Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 16 november 2012

Det ofattbara och ointagbara....




Jag tror att det är ordnat så att när det händer fruktansvärda saker som är så hemska att det gör alldeles för ont att ta in, som är helt omöjliga att ta emot, så skyddar kroppen sig, alldeles av sig själv. Man har lite skyddsplåt runt om sitt hjärta, som gör att man kan stå emot mycket. För hur skulle det annars gå? Det beror inte på att man är okänslig eller omänsklig, utan det beror endast på att man måste skydda sig själv. Lite. Som människa. Det går inte att man skulle falla ihop som ett korthus, varenda gång man tog emot något sorgligt och ledsamt. Man skulle aldrig orka resa sig igen, Någonsin.

Men det finns gånger då det inte går att värja sig. Det går bara inte. För det allra värsta. Hemskaste. Den där plåten håller inte för det. Hur gärna man än vill, hur gärna man än kämpar emot. In i det längsta. Man faller ihop. Går sönder. Trasas.

Det är när det gäller barn. Bultarna i plåten skruvar upp sig, alldeles av sig självt. Man hinner inte med. Man rusar runt och försöker laga hålen. Man vill inte känna. Det gör för ont. Alldeles för ont. Man orkar inte. Man skyndar sig. Förgäves. Det går inte att stå emot. Det onda gör för ont. Man värjer sig. Men man är inte mer än människa. Av kött och blod. Med tankar och känslor. Ett hjärta som slår därinne. Bultar och slår. Som är skadat. Gör ont. Blöder. 

Jag har sett det på nära håll. Många gånger. Ibland har plåten skyddat mig. Ibland inte. Oftast inte. Eller aldrig. Ärren finns där för alltid. Som en evig påminnelse. Om livets förgänglighet.

På natten har man inte plåten runt hjärtat. Det vilar sig. Kan inte hålla barriären. Inte på natten. Det är naket och öppet. Oskyddat. Därför fick jag känna på hur det kändes. I drömmen. Det ofattbara, det ointagbara, det ogreppbara. Fruktansvärda. Fasansfulla.

Som ett litet torrt papper, sjönk jag ihop. Brann upp. Förtvivlad. Utom räddning. Förkrossad. Hjärtat gick i tusen bitar. I kras. Förlorad.

Mina varmaste tankar går idag till de familjer som förlorade sina söner, igår. I en ofattbar tragedi. Till de som förlorat sina vänner. Och till alla andra familjer som gjort detsamma. 

Sina söner och döttrar.

Sina vänner.


Kram





17 kommentarer:

Anonym sa...

Idag får vi tänka lite extra på alla nära och kära runtomkring oss <3 Kram till dej och trevlig helg..carina

Anonym sa...

Det gäller att ta dagen som kommer o denna dag kommer aldrig åter kram på er alla från oss

Teresa sa...

Åh, vad fint. Nu gråter jag, igen. Jag går omkring med så mycket känslor och frågor. Det är så orättvist. Tankarna går hela tiden till familjerna. Denna maktlöshet.

Kram

Queen of Kammebornia sa...

Stora varma kramar och många tankar!

Villa Hasselbacken sa...

Du skriver så tårarna rinner och så rätt du har. Vet inte vad som hänt men håller med dig i vart enda ord. Vi måste hjälpa varandra i sorgen.
Kram Lena

Hem & Drömmar sa...

Vackert skrivet som får en att vilja krama sina barn en extra gång riktigt hårt.
Kram

Annie sa...

Vad fint skrivet Petronella.. Det är så hemskt och ofattbart. Jag har burit på en klump i magen hela dagen.

Silversmed Linnéa Eriksdotter Ekencrona sa...

Vi här i Kilsbergen vet inte vad som hänt, men det behövs egentligen inte... jag förstår vad innebörden är. Det är illa nog.
Jag tänker på det löfte Gud gett oss, att det kommer en tid då inga tårar ska finnas mer. Det är ett hopp att bära i hjärtat, även om man inte kan skydda sig idag mot alla hemskheter i världen!
Jag har väldigt tunn plåt så jag undviker nyheter från krigsdrabbade områden och kan inte se vissa saker på teve för mitt hjärta klarar inte det. Jag får så ont att jag inte kan! Som du....

Du får ett par rader ur en dikt som handlar just om det hoppet...

"Bara detta återstår för mig:
Att lita på ditt löfte tills dagen gryr
och morgonstjärnan går upp.
Du har uppfyllt natten med din närvaro,
gjort min ångest till din ångest,
min ensamhet till din ensamhet,
mitt rop till ditt rop.
Jag tror det,
inte för att det känns så,
utan för att du har sagt det.
"

Kramar i massor, varma goa som stärker och tröstar en fin prinsessmamma!

Linnea

mitt liv som jag sa...

Så fint du skriver, det känns i hjärtat och ögonen tåras.
Ett väldigt tänkvärt inlägg! Hoppas att ni får en fin helg. Många kramar Jennifer

Anonym sa...

Ja det är helt ofattbart... Sånt här får inte hända... så fina unga killar.... Alla tankar går till familjerna o killarnas vänner ❤❤

Hanna sa...

förfärligt.
Ha en fin kväll!
Kram
Hanna

♥ årstidens bästa ♥ sa...

Guuud så vackert skrivet.
Ja,livet är ofta väldigt orättvist.
Usch. Orden räcker inte till för tragedin.

Trevlig Helg.
Kram
Linda

Prinsessorna på Bellevue sa...

DET SOM HAR HÄNT ÄR SÅ OFATTBART TRAGISKT. TVÅ UNGA POJKAR TOGS IFRÅN SINA FAMILJER IGÅR, I EN OTÄCK BILOLYCKA. JAG KÄNDE INTE POJKARNA, MEN KÄNNER FLERA SOM GJORDE DET. MAN BLIR SÅ FRUKTANSVÄRT LEDSEN OCH BEDRÖVAD, I ALLA FALL, FÖR ATT DET ÄR SÅ HEMSKT OCH ORÄTTVIST OCH ATT DE HADE HELA LIVET FRAMFÖR SIG. MAN BLIR ÅTERIGEN VARSE OM ATT MAN INGET VET OM FRAMTIDEN, ATT ALLT KAN GÅ SÅ FORT. TÄNKER SÅ MYCKET PÅ DERAS FAMILJER, VÄNNER OCH ANHÖRIGA. DET ÄR SÅ SVÅRT. SVÅRT ATT FÅ ORDEN ATT RÄCKA TILL. DET GÅR LIKSOM INTE.

TACK FÖR ALLA ERA FINA OCH VARMA ORD HÄR IDAG! NI SKRIVER SÅ FINT OCH ETT EXTRA TACK TILL FINASTE LINNÉA SOM SKRIVIT EN SÅDAN VACKER DIKT, SOM HON HAR DELAT MED SIG... TACK!

MAN BLIR VARSE OM LIVETS SKÖRBARHET...
VAR RÄDDA OM VARANDRA!

DEN STÖRSTA KRAAAAMEN
PETRONELLA

Viktkamp sa...

så fint inlägg <3

Cathrine ab imo pectore sa...

Så fint du skriver P... Inga ord finns då tragedier som detta händer! Inga föräldrar ska behöva gå igenom att deras barn tas bort från dem, det är så oerhört hemskt! Och ingen ska tas ifrån oss för tidigt... Men tyvärr kan vi inte styra över vad som ska hända i framtiden...

Tack för att du skriver så vackert, sluta aldrig med det!

Ta hand om dig! Varm kram!

Nina sa...

Så sant. Man tror att man är så stark - klarar det mesta, men med familjen är man så sårbar. Hela livet liksom byggs runt dessa livets grundstenar. Ingen vet vad som händer imorgon. Ibland undrar man, vad är meningen med alla dessa tragedier i livet.

Du skriver så fint. Det är just så som jag känner när jag tänker på mina egna barn. Det behövs inte mycket för att det ofatbara kan hända.

Jag har också sett dessa saker i nära håll. Denna sorgen leker aldrig. Det lämnar djupa sår.

Kram

Prinsessorna på Bellevue sa...

TACK NI SÖTA SOM KOMMENTERAT EFTERÅT!
JAG BLIR VARM OCH RÖRD! DET ÄR JOBBIGT MED HEMSKA SAKER OCH JOBBIGT ATT SKRIVA OM DEM, MEN IBLAND MÅSTE MAN. SÅ ÄR DET BARA. ÄVEN OM DET ÄR SÅ HIMMELENS SVÅRT ATT SÄTTA ORD PÅ DET HEMSKA. KÄNNS OM INGA ORD RÄCKER TILL, I ALLA FALL....

KRAAAAM
PETRONELLA