I sin lilla näve...

Godkväll!

Den lilla Floriskorven rullar ihop sig som en boll på nätterna och ska ligga nära, nära sin mamma. Om mamman provar och försiktigt och varligt lägger ner det lilla knytet, så blir korven förtvivlad och helt utom sig och tårarna sprutar och när den trötta, dåsiga mamman tar upp knytet igen och lägger det nära, nära sig, så somnar korven sött.

På dagarna ska mamman bära och vyssja och sjunga vackra sånger i örat på korven, som säger: mmmmm och lägger pannan mot mammans kind och visar att hon tycker om henne så mycket. Mamman blir varm i hjärtat och får svårt att andas. Och blir vimmelkantig.

Som ikväll, när mamman skulle på körcafé och den lilla mammiga Floriskorven grät och var röd runt ögonen och helt bedrövad, då slet korven ut mammans hjärta som fick lämna kvar det hemma och gå på körcafé ändå. När mamman kom dit, med en klump i halsen och utan hjärta, så rann tårarna när barnens mormors kör sjöng vackra folkvisor och mormor hade flätor och ett förkläde som mammans gammelmormors mamma, hade sytt. Mormor var så fin och såg ut som en flickjänta och hela lokalen var pyntad med många saker från mammans gammelmormor.

Sorgsen mamma, med Florislängtan, kom hem och den lilla korven hade fått en fläskläpp när hon busat med sina systrar på F. Mamman grät en skvätt till och fick tillbaka sitt hjärta. Igen.

Floriskorven hade hållit det hårt. I sin lilla näve.

Så kan det vara ibland.

Så var det ikväll.

Kram

Älskade, älskade unge... som tar mammas hjärta. I sin lilla näve.