Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

tisdag 19 februari 2013

Alla eviga timmar och frusna iskalla tår...

Godkväll!

Fideli, för några år sedan...

Nyss hemkomna från skidbacken och det var så himla längesen vi var där. Himlen var full av snöflingor och Frida och jag kände att vi hade saknat det där eviga dunkande liftljudet och alla fina vänner i klubben. Fideli började i Högby Alpina när hon gick på dagis och har tränat och tävlat sedan dess. Tills hon började musikergymnasiet i Norrköping. Frida började ju också när hon gick på dagis och sedan började även Fanny. När Fideli gick i åttan och nian så var hon och Frida med i tre klubbar och de tränade fyra gånger i veckan. Tre timmar varje gång. Jag var hemifrån 16 timmar på vardagkvällarna och åkte 30 mil/veckan dessa kvällar. Jag jobbade även heltid. N tog sedan över och körde de mesta av tävlingarna på helgerna och resorna var långa, ibland med övernattningar. Eller också så delade vi på oss ifall Fideli, Frida och Fanny tävlade på olika orter. Egentligen hade vi inte råd med detta och absolut inte tid heller. Men på något sätt gick det att trolla och få ihop det ändå.

Svårt att ens räkna alla eviga timmar man stått i dessa skidbackar och frusit. Hur många mil man åkt. Men det har aldrig känts som en uppoffring, utan det har varit värt varenda timme. Att få se och få vara med barnen när de utövat något de brunnit för, som de har älskat att göra. Åk efter åk.

Fideli har alltid haft ett otroligt driv, oavsett vad hon har hållit på med, och Frida hängde liksom på. Vi har aldrig pushat på eller lagt någon press, utan de har alltid själva fått välja. Fideli hade helst velat åka ännu mer skidor, men det var det vi mäktade med. Hade vi haft obegränsat med pengar så hade jag skickat henne på fler läger, köpt bättre utrustning och så, men vi gjorde så mycket som vi bara kunde och mer kan man inte göra.

När Fideli började i Norrköping så var hon ju tvungen att sluta och vi fick ju en liten Flora, så skidåkningen kom av sig lite. Filippa hann bara börja litegrann.

De har i alla fall alltid haft så himla roligt och de älskar att åka skidor. Det är det viktigaste.

Och Filippa och Felicia kan knappt bärga sig tills de får köra igång,
de med.

Snart så. Snart.


Kram


7 kommentarer:

Hemkära Hanna sa...

Det är en härlig sport även om vi aldrig utövat den så seriöst som ni gjort.

Prinsessorna på Bellevue sa...

Ja, det är det verkligen! Men det ska tilläggas att jag är typ helt kass att åka... hahaha! Hellre än bra, om man säger så... Vet inte hur många gånger jag stått i svarta backar och grinat och tjejerna har sagt: - Men, mamma det är bara att göra så här och swisch så är det nere...
Huga.. Nä, backar som är så där lagom branta och solsken, det är min melodi det...

Kraam
Petronella

Anonym sa...

Väl värda investerade timmar!! Det är helt underbart med skidåkning, i backen.
Ha det gott
Kram
AC

Vardag och flärd sa...

Nej, det är ingen uppoffring att följa barnen på deras aktiviteter även om man absolut inte har tid och ork, man gör det med glädje. Jag minns när mina höll på som mest och jag stog med kappan på och lagade mat och inte hann äta själv men jag hade så himla roligt med barnen och alla föräldrar som blev vänner för livet.
Hoppas det kommer att gå bra för dina flickor och det viktigaste är glädjen och gemenskapen!
Varmkram Eva

mitt hjärtas fröjd å glädje sa...

Så härligt med lite skidåkning. Ja det var ett tag likadant för mig med skjutsande hit och dit men nu är de stora inte så värst intresserade av något..annat som är mycket mer intressant nu:)
Jag har satt mitt hopp till de bägge minsta att de ska börja åka längdskidor, det har jag tävlat i och än så länge tycker de det är kul. Jag hoppas snart få stå där och heja på när de åker i skidspåren.
Ha en härlig dag.
Kram Jennie

Villa Hasselbacken sa...

Roligt när man hittar något man verkligen vill göra. Tur också att alla tjejerna vill göra samma eller det kanske är en förutsättning för att det ska funka. När jag var liten hade vi en stuga i Sälen men den sålde mammma och pappa för flera år sedan. Nu har vi inte varit i fjällen och åkt på sex år men v.11 ska vi åka en weekend. Det är svårt att vara borta när man är småföretagare. Vi ska till Orsa-grönklitt, där har jag aldrig varit förut så det blir spännande. Våran minsting har aldrig åkt skidor så han håller på att längta ihjäl sig och jag ber till högre makter att alla håller sig friska. Det ska bli så skönt men jag vet inte om jag vågar åka, tänk om tanten ramlar i backen =)
Kram Lena

Maria sa...

Härliga tider. Men visst saknar man det när det är liksom slut på deta hela. Själv stod jag i iskalla sihallar bla. Men kan sakan det ibland.
Tack också för din lilla kommentar hos mig.
Ha de bäst från Maria ♥