Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

söndag 28 januari 2018

Och nyss var det 90-tal och hon bet sig i läppen och stod ut...


Och så kommer det över henne ibland. Den där tidspaniken. Att det bara tutar och kör. Oavsett om man vill eller inte. Att man måste hyperventilera hysteriskt för att lugna sig en smula. Att det snörper till i hjärtat och man börjar liksom fatta och inse att ens egen tidsålder som man kommer vandra här på jorden inte varar för evigt. Att livet är ganska förgängligt. Och att man ingenting vet. När det är finalen.

Och nyss och typ igår var det ju 90-tal och hon läste matematik på kvällarna. Satt med kluriga tal och krångliga ekvationer. Utifall och i händelse av att hon skulle få något abrupt infall och bli något annat hux flux. Fick för sig att ta grönt kort och fick sedan en ingivelse och en nyck och gick plötsligt en solig vårdag och piercade sig i naveln. Bara för att se om hon vågade. Bet sig i läppen och stod ut. De köpte en M3:a och stack till Thailand. Och sprang benen av sig och jagade i dagarna i ända och kramade världens bästa och gladaste och högt älskad liten flätunge med de rosigaste kinder. 

Och ibland när hon tänker tillbaka. Känns allt som en film. Eller drömlikt. Och vissa minnen är så starka. Och vissa så luddiga och en smula suddiga och kanske har det aldrig hänt. Eller har det. Och i vissa stunder är man så levande. Och i andra mer i en bomullsvärld. Liksom lite fluffigt. Ibland med lite trubbiga kanter. Avskavt. 

Och hon lyssnar uppmärksammat när en av Bellevues flickor säger sig ibland att inte känna sig  riktigt närvarande. På plats. Att hon får för sig att hon liksom drömmer. Fast det är verklighet. Eller är det. Inbillning. Fantasi. Fiktion. Rimligt eller orimligt. 

Och mamman förstår precis.

Och exakt.

Vad hon menar. 



Kram



måndag 22 januari 2018

Att vi trodde vi hade nått botten. Då...




För 15 år sedan, nästan exakt på dagen, samlades ett gäng hederliga poliser med framtidstro och fortfarande med ett inre hopp och gick ut och jobbade en halv lördag utan lön. Vi gick på rad. Fem poliser. Ett tyst meddelande och en styrkedemonstration att polisen åter var synlig på gator och torg. Hur det för gemene man och samhällsgoda medborgare skulle kunna se ut om inte polisen drabbades av nerdragningar och besparingar och åtstramande kommande bister vårbudget. Vi var arga. Frustrerade. Kunde för vårt liv inte förstå. Trodde benhårt på det som var rätt. Och riktigt. 

Men vi drämde inga nävar i bordet. Vi hade inga plakat. Skrev inga protestlistor. Inga slagord som skanderades. Planerade inga vilda strejker. Funderade inte ens på att säga upp oss. Vi var ju poliser. Och in i döden lojala. Solidariska och rättskaffens. Tänkte på vår egentliga uppdragsgivare. Allmänheten.

Men vi var arga. 

Och svikna. 

Tänkte att det nog var en tillfällig svacka. För nog måste man satsa på vår kår. Jobbet man egentligen önskade inte fanns. Och behövdes. Inte kunde man dra ner på det. Att vi trodde man hade nått botten. Då.

Och hon fingrar på det gamla klippet. Som antagit en gulnande nyans. 
Så länge sedan. Men ändå inte.

Och hon tänker. Hit med den där besparingen och nedragningen. Hit med den där bistra och åtstramande vårbudgeten 2003. Hon skulle göra vad som helst för det. 

 För allt är bättre än arga och svikna polishjärtan som tappar driv och gnistan och tron och känner sig otillräckliga och ouppskattade och ger upp och därför lämnar in sina polisbrickor. 

Nästan varendaste dag. 

Allt är bättre. Än det. 

Allt.


Kram