Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 27 januari 2017

När det inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider...




Och hon fredagssuckar och tänker att hon måste ta tag i den där kylskåpsdörren som är överbelamrad med superviktiga papper och roliga vykort från världens hörn och fina små välgjorda teckningar och halvtrasiga magneter och börjar högst upp. Och så plötsligt bakom några andra bilder hittar hon ett repigt och knöligt kort från tidernas begynnelse och för tusen år sedan. Och så undrar hon nostalgiskt varför det sitter där och så tänker hon herreguu vilken bekymmerslös och härlig tid det var och när det liksom inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider. 

När man toksolade och pepparkaksstekte med pastelliga solisar i håret och man var helinsmord med Hawaiian Tropic och doftade kokos och inte en människa tänkte på att det kanske inte var sådär supernyttigt och världens bästa. Den där underbara tiden när man inte hade en ringaste aning om matlarm och luriga transfetter och livsfarliga E-ämnen och ruskiga terrorhot och elak nätmobbing och läskiga växthuseffekten. När man fick lyfta rumpan ur soffan om man ville byta kanal och när man skrev långa brev till varandra. Och skickade kort. Och så sparade man alltihop i en fin sprängfylld kartong och knöt ett vackert snöre omkring.

När man älskade Madonna och Cyndi Lauper och tuggade Shake och luktade Date och hade en utväxt permanent och gled runt i en Bagheera-overall och Pretty in Pink var den bästa filmen. Med idomin på läpparna och vit kajal satt man på helspänn och uberberedd när det kom en bra låt på Tracks på lördagseftermiddagen och spelade in på raspiga kassettband. Och när det alltid råkade komma lite snack med. 

Den där kvarglösa tiden när man vräkte i sig Skogaholmsmackor med Bregott och sköljde ner det med litervis med Lipton-te. Med massor av socker och mjölk. Och pratade om livet. I timmar. Vid tända ljus. Och lyssnade på Italo Disco. Och Depeche. Och Indochine. Och Ratata såklart.

Och hon känner att hon saknar den där tiden. Precis just nu. Supermycket saknar hon. När man pratade hela tiden. Umgicks. Vid fladdrande ljus. Bredvid buktande tekannor. Och den där gäddhängsfria Skogaholms-tiden när man inte var så himla orolig och ängslig. När världen inte kändes så skrämmande och en smula mörk utan när allt var bara spännande och en smula harmlöst. Inte så allvarligt. 

Och som ett oskrivet blad.

Och så känner hon plötsligt.

Det där suget efter en Shake.

Och ett vingligt berg av Skogaholms-mackor.


Fredagskram


fredag 20 januari 2017

När vi nått den orimliga tidens rand...



Varje dag tänker hon att idag ordnar det sig nog. Idag är den dag det händer. Idag är den dagen då det inte kan bli värre. Den dagen när botten är nådd. När vi nått den orimliga tidens rand. När det hederliga och det som är rätt äntligen och slutligen får komma fram i dagen och segra och triumferande sopa mattan med allt fegt ryggdunkande och svekfullhet och dubbelspel. Den dagen då osanningar och falskhet far åt fanders. När kålsuparna inte kan sova gott om natten längre. Den dagen då de inte står ut med sig själva längre. Den dagen då de prestigelöst deklarerar att nu får det vara nog. Nu är det banne mig nog. Att den dagen var här. När ingen längre var rädd. Att säga sanningen.

Och på något vis känns det som det där pärmvärldshjärtat är på väg att gå sönder. Mer än någonsin förr. Itu och i tusen bitar. Som så många andras. Att man har glömt det viktigaste. Vilka vi är till för. Allt vi försöker eftersträva varendaste dag. Man har bara skrynklat och knycklat ihop de gamla fina ledorden och trampat på dem. På oss.

Och i dag undrar hon.

Vad är det värt?

På riktigt.


Kram

onsdag 11 januari 2017

Vara lite kalassnygg och en smula snitsig...



När man äntligen och till sist ska till och fylla nio jordevarv så är man så vansinnigt och megakolossalt pirrig och har myror i rumpan och fladdriga fjärilar i magen och man kan omöjligt sitta still och tänka på något annat än att det snart och strax är självaste födelsedagen. Och att försöka somna är liksom stört omöjligt och man klär sig lite extra fint eftersom man vet att prinsessmamman kommer att ta kort direkt när man slår upp de blå och man vill ju såklart vara lite kalassnygg och en smula snitsig när man vaknar. Och man ligger där och vrider och vänder och är så glad och lycksalig och upprymd så man kan spricka och gå mitt itu. Eftersom det typ snart vankas den lyckligaste dagen i en åttaårings liv. Och man tittar upp i taket och lyssnar och det  blåser i knotiga äppelträd och knakar och brakar i husknutar och rasslar i nakna kala rosenbuskar. 

När man sedan vaknar till familjens skönsång och får en vinglig frukostbricka i knät och några väl inslagna fast knöliga paket så vet den där lyckan knappt till sig och man vet liksom inte var man ska ta vägen och göra av sig själv och man är så glad och kramas och studerar ingående och mycket noga små medhavda omsorgsfullt gjorda teckningar av små nyvakna Bellevueflickor och man tackar och säger wow och ler och kan knappt andas. Och det är fortfarande mörkt ute och några gäspiga snöflingor letar sig ner och lägger sig i prydliga högar på det skavda fönsterblecket.

Och mamman och pappan påminner sitt lilla födelsebarn om att hon faktiskt heter Felicia. Och att det betyder lycka. Och att de tycker så rysligt och hiskeligt mycket om henne och att de är enormt och synnerligen själaglada att just hon kom till just dem.

Hon nickar. Tar ett bett av limpmackan och slurplar i sig lite O´boy och säger:

- Jag med. Jag med.

Grattis Felicia!


Kram





måndag 9 januari 2017

Och hon kom som ett skott och som en kanonkula...




Och hon kom som ett skott och som en kanonkula och lite för tidigt den där kalla januarinatten och plötsligt höll den där bebischockade mamman och pappan en yttepytte liten ny varelse i sina överrumplade famnar och det var liksom en vägriktning och en liten föraning om vad som komma skulle och så har det typ varit lite buller och bång och fart och fläkt och inte en lugn stund och ståhej och ös och hålligång. Sedan dess. Och lika fort som hon kom så var hon liksom borta kändes det som och dammluckan stängdes igen och det blev lite lugnt och vindstilla fast aningens tråkigt och tomt när hon flyttade hemifrån och skulle pröva sina egna vingar. Och mamman och pappan saknar sin kanonkula varendaste dag och är så glada att den där kramiga och bullriga bor så nära. Och har en egen liten fin familj.

Och nu är den där coola själv mamma till en egen liten kanonkula och mamman och pappan tittar på varandra och skrattar och känner igen det där glada och sorglösa och virvelvindsaktiga och farten och fläkten i allt som han hittar på. Och minns de öppna dammluckorna. Och de är så stolta över den där kramiga. 

Och de älskar henne så mycket.

Grattis Fideli!


Kram







söndag 1 januari 2017

Sköld mot omvärlden och Kentsorg och kanske kommer vi från nån annanstans...


Nyårsaftons kväll och nedräkning...

Och de liksom såsar och vaggas in mjukt och soffvarmt bland Fröken Friman och Stjärnorna på slottet och långfilmer och halvätna chokladkartonger och de där röda gardinerna som till sist åkte upp bildar liksom en sköld mot omvärlden och mot jobb och vardag och astidiga morgnar och häng och fläng och hit och dit. De myser i fortet och proppar i sig ostkrokar och chokladöverdragna skumgodisar och deras jullovshjärtan blöder för stackars Edward Scissorhand och mamman spelar Kent och tycker det är förbannat sorgligt att det är sista sången och sista gången de ses. Sista sången och sista sången de ger henne. Att de ses men att det nu är sista sången. Mamman lider. Och kidsen är förstående och empatiska samt mycket älskvärda och sjunger i kör. 

Och de har skålat under himlens fyrverkerier och pyroteknik och raketer. Och än en gång har de tankfullt registrerat att ännu ett år har gått mot sitt slut. Och hon tänker på så mycket roligt hon har gjort detta år. Så mycket hon har övervunnit. Så mycket hon har kvar. Så mycket roligt och så mycket att övervinna. 

Och än en gång hoppades hon på att den där Ivanhoe skulle välja Rebecca. Att han skulle vända sig om. Och springa efter. Innan det var försent. Eller att Jocke Berg skulle ändrat sig. 

Och kanske är det så. Att vi kommer från någon annanstans. Än där vi är just nu. Att vi förstår det. 

Men vi förstår inte alltid vart.

Och vart vi ska. 

Önskar Er alla ett toppenår och att Era önskningar slår in.




Kram

En ovanligt varm Nyårsafton blev det 2016...


Hänger med Floriskorven...