Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 19 maj 2017

När man kommer hem med lite fredagsbuller och helgbrak...




Och den där mamman kommer liksom hem med lite fredagsbuller och helgbrak och slamrar och har sig och stökar och bökar och spelar musik för hela kvarteret och halva stan och en drös med solvarma Bellevueungar ramlar in och skrattar och flabbar och allt är typ med ens kaos och en enda villervalla och röra och kalabalikaktigt. Och alla pratar i mun och är lycksaliga över att veckan är slut och att det minsann är Afrikavärme och shortsväder på gång. Och en börjar triumferande hjula genom hallen och mamman tar sig för pannan och ojar sig och har sig och skickar ut de voltsugna galningarna och vettvillingarna på studs och ögona böj.

Och nu ligger de där. I soffan i ett enda gytter och hopkok. Med pizza i magen och trehundrafemtio meter sura colasnören i magen.

Och mamman och pappan tittar på varandra och sedan på oredan av gympablådårar bland kuddberg och filtar och bortsprungna ostkrokar och avsladdade Ahlgrens bilar på golvet.

Och de grips av den där oerhörda och kolossala och ofantliga.

Kärleken. 

Ni vet.


Kram

måndag 1 maj 2017

Varma majvindar har talat om bättre tider...



Och hon har både skrattat och gråtit och frusit sig igenom hennes älskade April och hon har nästan ätit upp oemotståndliga utklädda påskharar och små söta kärringar och hon har oroat ihjäl sig över bandageflickor som haltat fram på kryckor och det har liksom lagt lite sordin över den där tiden där man har allt härligt framför sig. Och nackspärret från underjorden har gäckat och envist bitit sig fast halva månaden och tårar har runnit varendaste dag. Men hon har också hunnit med att sova i en riktig prinsessäng och fått mysa på Gimo Herrgård med sina arbetskamrater och överlyckliga karusellflickor har proppat i sig sockervadd och kladdiga kokosbollar och heta majeldar och fyrverkerier och pyroteknik har äntligen välkomnat den där efterlängtade våren. 

Och idag har mjuka och varma majvindar  klappat henne på kinden och talat om bättre tider. 

Och så får det bli.

Bestämmer hon.


Kram



Landade en påskhare i Bellevues Trädgårdar...

En skadad Frida på akuten, Annandag Påsk...


Jordgubbspremiär hos kära bror och familj på fina Prästgården...

Flisan...




söndag 9 april 2017

När man är himmelens stolt över alla tappra hjältar därute...



Och mamman har försökt att svara på deras frågor. Försökt trösta dem när de har gråtit. Hållit om dem när de har varit ledsna. Kramat om dem lite extra den här helgen. Och fredagen började som en mardröm. Och de tänker på alla dem som inte fick leva sina liv. På alla dem som har fått sina hjärtan krossade och som inget hellre vill än att krama om de sina. Och på alla andra hemskheter som pågår runt om vår jord. 

Och de kan inte ens andas när de tänker på allt det sorgliga. På det fruktansvärt meningslösa. Och fasansfulla.

Och mamman blir tårögd när hon ser alla poliser och alla blommor. Och all kärlek de får mottaga.

Och hon är så himmelens stolt över sin yrkeskår.

Och alla tappra hjältar därute.


Kram





söndag 2 april 2017

För femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst...




Och när aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena mot små linneklädda flickor med de mjukaste kinder så kastades vi plötsligen in i mörkaste medeltiden och fast de hux flux och oförhappat drabbades av både elaka och läskiga kopporna och pest och annat sattyg så sprang de gladeligen runt bland gycklare och spågummor och kyska jungfrur och var 1500-talslyckliga och saliga eftersom de fick proppa i sig så mycket pestmedicin de mäktade och orkade med och trots att det hjälpte föga och knappt så blev de mästare på att skickligt bemästra både pil och båge och gick i riddarskola och smyckade sina guldkronor och fick lära sig om vänskap och tillit och brödraskap.

Och om rädsla och om hjältemod. Om ljuset som kämpar mot mörkret och att det goda vinner till sist. Över det onda.

Och dästa efter all medeltidsmat, eftersom det här var en bra dag när alla fick äta sig mätta, och det fanns obegränsat med ärtsoppa och bröd och läskande lingondricka och sockerskorpor och fluffgrädde och den godaste kompott man kan tänka sig så drog Martin Luther och sjungande  brunklädda munkar och självaste påven Leo X förbi och storögda små pestsmittade trashankar tittade nyfiket och undrande. Och sedan så hjulade flickhopen runt till den vackra flöjtmusiken som lät som den kom från en annan tid för evigheters evigheter sedan och de stod på händerna och konstrade tills de blev alldeles vimmelkantiga och yrsliga och slutligen och till sist blev de dubbade till små hjälteliga riddarbarn.

Och små skrynkliga linneklädda Ronjaflickor med variga bölder fast himmelens modiga små rövardöttrar med brinnande riddarhjärtan längst därinne kramades om av sina föräldrar som var innerligt tacksamma och tackade högre makter att det inte var en dag för femhundra år sedan då aprilsolen sken som bäst och vårvindarna var mjuka och lena. Utan att det var en annan tid. 

Och eftersom medeltidsföräldrarna älskade sina barn lika mycket som nu. Som vi gör idag. Och säkert kramade sina små pestsmittade trashankar. 

I alla fall.


Kram


fredag 24 mars 2017

Att spara chanser och det sjukaste som hänt...

Bild från Fagersta-Posten

Och efter att legat sömnlös och grubblat och bitit på naglarna i typ en vecka och vänt ut och in på sig själv och slitit sitt ångestfyllda hår och hålögt ställt allt hopp till en efterlängtad tjänstledighet som inte blev beviljad högst däruppe i toppen trots att den tärda pärmvärldsmamman erbjudit sig att jobba 25 procent under tiden för polisen så blev det ett nej. Besvikelse och bedrövelse såklart. Och inte skulle den slutkörda hinna säga upp sig heller. Och det är liksom då det typ bara finns så fina underbara människor som säger att chansen finns kvar. Närhelst som. Välkommen till oss om du vill. Sen går bra.

Och nu kan den där uniformsmamman äntligen sova igen och blir varm i hjärtat av att chanser kan sparas. Att inte sista tåget har gått. Att man snopen står kvar där på perrongen. Att det är för evigt försent.

Och sedan åker hon till Malmö och förkovrar sig och sedan händer det sjukaste. En dag efter att hon kom hem fick hon veta att hennes älskade bror åkt i samma plan som hon åkte i. Suttit på fönsterplats på samma sida som hon gjorde. Några rader bakom. Åkt samma buss på flygplatsen. Befunnit sig ca 2 m från henne i bussen. Och den ena visste inte om den andra. Båda har gått ut ur bussen samtidigt. Gått igenom samma terminal. Men inte sett varandra. Och hon minns att hon fick en känsla av att stanna till i terminalen. En känsla av att hon skulle träffa någon. Såg sig omkring. Saktade in. Letade. Spanade. Men skakade av sig känslan och fortsatte att gå.

Sensmoral. 

Tjola inga känslor. 

Och tjola inga chanser.

Och det finns faktiskt snälla människor som säger.

Sen går bra. 

Sen går bra.

Och tack gode Gud för dem.

Och sen får framtiden utvisa.


Fredagskram och tusen tack för all pepp!

Kanske en dag...       (Bild från nätet)





lördag 11 mars 2017

När man plötsligt får en chans...



Några av de käraste jag har...

Och plötsligt händer det ofattbara. Den där trisslotten som någon sträcker fram. Skrapa eller inte skrapa. Den där dörren som någon håller i. Öppna eller inte öppna. Det där vägskälet. Men hon chansar och det otroliga händer. Och pärmvärldsmamman som följer årstiderna från sitt lilla randiga pärmvärldsfönster och drömmer om andra tider får hux flux möjligheten att resa runt i Europa överallt och kanske sedan i hela världen. Det ligger framför henne och nu måste hon kanske välja.

Det river och sliter. Hon vänder ut och in på sig själv. Och hon vill. Hon vill så det värker. Hon väger det ena för det andra. Pärmvärlden eller den riktiga världen. Hon vill både och. Hon älskar sina arbetskamrater. De är hennes familj. Hon älskar att kunna göra skillnad. Om så bara för en enda. Det finns liksom nu i hennes hjärta. Även fast det inte var något hon drömde om alls. Till en början. Men eftersom hon tror och är övertygad om att det mesta som händer har en betydelse och avsikt så var det nog någon mening med att hon har varit där hon har varit.

Och det andra. Hon vill så gärna prova. Så gärna att det värker. 

Och man kanske bara lever en gång.

Och Norwegian säger välkommen.

Och än en gång har det visat att ärlighet varar längst. Och att det lönar sig att vara någorlunda hederlig och sann.


Kram på er!






















lördag 25 februari 2017

När man tydligen druckit sanningsserum...



Och det finns liksom inget stopp. Inga gränser alls. Hon gör helt galna saker och beter sig inte alls som sig bör. Och tydligen har hon druckit sanningsserum också och likt Karl-Bertil Jonsson är hon liksom helt tvungen och nödsakad att rakryggad yppa sanningen och dessutom överdriva sin uselhet. Mäkta och mycket. Brer på som vanligt. Och man kan ju fråga sig varför man väljer just ett sådant tillfälle. När det gäller. Att säga att man suger och är typ helt värdelös och kass. Att man nedtonar sig själv så mycket det bara går. Och glömmer säga tusen andra viktiga saker. Eftersom det tydligen är mycket noga med att trycka på det där som hon ändå kan lära sig. Hur lätt som helst. Om hon bara vill. 

Men eftersom hon tydligen också har ett starkt inre tvång att alltid vara så himlans uberärlig och reko jämt och en sanningsenlig människa så får det bli som det blir. Hederlig och hyfsat renhårig. Och någorlunda rättskaffens. Och är det meningen så är det. 

Och de där med sliding doors bara fortsätter och plötsligt står hon på Söder med nyfunna vänner istället för att packa sig hemåt som en anständig människa. Och åker runt runt i huvudstaden utan slut.

Och hon tänker.

Det är banne mig bara. Att passa på.

Och go with the flow.




Kram