteroligt och skojigt att några söndagslediga teaterglada barn i ett gult stort novemberhus kan hans gamla fina och lustiga sånger.

Ja, tänk dig.

Det är stort.

Riktigt stort.


Kram


lördag 14 november 2015

Så kommer världen aldrig att bli densamma...

Godkväll!


Det bara knyter sig där inne och det är så obegripligt och ofattbart och ointagligt. Gör så ont och vad är det med världen? De säger att vi inte ska falla in i rädslan. Hur gör man för att inte falla ner i den? 

Och för Parisborna så kommer världen aldrig bli densamma.

Och inte heller för de länder där krigen rasar.

Varje dag.

Men inte heller för oss.

För femtio år sedan skrevs en protestsång.

Och det är så förbannat sorgligt.

Att inget har ändrats.


Kram



fredag 6 november 2015

Så var det såklart en Frida och ingen annan...

 Godkväll!


Nyss och typ igår var man i osäkerhetsvärlden och ängslig och orolig och generad och förlägen och man fyllde femton och var Datedoftande och rådvill och beslutsam om vartannat och hela livet låg framför en och man var både stor och liten på olika sätt och beroende på och tuggade Toy och hade blå kajal och lusläste Veckorevyn och man hade en hel del huvudbry och funderingar och dilemmagrejer i tonårslivet men samtidigt så var man ju sådär sorgfri och glad och pirrig och förväntansfull och allt kändes spännande och intressant och läskigt på samma gång och det går liksom inte att fatta och förstå att vår Frida faktiskt fyller femton idag och att det faktiskt i realiteten alltså är femton år sedan den där mamman låg med en jordgubbsmilkshake i ena handen och födde barn med den andra och när den vackraste trollungen utan namn låg på bröstet och när hennes bebislyckliga pappa tyckte hon skulle heta Frida så var det såklart en Frida och ingen annan. 

Som sedan hade en inre längtan efter balett och dans och tyll och nu är en blygsam fotbollsmålvakt med långa ben och Tuvstarrhår och ett hjärta av guld. Som vi tycker så mycket om.

Grattis käraste Frida på din stora dag!


Kram







tisdag 3 november 2015

En längtan efter det fyrkantiga. Det ogyttriga...

Godkväll!


Hon kan inte riktigt bestämma sig om hon gillar det där luddiga. Ostrukturerade. Det icke organiserade. Det förvirrande. Det smått ogenomtänkta och kaotiska. Känns inte som hon riktigt har den där kraften just nu. Engagemanget. Och drivet. Ni vet. Precis som när man behöver luta sig mot någon för att inte ramla omkull så finns en längtan efter det fyrkantiga. Det ogyttriga. Det sorterade. Ordning och reda och pengar på fredag.

En önskan av en ledsagare. En guide och följeslagare.

Någon att hålla i handen.

Som visar vägen.


Kram

fredag 30 oktober 2015

Helläskiga zombiekorvar och Halloweenpartyn...

Grattis!

Läskiga Flisan....

Och mamman har liksom kört lite varannandagsprincipen i pärmvärlden och varit en smula höstlovsledig minsann och i onsdags var vi i Västerås konserthus och fick liksom dåndimpen och chockades djupt hur otroligt duktiga höstlovsorkestern var och den där mamman satt och pöste i plychfåtöljen på första parkett och var så stolt så hon kunde spricka över den där Fanny och kunde inte riktigt ta in hur de t ex kunde spela ledmotivet ut Pirates Of The Caribbean och tårarna rann och de spelade så fint. Och ikväll är tjejerna är på Halloweenpartyn och liten zombiekorv ser helläskig ut och hänger konstigt med armarna medan hon tar igen sig lite i soffan mellan läbbiga utspel och hela Bellevuehuset badar i stearinljus och godisskålar.

Och det är fredag vänner.

Äntligen.



Kram på Er!

En pirrig Fanny innan hon stack iväg på genrep...

Mysigt med brakfrukostar när det är lov...

måndag 26 oktober 2015

När man inte är så van att få gratiskramar av såna man inte känner...

Godkväll!


När man kommer ut från en helt underbar konsert och man känner sig liksom sådär genomlycklig och tagen och ska precis gå ut i lite småkylig oktoberluft och himlen är mörk med en fullmåne stor som en ost som lyser svagt bakom nakna björkgrenar. Och precis då så kommer en kille och stannar upp och säger: - "Vad söt du är, jag måste bara få ge dig en kram". Och så får man en varm kram och man liksom står där lite häpen och småchockad eftersom man inte är så himla van att få gratiskramar av såna som man inte känner. Och så säger man: -Tack. Och undrar lite vad som hände. Och någon säger åt killen att han ska komma. Och killen ler och heter Mattias. Mattias har snälla ögon och Downs syndrom.

Och så tänker man att det skulle finnas lite mer av såna som Mattias eftersom världen då skulle bli bra mycket snällare och trevligare.

Så tänker man.

När man tittar upp mot den där månosten.

Bakom nakna vajande björkgrenar.


Kram

onsdag 21 oktober 2015

När man gjort massor av livsfarliga grejer men nästan svimmar hos tandläkaren...

Godkväll!

Och då gäller det att fokusera på allt fint i livet... 

Den där mamman har varit med om så himla mycket. Livsfarliga och farofyllda grejer och vådliga och illavarslande strapatser. Kritiska moment. När det nästan gällt liv eller död. Ödesdigra och osäkra. När man fått sätta allt på ett kort. Osäker på utgången. I statens tjänst. Och fött sex flickor utan bedövning.

Men är det någon gång som den där mamman liksom tappar fattningen och känner sig ängslig och harig och skraj. Så är det t ex när tandläkaren plötsligt en dimmig onsdagskväll säger: - "Nej, tyvärr. Det funkar inte. Det finns bara ett sätt. Vill du göra det nu eller sen. Och ladda lite".

Mamman som nästan svimmar av säger att här ska inte laddas någonting. Den där eländiga visdomstanden ska ut nu och direkt. Fast hon helst bara vill springa allt vad hon kan. Och sjappa. Dra. Då är hon minsann inte det minsta modig och tapper.

Fast hon gjorde det.

Tack vare världens bästa tandläkare.

Så nu är hon lite ömklig och ynklig. Den där mamman.

Fast lite heroisk. Tycker hon nog.

Om du frågar henne själv.


Kram

fredag 16 oktober 2015

Och hon ger henne bara ett leende till svar...




Och hon släcker alla lampor och stänger av TV:n och gör kväll. Det blir kallt i natt. Det är stjärnklart över hustaken. Och hon kryper ner bredvid sin lilla Floriskorv och tar hennes lilla mjuka hand. Och stryker henne över håret och säger: - Godnatt min skatt. Jag älskar dig så mycket. Mest i hela världen. Det ska du veta. Alltid. 

Den lilla Florpan är redan halvvägs in i drömmarnas värld. Hon blundar. Och ger henne bara ett leende till svar.

Och mamman förstår.

Att hon vet. 


Kram

torsdag 15 oktober 2015

När man funderar i smyg på knipsluga kidnapparplaner...

Godkväll!


Och den där lilla pojken han är så fin så den där mormodern nästan går sönder. Och han har så kloka små blå ögon och kan se rakt igenom henne. Och känns miljoner gånger visare och smartare. Och han drar ihop de där små ögonbrynen och har lagt till sig med en liten bekymmersrynka så det nästan liksom är stört omöjligt att hålla sig för skratt. 

Och den där Floriskorven säger att hon minsann äckar den där Jimhem. Hur mycket som helst. Och längtar tills han blir lite större och funderar allvarligt på att flytta hem till den nya lilla familjen. Och den vackra Vilhelmamman tycker det vore en lysande idé. Fast då sätter korvmamman sig på tvären och slår ner foten att säger stopp och belägg och talar om att då gråter hon minsann ihjäl sig av längtan.

Och flyttkorven skrattar och säger: - Okäj rå.

Och panikmamman lugnar ner sig. Lite.

Och funderar i smyg på briljanta och knipsluga kidnapparplaner. Och tycker nog att den där Jimhemgossen ska flytta hem till Bellevuehuset istället.

Japp.

Så får det bli.


Kram

tisdag 13 oktober 2015

Med buller och bång och blåljus kom du...

Godkväll!




För elva år sedan trodde den där tvåbarnsmamman att det var hennes sista dag i livet. Det var liksom klart där. Och då. Och när hon hade haft värkar i nio dygn så kanske det inte var undra på. Och allt som hände. Alla turer. All smärta. Oro. Och när du nästan föddes på vardagsrumsgolvet. Men den rädda mamman knep i tjugoåtta minuter till. Ända tills du bestämde dig för att komma ut. Precis efter en omkörning i 180 km/h. Strax norr om Virsbo. 

Och tiden stod stilla. Och du var så fin. En liten skrutt. Med de mörkaste ögon. Och du fick heta Fanny.

Och vi tycker så mycket om dig Fanny.
Och ett litet mirakel.

Är du allt.

Så det så.

Grattis älskade Fanny på 11-årsdagen!