Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 31 juli 2015

Och så har hon dissat den där Persbrandt igen...

Godkväll!

Respekt

Dagligdags och i vardagslunken så gör ju den där jordens dragningskraft sig lite påmind. Ja, och liksom drygar sig och håller på typ hela tiden. Ja. Och även om hon är såklart är överjordiskt tacksam och världslycklig och så in i norden ödmjuk och själaglad och inte för sitt liv kan förstå att den där fantastiska kroppen har burit en massa härliga och goa korvungar och gett mat till de där underbara flickorna på F i nästan hundrafemtio år. Missförstå mig rätt. Inte heller att hon har förväntat sig att se ut som sjutton hela livet fast hon inte gjort en enda situps eller utfall eller svängt med en hantel sedan slaget vid Hastings. Så ja, det är lite häng och släng av förklarliga skäl och lite si och så och inneaktig beigetråkig hudfärg och glada kråkfötter och gungiga gäddarmar som tycker om att krama älskade barn och baka äppelpajer och rutiga bomullsfluffiga lår som är barnsligt stormförtjust i mysiga soffor och världens mjukaste sexbarnsmage som den där gäspiga Florpansnorpan brukar ha som kudde när det vankas sagor och trött stripigt hår som bara rasar och liksom sett sina bästa dagar. Och även om det där nattsuddet allt som oftast handlar om joxiga eskapader och skamtrapatser där hon glömt att sätta på sig BH:n på jobbet eller andra såna där superduperjobbiga panikgrejer där hon får stryka längs väggarna. Med svansen skamset mellan benen. Och skämmas ögonen ur sig. 

Men ibland.

Då är det inte alls så.

(Läs, så förstår ni precis)
När mamman nobbade Persbrandt

Då är mamman minsann bautabikinisnygg med minimal liten platt mage och hyperknallvita tänder som nästan skiftar i lite blått så där ni vet som när Rossivännerblektetänderna och hon har en sådan där avundsvärd superduperkalufs som hon slänger lite nonchigt med och som alla suckar åt och drar andan lite efter och vill ha och hon är så där pepparkaksbrun och fräsch och glänsande och självlysande och liksom lite annorlunda. Mot vanligt.

Och nu mina kära läsare.

Har det hänt igen.

Inatt var åter den där Persbrandtshunken vrålkär i den där ubersnygga och oemotståndliga mamman. Och försökte på alla sätt och vis. Tjatade och gnatade och marade och drog med allsköns list och trix och tjuvknep och fulknåp och den berömda isblicken. Med den här låten i bakgrunden:


Men den urtjusiga och strålande var ståndaktig och återigen motsträvig och orubblig som en stenstod och gav inte vika en tum och var benhård och fetdissade. Minsann.

Till the bitter end.

- "Näää, jag hur ju man och säääääx uuuungar!"

Respekt.


Kram på er!








torsdag 30 juli 2015

Man älskar ihjäl sig bara...

Goddag!


Nää. De vill inte adoptera mamman. Och de vill inte att hon ska flytta in heller. Men hon smider planer och vid ett svagt ögonblick funderade hon på att barrikadera taskmörtarnas dörr. Sätta upp ett tält i trapphuset. Undrar om det är tillåtet? Eller trädkrama ytterdörrar? Låsa fast sig i soffor? Blåhålla sig i den vackra Vilhelmmammans ben? Mig veterligt är det inte speciellt straffbart i alla fall. 

Nää. Det är väl bara att suga i sig. Foga sig. Försöka stilla sig lite.

Och den där tjarriga Vilhelmmamman skickar miljoners bilder på världens sötaste och den där mormodern blir vimmelkantig och yr och får spaghettiben. Och vill åka och sno den där luddiga karamellen direkt. Och på stört.

Fast det är tur att de är världens snällaste. Också. Den lilla sammetsmänniskans finaste mamma och stolta pappa är mycket frikostliga med bäbisgos och delar broderligt med sig av den där lilla. Och mormodern får såklart hjärtekross varje gång det plingar till i mobilen.

Som hennes kära moster skrev:

"Så har då en mormoder kommit ut. För sådär har vi ju egentligen alltid tyckt. Allihop. Men inte vågat säga. Man älskar ihjäl sig bara. Å håller god min".


Kram

tisdag 28 juli 2015

Det är helt värdelöst att vara mormor...

Godmorgon!


Vem har fnulat och kommit på och deklarerat högljutt att det är världens bästa grej? Livets efterrätt. Bara få ut det göttaste och sedan lämna tillbaka. Att det är det fina i kråksången. Att bara få det där mysiga. Ibland. Då och då.

Nää. Det är rent ut sagt helt värdelöst att vara mormor.

Ur en aspekt. Notera det gott folk. Ur en aspekt. Ur miljoner andra aspekter och i övrigt så är det precis så himla underbart och megastormande och en makalös förälskelse utan like och utan gräns som intagit en med buller och bång och brak och som aldrig kommer ta slut. Aldrig. En liten liten ny förtjusande människa som liksom bara tar ens hjärta och sliter ut det. På stört. På direkten. Utan hänsyn och pardon. Förstår ni? Och håller det krampaktigt i den lilla lilla handen som är som mjukaste sammet. Och glädjebäbistårar som rinner och skvalar på den där mormodern. Att man är så himla lycklig för den nya lilla familjen som är så fin. Så fin. Och den där Vilhelmmamman och Vilhelmpappan strålar. Och Vilhelmmamman är så vacker så det gör ont.

Men ur en aspekt så suger det. Helt värdelöst. Kasst.

Det är liksom när man tacksamt och ödmjukt sitter med den där lilla underbara och fantastiska och vackra lilla sammetsmänniskan och behagliga lilla underverket och sagolika miraklet och man andäktigt tittar på den lilla gosegrodan och snuttepluttegubben och studerar de små små vita hårstråna på de bomullsmjukaste örsnibbarna i världen och lyssnar på de korta andetagen och liksom kan sitta så tills jorden slutar snurra och rymden tar slut och i typ tusen år. För alltid. För evigt. Och man vill bara hålla och snusa den lilla luddiga karamellen och den ljuva myskråkan i nacken hela tiden och dygnet runt och typ käka upp den där lillemannen och sötnöten och önskar att tiden stod still och man vill inte gå.

Man vill inte gå.

Man vill inte lämna.

Sitta kvar tills man växer fast.

Tills de får bära ut en.

Men en mormor måste ju gå.

Till slut.

Något annat går ju inte för sig.

Och det är just i det ögonblicket.

Helt värdelöst. Så kasst.

 Kniper. Värker. Skär i hjärtat.

Som den där sammetsmänniskan har tagit.

Det är den krassa sanningen.

Så nu vet ni.


Kram på er!
Från en mormor som är så vansinnigt kär i en liten sammetsmänniska och som längtar ihjäl sig efter den mjuka lilla fina och ur ett mormors egoperspektiv bara vill sitta gosa och snusa tjugofyrasju och inte lämna tillbaka och gå. Men som är så hiskeligt tacksam och överlycklig att hon har en Floriskorv och en hoper andra hemma som hon kan pussbomba och kramöverfalla. När den där Vilhelmfebern rasar som värst.




söndag 26 juli 2015

Och lyckan finner inga gränser...

Godmorgon!

Lille Vilhelm har kommit till världen...

Vi har väntat så länge på denna lilla. Det overkliga och ofattbara. Det ogripbara. Det fantastiska. Det svårfattliga. På den där blicken som är som miljoners år. På det där bomullsmjukaste. Lenaste. Och den där doften. Där man vill vila och stanna. I evigheters evighet. Att den aldrig ska ta slut. Och han lät väl vänta på sig den lille prinsen. Hans gravideländiga mamma och stackars pappa som längtade så de kunde gå sönder trodde nog aldrig att han skulle komma. Att han skulle stanna kvar därinne. För alltid. Viftande med drinkpinnar och de pyttesmå paraplyerna och jordnötsskålarna. 

Men han kom ut till slut.

Och lyckan finner inga gränser.


Kram





onsdag 22 juli 2015

När korven var liten som en docka...

Godkväll!


Mamman kan inte låta bli att titta på gamla kort mellan vansinnesutrensningarna och så tjuter alla i kör: - Meeen guuuu!!! Och lilla korven kan inte fatta att hon varit pytteliten som en docka typ alldeles nyss och då måste sötkorven dansa ett par varv bara för att hon blir så himmelens glad och inte riktigt vad hon ska göra av allt det där som bubblar upp och rycker med sig nallen i farten och då måste mamman greppa tag i den där discokorven och så måste du snurra ett par varv. Precis som de gjorde när hon var liten.

Som en docka.


Kram


tisdag 21 juli 2015

På västfronten intet nytt...

Godkväll!


Nää, det är fortfarande bara Margaritas och Dry Martinis som gäller. Alla ni som är så gulliga och undrar. Men man blir ju bara så lycklig och glad i hjärtat när man ser den pyttelilla Floriskorven i sin älskades systers knä. Och sedan har den där korvmamman blivit helt galen. På riktigt. Hon som blåhåller i allting och är så megasentimental när det gäller allt och inte vill slänga nåt och snart drunknar i alla braochhagrejer. Nää, hon är som förbytt och inte igenkännbar alls. Nää, hon rensar som den värsta hysterikan och allt bara ryker från de där bågnande och knökfylla garderoberna. Hon är utom sans och vett. Bortom sina fulla sinnes bruk.

Pappan är också i chock. 

Och inget går säkert i Bellevuehuset.

Ingenting.


Kram


måndag 20 juli 2015

Och så står man där mitt i natten och man har inget val...

Godkväll!


Ibland händer de allra sjukaste sakerna. Och då menar jag verkligen de sjukaste. Otäckaste. Ruskigaste. Läskigaste. Och man har både skakiga ben och darrande hjärta. Och den där ilskan. Men man måste bara göra det. Ändå. Man har inget val. Och så står man där mitt i natten i juliregnet med regnet rinnande nerför ansiktet med gardet bakom sig och undrar om man är med i en film eller nåt.

Idag tror jag det.

Så måste det vara.


Kram

söndag 19 juli 2015

Efterlängtad fotbollsmålvakt och sänghimmel i lönnträdet...

Godkväll!


Blev en ganska fin dag ändå men i Bellevuehuset längtar de efter den där värmen när man bara pustar och stånkar och tar sig för pannan och får sätta på fläkten och dricka glas efter glas blåbärssaft. Den värmen. Den har ju inte riktigt infunnit sig än men mamman och pappan låtsas som ingenting och springer runt och fixar och grejar och kutar hit och dit och knyter upp sänghimlar i lönnträden och ändrar sig. Hela tiden. Och fast det blev lite kulet och dant till slut så vägrade de gå in. 

Ändå.

Och flickorna körde fotbollsskola ända tills knotten körde in dem.

Och äntligen och till sist så är den där hårfagra hemma igen från den där Gothia cupen.

Och ordningen är liksom återställd.

Igen.


Kram

lördag 18 juli 2015

Den där världsdryga mamman...

Godkväll!

Sprallflickor som satt och var glassugna och väntade på Fideli och Emil idag för att ta en sväng till hembygdsgården...

En sådan där dag där mamman är heldryg och får för sig att hon ska rensa en gammal sekretär som liksom är till bredden knökfull och där man knappt kan stänga luckan och där det finns miljoners små pryttlar och saker som kan vara bra att ha en vacker dag och när man minst anar det. Och sjuttioåtta solglasögon huller om buller som man aldrig hittar när man måste ha dem och typ arton som var trasiga och som typ klämts av på mitten när man med våld och kraft har försökt att få igen den där luckan. Annars var det bara trettiosex mobilskal i diverse modeller och tjugosju gamla mobiler och sjutton olika laddare och femhundratusen hörlurar inlindande i en enda härva.

Och sedan har mamman bara fortsatt och varit världens drygskåp och skulle prompt börja stöka och böka runt i trädgården fast timmen var sen och till slut och sent omsider så gav hon upp och med sig och gick in och gjorde världens godaste sweet chilikyckling med potatisklyftor och vips så var allt glömt och förlåtet.

Vilken tur.


Lördagskram

fredag 17 juli 2015

Och den där björktapeten som var så vacker...

Godkväll!


Avsked kan både vara sorgsna och vackra. Och jag minns så väl den där björktapeten som jag tyckte var så vacker. Och goda bullar och mjuka händer. Och alla fotografierna. Som stod uppradade. Men nu är de tillsammans igen. Hon och han. I björksalar och skimmer. Det är en fin tanke i allt det ledsamma. Och en tröst.

Och begravningar kan vara så fina. Även om det gör ont. 

Även om man saknar.

För det blir så tomt.

Men det är också.

En hyllning.

Till ett liv.


Kram

torsdag 16 juli 2015

Vem tänder stjärnorna och vem vänder vindarna...

Godkväll!.


Och hon slängde sig om halsen på henne. Hade längtat så. Fast de sågs nyss. Men hon sov djupt när hon pussade henne på pannan. Så mycket kärlek. Och bad en tyst bön. All ängslan. All oro. Så himla länge. Som gnagt. Som skavt. Alla tårar som runnit. I smyg. 

Och nu.

Äntligen.

Tack gode Gud.

Allt var bra.

Allt var bra.

Världens bästa dag.

Tack.

Så tacksam.

Så innerligt.

Oändligt.


Kram


onsdag 15 juli 2015

Hon får liksom sina Florpanattacker...

Godkväll!


Och den kramiga och bullriga som har en bäbis därinne som bara kör poolhäng och sippar Pina Colada dag som natt och som liksom bara dissar oss längtande. Utanför. Hon får liksom sina häftiga Florpanattacker och då måste de bara ses. På studs. Och på stört. Tills de där kramandet och pussbegäret stillat sig lite. Och den där skorpiskorven flyger i luften och snurrar runt och skrattar tills hon kiknar och säger att hon minsann "äckar" den där långhåriga höggravida.

- Älskar dig också, säger den där kramiga.

Och den lilla korven står i dörren och tittar efter henne.

Länge.


Kram

tisdag 14 juli 2015

Förmodligen är det poolparty där inne och du var ju nyss så liten...


Godkväll!

Nyss så liten...

Mormor. Blir man inte det när man sitter i en gungstol och har grått hår uppsatt i en nogsam vacker knut. Och har en stickkorg bredvid sig. Och en katt som spinner i knät. Och när det luktar bullbak om den blommiga klänningen och när kinderna är så där väldans mjuka och pusslena.

Liksom helt obegripligt att man snart ska få snusa på en liten. Som inte är ens egen. Som är ens barnbarn. Gråter bara jag tänker på det.

Och idag skulle det där busfröet till bäbis titta ut.

Men förmodligen är det poolparty därinne med paraplydrinkar och solisar.

Men snart så.

Snart.


Kram

söndag 12 juli 2015

Man fattar det nu. Man blir max trettiotvå...

Godkväll!

Typ tjugofem...

Först så är man liten. Sedan blir man stor. Och däremellan är man liksom varken eller. Jätteförvirrande. Och så blir man typ tjugofem. Eller trettiotvå. Sedan är det slut. Då är man klar. Och det som kommer efter det är liksom bara en fortsättning. För man blir inte äldre. Inuti.

Och det är det man förstår nu.

Man blir max trettiotvå. Sedan susar det bara på. Man kanske bara lägger på lite mer klokhet under åren. Lite mer sans. Lite mer självkänsla. Och lite mer att man inte bryr sig. Vad andra tycker.

Och det är därför det är så förtvivlat svårt att fatta när man fyller år till exempel. Den där siffran känns ju bara helt främmande. Känns märkligt. För nyss var man ju liten. Cyklade bockstyrecykel och gjorde skitstora päronbuggsbubblor och var jätteosäker. Och brydde sig supermycket vad andra tyckte. Var helt säker och övertygad om att ingen annan människa på jorden skulle kunna tycka om en. 

Lyssnade på Uggla och tänkte att livet var slut vid tjugofem.

Men nu fattar man.

Man blir max trettiotvå.

Inuti.

Och ljuset har liksom gått upp. Och man inser plötsligt att på ålderdomshemmen sitter det en hoper trettiotvååringar som tycker att det suger fett. 

Man fattar det nu.


Kram

fredag 10 juli 2015

Och så fick hon den där nya tjänsten...

 Godkväll!


Det som är meningen är meningen och det som blir det blir. Det är så det är. Att saker och ting jämnar ut sig. Till sist. Och därför har den där mamman varit lugn och cool och avspänd. Hela tiden. Och inte känts världsviktigt heller. För annars hade det varit något annat. Som skulle vara. Någon annan väg. Helt enkelt. I alla fall för nu. Drömmarna har hon ju kvar ändå. Det som hon verkligen skulle vilja göra. Hela tiden.

Men nu fick hon där nya tjänsten. 

Och hon är så himla glad!

Och stolt.

Jätte faktiskt.


Fredagskram

onsdag 8 juli 2015

När man både är himla lycklig och grinfärdig på samma gång...

Godkväll!


Och så är då äntligen den nya tvättmaskinen på plats och den där semestertrötta mamman vet inte riktigt vilket ben hon ska stå på och var hon ska börja ösa och är liksom både himla lycklig och lite grinfärdig på samma gång. Och kryssar mellan pappkassar med smutstvätt överallt eftersom den där stackars tvättkorgen är full sedan länge och typ Dackefejden och alltmedan det där juliregnet bara öser ner därute. Oupphörligt. 

Fast hon är glad. Så in i norden glad.

Och klappar lite på den och kan inte riktigt se sig mätt på den där fina maskinen.

Kan knappt tro det är sant.

Faktiskt.


Kram


måndag 6 juli 2015

Ett år äldre och visdomstandsmodig...

Godkväll!


Det är inte klokt vad man liksom är beroende av den där uppkopplingen då och då. Och man står liksom lite handfallen när varken telefonen, TV:n eller datorer fungerar. I alla fall när det blir under en längre tid och när det där mobila nätverket är typ segt som sirap. Det är därför det har varit lite tyst härifrån på ett tag och tydligen högt ovisst när det blir fixat. De där fnittriga och skrattiga är dock äntligen tillbaka från ett soligt Öland och mamman och pappan har längtat efter lite buller och bång och fulla sängar igen. Och lite guldkant i tillvaron.

Och den där mamman har fyllt år och blivit så vansinnigt uppvaktad med vackra luktärter och rosor och brickor och goda ostar och kex och vitaminer och en massa gott att äta och en fin kanna med lite kunglig glans från Solliden och ljuslyktor och hur mycket som helst. Och imorgon kommer den. Den nya tvättmaskinen. Och hon hoppas att det där vadandet i tvätthögar snart är ett minne blott.

Och idag har hon legat i en tandläkarstol med en trasig visdomstand och våndats och spänt sig och gapat och med ett hjärta som höll på att hoppa ur kroppen och hon tackar den där som finns där uppe för världens snällaste tandläkare och tandsköterskor.

Och den där visdomstandsmodiga.

Är nog lite värd lite ost och kex ikväll.

Eller hur.


Kram