Lite spilld nyponsoppa, krossat porslin och pulvergröt...

Godmorgon!

Häromdagen spillde Felicia lite nyponsoppa i soffan och tänk vad lite spilld nyponsoppa kan ställa till med. Fick plötsligt MYCKET kritiska glasögon på mig och såg plötsligt hur skruttiga de där pelargonerna i fönstret såg ut. Och de där klaffbordet i matsalen, fy vad trångt det blev, när vi hade gäster... För att inte tala om pelargonerna i sovrummet, de sjöng ju verkligen på sista versen. Och hade gjort länge. Hmm... om klaffbordet ska in i vardagsrummet, då måste det där lilla bordet in i sovrummet... Dessutom hade jag en hel hög med pelargoner, både på köksbordet och matsalsbordet, som skulle ner och få sin vintervila i mamma och pappas källare. Lite jord och blomblad överallt och en liten Floriskorv som snällt fick sitta i stol, för nere på golvet var det livsfarligt bråte, för en liten korv.

Ja, lite rokader hit och dit, medför lite arbete och det gör 36 pelargoner med. Men, nu är de äntligen borta, sånär på en liten vissen och ensam pelargon i tvättstugan, som jag fick syn på igår kväll. Där stod den, ensam och bortglömd. Övergiven. Samt hade sett bättre dagar. Om man säger så. Om man ska vara snäll.

Hur som helst, det blev lite bättre till slut, och där ser man vad lite spilld nyponsoppa kan göra.

Tack Felicia.

Sedan vet jag inte vad det är med den här familjen. Dock måste vi vara ovanligt slapphänta, för här tappas det grejer till höger och vänster. Hela tiden. Ständigt och jämt. Konstant. Just nu har vi samlat ihop en hel hög i köket, med krossat porslin. Där ligger flera tallrikar, en stor jättefin kruka, en ljusstake i porslin samt en fin kaffeburk där jag förvarade pulvergröt med fruktsmak. Burken, som åkte i golvet med en smäll för dryga timmen sen, av en slapphänt lite morgontrött mamma, har nu gjort sällskap med den krossade högen och pulvergröten ligger på köksgolvet. Tar det strax. När jag hämtat lite mer kraft. Måste sörja burken en stund först. Sen kanske. Eventuellt.

Ja, porslinshögen ligger där i hopp om att någon ska förbarma sig över den och kanske limma ihop sakerna igen. Frida har ju benådats med ett övermänskligt gudatålamod, så det får nog bli hennes uppgift. Hon är liksom kingen på det där med att limma. Hon kan sitta hur länge som helst. Letandes efter bit, efter bit. I timmar. Outtröttlig. Jag har dock inte begåvats med samma tålamod. Tyvärr.

Igår pratade vi om läskiga och skrämmande New York-stormar, Maya-kalendern och om den 21 december 2012. Vi ryste och bävade och jag kom plötsligen på att jag sett filmen 2012, tre gånger tidigare, men aldrig lyckats hålla mig vaken till slutet. Vi kanske skulle se den

till kvällen, Fideli och jag?

 Sagt och gjort, kl 22.20, när alla bestyr var avklarade, bäddade jag ner mig i soffan och lade mig bekvämt tillrätta. Med kudde och täcke. Såg verkligen fram emot att äntligen få se slutet av denna otäcka, läbbiga framtidsskräckis. N var naturligtvis skeptisk och talade om för fröken P att hon minsann skulle somna, i den där alldeles för sköna nerbäddade ställningen. Jag försäkrade, såklart, att så icke var fallet. Här skulle minsann ses film. Så godnatt på dig. Typ.

Två minuter senare hörde jag hur N snarkade sött och jag log för mig själv och kände mig stursk och triumferande. Samt hur pigg som helst. Tre minuter senare sov dock även fröken P i soffan. Fideli väckte mig, 10 minuter in i filmen. 

- Mamma, ska vi gå och lägga oss?

- Ja, vi ska väl det, godnatt min älskling.

- Godnatt.

Så var det med det.

Kram

Kanske inte den vackraste synen... Men det är ändock våra alldeles egna små äpplen, från våra fjuttiga äppelträd.
Hmm.... Visst ser det ut som någon har tagit en tugga redan...
Ser inte den där rackarn nedanför, misstänkt mätt ut?

Har smugit in lite jul nu...

Ja, jag gillar änglar... Vadå, märks det?

Hörde världens skrik häromdagen, från vardagsrummet. Fridas hjärta stannade nästan, när det plötsligt flög upp en liten  talgoxe, bakom soffan. Eftersom fyra fruntimmer inte lyckades få ut den lilla pippin, fick vi ringa efter en redig karl, som för tillfället var på rymmen. N kom hem och motade ut den vettskrämda söta fågeln, vars lilla spröda fågelhjärta säkert fick sig en liten törn också. Det pickade nog på ganska bra där inne, stackarn...