Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 27 januari 2017

När det inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider...




Och hon fredagssuckar och tänker att hon måste ta tag i den där kylskåpsdörren som är överbelamrad med superviktiga papper och roliga vykort från världens hörn och fina små välgjorda teckningar och halvtrasiga magneter och börjar högst upp. Och så plötsligt bakom några andra bilder hittar hon ett repigt och knöligt kort från tidernas begynnelse och för tusen år sedan. Och så undrar hon nostalgiskt varför det sitter där och så tänker hon herreguu vilken bekymmerslös och härlig tid det var och när det liksom inte fanns en morgondag men ändå hundra framtider. 

När man toksolade och pepparkaksstekte med pastelliga solisar i håret och man var helinsmord med Hawaiian Tropic och doftade kokos och inte en människa tänkte på att det kanske inte var sådär supernyttigt och världens bästa. Den där underbara tiden när man inte hade en ringaste aning om matlarm och luriga transfetter och livsfarliga E-ämnen och ruskiga terrorhot och elak nätmobbing och läskiga växthuseffekten. När man fick lyfta rumpan ur soffan om man ville byta kanal och när man skrev långa brev till varandra. Och skickade kort. Och så sparade man alltihop i en fin sprängfylld kartong och knöt ett vackert snöre omkring.

När man älskade Madonna och Cyndi Lauper och tuggade Shake och luktade Date och hade en utväxt permanent och gled runt i en Bagheera-overall och Pretty in Pink var den bästa filmen. Med idomin på läpparna och vit kajal satt man på helspänn och uberberedd när det kom en bra låt på Tracks på lördagseftermiddagen och spelade in på raspiga kassettband. Och när det alltid råkade komma lite snack med. 

Den där kvarglösa tiden när man vräkte i sig Skogaholmsmackor med Bregott och sköljde ner det med litervis med Lipton-te. Med massor av socker och mjölk. Och pratade om livet. I timmar. Vid tända ljus. Och lyssnade på Italo Disco. Och Depeche. Och Indochine. Och Ratata såklart.

Och hon känner att hon saknar den där tiden. Precis just nu. Supermycket saknar hon. När man pratade hela tiden. Umgicks. Vid fladdrande ljus. Bredvid buktande tekannor. Och den där gäddhängsfria Skogaholms-tiden när man inte var så himla orolig och ängslig. När världen inte kändes så skrämmande och en smula mörk utan när allt var bara spännande och en smula harmlöst. Inte så allvarligt. 

Och som ett oskrivet blad.

Och så känner hon plötsligt.

Det där suget efter en Shake.

Och ett vingligt berg av Skogaholms-mackor.


Fredagskram


Inga kommentarer: