Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

lördag 3 juni 2017

Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland solar och stjärnbeströdda himlavalv...



Och hon kämpade till sista blodsdroppen. Men draken var alltför gigantisk och kolossal och den sista striden blev alltför svår och mödosam. Och den tappraste lutade sig mot sitt svärd och tittade upp bland moln och solar och stjärnbeströdda himlavalv och virvlande rosa paradisträdsblommor och sade att det var dags. Att tiden var inne. Och hon log. Och vi klappade den mjukaste kinden och strök henne på den lenaste handen och sade att vi älskade henne så mycket. Och önskade henne lycka till. På färden. Och att hon skulle fattas oss så outsägligt mycket. 

Och den finaste lilla stora människan med de snällaste sammetsögon sade att vi inte skulle gråta. Inte vara ledsna. Och strök sin lilla lena hand på salta våta kinder. Som tröst. Och att hon var på väg. Mot något bättre. Och den djärva och hjältemodiga och heroiska stora lilla fina människan har till sist fått komma hem. 

Och tårarna vill inte ta slut. 




På väg hem

Vi står på bryggan och betraktar fartyget som just lagt ut från hamnen.
Det är dags att påbörja den långa färden över havet.

Länge betraktar vi det ståtliga fartyget, hennes fladdrande segel och vackra skrov. Men ju längre tiden går, desto mindre blir fartyget. Till slut ser hon bara ut som en vit prick där hav och himmel möts. Precis när fartyget försvinner vid horisonten säger vi till varandra:
"Nu är hon borta".

Men fartyget har bara försvunnit ur vårt synfält. Fartyget är lika mäktigt och ståtligt, lika mycket på väg mot sin destination som det var när det lämnade den trygga hamnen. Det är ur vårt perspektiv fartyget förminskas, inget annat.

För just när vi säger "Nu är hon borta", finns det andra som ser fartyget komma och som med glada röster ropar "Nu kommer hon"!

Okänd författare


Kram


Min fina mormor och min fina mamma...




lördag 27 maj 2017

När det regnar rosa paradisträdsblommor och hela majhimlen är full...




Och det regnar rosa paradisträdsblommor. Hela majhimlen är full och det virvlar och snöar och hon får ett i håret. En sädesärla går därborta och ser lite vilsen ut. Hon får kisa och solen slösar och släpper alla hämningar och värmer henne äntligen i nacken och vita moln skuggar vänligt och tacksamt då och då. Och älskad liten mormor är så sjuk så sjuk. Och skrämmer oss och vi oroas och förgås. Men i älskad liten mormor och bland rosa blomsterhimlar finns ändå en glimt. En glimt av kämpaglöd och hon går nu mot sin värsta strid. Och hon måste dräpa drakar och möta det onda och fientliga.

Och vi håller hennes mjuka hand och säger att hon klarar det. Eftersom hon är makalös och fantastisk och för att vi älskar henne så. Och att vi inte är färdiga än. Inte än på långa när. 

Och sedan kommer vi på att vi har bröllopsdag idag. 

Men att det inte känns viktigt alls. 

Just nu är det viktiga slag och bataljer som måste utkämpas.

Och vi hoppas och tror.

Och ber en bön.


Kram

fredag 19 maj 2017

När man kommer hem med lite fredagsbuller och helgbrak...




Och den där mamman kommer liksom hem med lite fredagsbuller och helgbrak och slamrar och har sig och stökar och bökar och spelar musik för hela kvarteret och halva stan och en drös med solvarma Bellevueungar ramlar in och skrattar och flabbar och allt är typ med ens kaos och en enda villervalla och röra och kalabalikaktigt. Och alla pratar i mun och är lycksaliga över att veckan är slut och att det minsann är Afrikavärme och shortsväder på gång. Och en börjar triumferande hjula genom hallen och mamman tar sig för pannan och ojar sig och har sig och skickar ut de voltsugna galningarna och vettvillingarna på studs och ögona böj.

Och nu ligger de där. I soffan i ett enda gytter och hopkok. Med pizza i magen och trehundrafemtio meter sura colasnören i magen.

Och mamman och pappan tittar på varandra och sedan på oredan av gympablådårar bland kuddberg och filtar och bortsprungna ostkrokar och avsladdade Ahlgrens bilar på golvet.

Och de grips av den där oerhörda och kolossala och ofantliga.

Kärleken. 

Ni vet.


Kram

måndag 1 maj 2017

Varma majvindar har talat om bättre tider...



Och hon har både skrattat och gråtit och frusit sig igenom hennes älskade April och hon har nästan ätit upp oemotståndliga utklädda påskharar och små söta kärringar och hon har oroat ihjäl sig över bandageflickor som haltat fram på kryckor och det har liksom lagt lite sordin över den där tiden där man har allt härligt framför sig. Och nackspärret från underjorden har gäckat och envist bitit sig fast halva månaden och tårar har runnit varendaste dag. Men hon har också hunnit med att sova i en riktig prinsessäng och fått mysa på Gimo Herrgård med sina arbetskamrater och överlyckliga karusellflickor har proppat i sig sockervadd och kladdiga kokosbollar och heta majeldar och fyrverkerier och pyroteknik har äntligen välkomnat den där efterlängtade våren. 

Och idag har mjuka och varma majvindar  klappat henne på kinden och talat om bättre tider. 

Och så får det bli.

Bestämmer hon.


Kram



Landade en påskhare i Bellevues Trädgårdar...

En skadad Frida på akuten, Annandag Påsk...


Jordgubbspremiär hos kära bror och familj på fina Prästgården...

Flisan...




söndag 9 april 2017

När man är himmelens stolt över alla tappra hjältar därute...



Och mamman har försökt att svara på deras frågor. Försökt trösta dem när de har gråtit. Hållit om dem när de har varit ledsna. Kramat om dem lite extra den här helgen. Och fredagen började som en mardröm. Och de tänker på alla dem som inte fick leva sina liv. På alla dem som har fått sina hjärtan krossade och som inget hellre vill än att krama om de sina. Och på alla andra hemskheter som pågår runt om vår jord. 

Och de kan inte ens andas när de tänker på allt det sorgliga. På det fruktansvärt meningslösa. Och fasansfulla.

Och mamman blir tårögd när hon ser alla poliser och alla blommor. Och all kärlek de får mottaga.

Och hon är så himmelens stolt över sin yrkeskår.

Och alla tappra hjältar därute.


Kram





söndag 2 april 2017

För femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst...




Och när aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena mot små linneklädda flickor med de mjukaste kinder så kastades vi plötsligen in i mörkaste medeltiden och fast de hux flux och oförhappat drabbades av både elaka och läskiga kopporna och pest och annat sattyg så sprang de gladeligen runt bland gycklare och spågummor och kyska jungfrur och var 1500-talslyckliga och saliga eftersom de fick proppa i sig så mycket pestmedicin de mäktade och orkade med och trots att det hjälpte föga och knappt så blev de mästare på att skickligt bemästra både pil och båge och gick i riddarskola och smyckade sina guldkronor och fick lära sig om vänskap och tillit och brödraskap.

Och om rädsla och om hjältemod. Om ljuset som kämpar mot mörkret och att det goda vinner till sist. Över det onda.

Och dästa efter all medeltidsmat, eftersom det här var en bra dag när alla fick äta sig mätta, och det fanns obegränsat med ärtsoppa och bröd och läskande lingondricka och sockerskorpor och fluffgrädde och den godaste kompott man kan tänka sig så drog Martin Luther och sjungande  brunklädda munkar och självaste påven Leo X förbi och storögda små pestsmittade trashankar tittade nyfiket och undrande. Och sedan så hjulade flickhopen runt till den vackra flöjtmusiken som lät som den kom från en annan tid för evigheters evigheter sedan och de stod på händerna och konstrade tills de blev alldeles vimmelkantiga och yrsliga och slutligen och till sist blev de dubbade till små hjälteliga riddarbarn.

Och små skrynkliga linneklädda Ronjaflickor med variga bölder fast himmelens modiga små rövardöttrar med brinnande riddarhjärtan längst därinne kramades om av sina föräldrar som var innerligt tacksamma och tackade högre makter att det inte var en dag för femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena. Utan att det var en annan tid. 

Och eftersom medeltidsföräldrarna älskade sina barn lika mycket som nu. Som vi gör idag. Och säkert kramade sina små pestsmittade trashankar. 

I alla fall.


Kram


fredag 24 mars 2017

Att spara chanser och det sjukaste som hänt...

Bild från Fagersta-Posten

Och efter att legat sömnlös och grubblat och bitit på naglarna i typ en vecka och vänt ut och in på sig själv och slitit sitt ångestfyllda hår och hålögt ställt allt hopp till en efterlängtad tjänstledighet som inte blev beviljad högst däruppe i toppen trots att den tärda pärmvärldsmamman erbjudit sig att jobba 25 procent under tiden för polisen så blev det ett nej. Besvikelse och bedrövelse såklart. Och inte skulle den slutkörda hinna säga upp sig heller. Och det är liksom då det typ bara finns så fina underbara människor som säger att chansen finns kvar. Närhelst som. Välkommen till oss om du vill. Sen går bra.

Och nu kan den där uniformsmamman äntligen sova igen och blir varm i hjärtat av att chanser kan sparas. Att inte sista tåget har gått. Att man snopen står kvar där på perrongen. Att det är för evigt försent.

Och sedan åker hon till Malmö och förkovrar sig och sedan händer det sjukaste. En dag efter att hon kom hem fick hon veta att hennes älskade bror åkt i samma plan som hon åkte i. Suttit på fönsterplats på samma sida som hon gjorde. Några rader bakom. Åkt samma buss på flygplatsen. Befunnit sig ca 2 m från henne i bussen. Och den ena visste inte om den andra. Båda har gått ut ur bussen samtidigt. Gått igenom samma terminal. Men inte sett varandra. Och hon minns att hon fick en känsla av att stanna till i terminalen. En känsla av att hon skulle träffa någon. Såg sig omkring. Saktade in. Letade. Spanade. Men skakade av sig känslan och fortsatte att gå.

Sensmoral. 

Tjola inga känslor. 

Och tjola inga chanser.

Och det finns faktiskt snälla människor som säger.

Sen går bra. 

Sen går bra.

Och tack gode Gud för dem.

Och sen får framtiden utvisa.


Fredagskram och tusen tack för all pepp!

Kanske en dag...       (Bild från nätet)