Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

tisdag 9 oktober 2012

Som en liten kålmask...


Godkväll!

Hux flux igår, så kom vår lilla busFlora på hur man supersnabbt kan förflytta sig på golvet. Hon har hittills legat relativt kvar på samma ställe, där man lagt ner henne, snurrat runt lite och vridit sig i cirklar och tillbaka igen. Fick en smärre chock när hon plötsligt, med magen som stöd, tog fart med båda fötterna och sköt sig raketsnabbt framåt, mot olika utvalda mål.

Åh, vad hon ser lycklig ut nu, vilken gigantisk värld som har öppnat sig. Så många möjligheter.

Tänkte tillbaka på hur det var för bara åtta månader sedan. En liten tunn, varelse med slang i näsan, som inte ville äta och kräktes upp det mesta som man lyckades få i. En söndergråten mamma som var sjuk av oro, vars enda tanke var: Måtte hon klara sig. Gode Gud, gör så hon klarar sig!

En jättesjuk pappa med 40 graders feber och lika sjuka systrar hemma med svår hosta, som inte fick komma och hälsa på. Mamman var förkrossad och var som en trasa, försökte hålla modet uppe, men grät otröstligt när ingen hörde på. 

Hon försökte vara tapper, när alla prover togs på den lilla nyfödda, och bad en stilla bön varje gång att det skulle se bra ut. Sömnbristen och oron gjorde att hon nästan blev tokig. Bebisen var lugn och trött och sov nästan jämt. Bedrövad tittade mamman ner på den lilla kråkan i den lilla glassängen. Klappade henne, höll henne i famnen, kramade hennes lilla hand och sjöng för henne. 
Medan tårarna rann.

Mamman och pappan hade längtat efter henne så länge. De älskade henne så mycket, så det gjorde ont i mammahjärtat och pappahjärtat. 
Så förtvivlat ont.

Pappan var helt slut och oroade ihjäl sig och försökte peppa den trasiga mamman, som var ensam med den lilla, lilla pyttebebisen som bara gick upp några gram per dag och ibland ner. Den rödgråtna mamman tyckte det var läskigt att byta blöja på den magra bebisen för tösen var så smal och mamman satte på henne för stora, gröna och urtvättade, fast såå mjuka, sjukhusbebiskläder, så det i alla fall kändes som om den svaga flickungen var lite större.

Åh, vad mamman drömde om att den lilla älskade, efterlängtade kråkungen skulle få lite fluff på låren, studs i kinderna, en liten dubbelhaka och en glimt i ögat.

Nu får den lyckliga mamman tårar i ögonen, för den lilla Floriskorven kan plötsligt säga mamma och mammans hjärta håller på att sprängas av glädje och tacksamhet och blir alldeles varm och tokglad inuti. Stolta pappan står bredvid, och säger: - Hörde du! Flora säger då: 
- papapapapapa, och ordningen i Villa Bellevue är återställd och mamman och pappan kramar varandra och tänker på hur det var förut.

Då, när allt kändes osäkert, oroligt, läskigt och hemskt. 

Då, när mammahjärtat och pappahjärtat och alla systerhjärtan höll på att gå sönder.

Floriskorven är dock omedveten om allt detta och tar spjärn med sina små fötter och skjuter iväg sig.

Lycklig och fri.

Som en liten kålmask...


Kram


Liten Florabäbis, som precis upptäckt en ny värld!

Till kvällsmat blev det rödspätta och potatis och sedan åt vi chokladsockerkaka.
Flora hjälpte till och vispade smeten och var så stolt!

22 kommentarer:

hemma hos lilla mej sa...

Men jisses vad jobbigt ,blir helt rörd av din bara så himla jobbiga berättels!Ja nu rinner tårarna .Ja du med en späd liten bäbis på sjukhuset och resten av faniljen i feber och hösta.Kan förstå att det måste varit hemsk att vara där med en liten bäbis som går upp och ner i vikt.Men vilken tur att allting gick bra .Vad skoj att hon säjer mamma och skjuter sej fram med magen.Ja du vännen det var meningen att Flora skulle finnas.Ha en fin onsdag underbara du .Bamserkramar Rita ♥

Prinsessorna på Bellevue sa...

Men, goa söta Rita!
Blir också rörd, när du skriver så fint och när jag tänker på hur det var och hur otrooligt glad jag är att vi har en liten Flora nu. Som skjuter sig fram på magen och säger mamma och allting...

Bamsekram till dig också!
Petronella

Ekenäsliv sa...

Och bloggvänhjärtat blir varm och glädjs med er…
Efter regn kommer sol ju.
Take care!
Kramar Anna

Prinsessorna på Bellevue sa...

Fina Anna!

Som har varit med om så mycket hemskt, men klarat och kämpat sig igenom allt! En hjältinna och kämpe! Du har så rätt.. efter regn kommer solsken!

Kraam
Petronella

Browneyedgirl sa...

Viken mysig blogg, sparar den =) Vad härligt att den minsta blev bra, fy så oroligt när de är sjuka. OCh sååå söt dräkt *hihi* Ha en härlig dag!

Prinsessorna på Bellevue sa...

Browneyedgirl!

Tack, vad roligt att du tycker det! Visst var det bra att det ordnade sig, till sist!

Ja, dräkten är så himla mysig....
Ha en härlig dag, du med!

Kram
Petronella

LillaTuss sa...

Jag är säker på att jag var här igår och tackade för besöket hos mig och berömde din fina blogg. Kanske jag aldrig klickade på sänd-knappen? Jag provar igen... Ha´ en fin dag!

PS. Nu... precis nu såg jag att jag måste fylla i en kod. Så var den gåtan löst DS.

Prinsessorna på Bellevue sa...

Fröken Hulda med bilen Signe!

Jamen, det är ju så drygt med det där: "Bevisa att du inte är en robot grejen"...
Då tackar jag så hemskt mycket för det och önskar dig också en fin dag! Varmt välkommen tillbaka!

Kram
Petronella

CreandoPhoto sa...

Tårarna sprutar här. Jag är lite extra gråtmild idag, det är jag, men det här känner jag alldeles för väl igen. Min stora blev sjuk direkt efter födseln. Rätt illa med svår lunginflammation och vi låg inlagda på neo ett tag. Slangar, sprutor prover och en liten kråkunge. Och en mamma som inte klarade att hålla ihop alltid. Usch! Men idag är han 16 och frisk som en nötkärna :)

Kramar

Prinsessorna på Bellevue sa...

Creando!
Meen, åh vad jobbigt, oroligt och hemskt. Det är ju så hjälplösa, de där små kråkungarna, och själv ska man stå bredvid och vara stark och stå ut... Men man är inte mer än människa, så är det bara!

Härligt att det gick bra med den lilla gossen, som nu är 16 år! Fantastiskt!

Kraam
Petronella

Anette-Ljusa drömmar på landet sa...

Men vad du skriver vackert...du uttrycker dej på ett sätt så jag känner nästan klumpen i halsen...lilla söta underbara Flora..vilken tur att du valde just hos den här mamman o pappan !

Han en vacker dag..kraaam

Prinsessorna på Bellevue sa...

Anette!

Men nu gråter jag... Väldigt fint sagt av dig! Jag blir rörd! Tack, snälla söta!

Ha en vacker dag, du med!

Kraaam
Petronella

Unknown sa...

Kram på dig min goa bloggvän!! Du är ju helt övernaturligt stark! Din man med för den delen. Gråter när jag läser vad ni gått igenom, föreställde mig själv i den situationen och det bara värker i hjärtat av tanken.
Kramar till dig goa goa du!!!

Härligt att det är fart på´na, likadant här ;)

Catta

årstidens bästa sa...

Ojojojjjj...vilken historia.
Ja jag sitter här hemma i min ensamhet på min lunch och storgråter.
Så himla fint skrivet.
Och det var väl klart att lilla lilla knytet skulle klara sig, hon hade så många vackra änglar där hemma som väntade på henne,närmare bestämt sex stycken. Sen fanns det en till som fanns vid hennes sida genom hela vägen, som höll hennes hand. Det var du.

Kram
Linda

Prinsessorna på Bellevue sa...

Goa, rara Catta!

Nej, det är jag absolut inte, men man gör det man måste, så är det ju... Även fast man känner att man inte orkar, så måste man!

Jag var såå rädd att hon skulle dö, man visste ju inget... Ja, det var himla jobbigt. Dessutom var det kulmen på en väldigt jobbig graviditet, med massor med oro och ca 15 ultraljud eftersom flickungen bara snurrade runt därinne. Man varken sov, åt eller drack veckan innan igångsättning, eftersom hon låg i tvärläge. Var såå slut liksom innan, sedan förlossning i 36 timmar med en liten buskorv, som bara snurrade runt och skulle prompt födas i hängmatteläge... Till slut så kom hon ut den rätta vägen... men det blev en störtförlossning till slut.

Proverna på mig innan hon föddes, visade att kroppen svalt, men jag var så sjukt orolig att vattnet skulle gå hemma, så det gick bara inte att äta. För då visste jag ju att det var ju bara ambulans som gällde, och den resan hade jag ju gjort förut...

Därför var man väl inte i den bästa balans sedan när det blev strul med maten. Hon gick inte upp utan bara ner och sedan blev vi ju inlagda igen och knappt någon sömn på tre veckor, ja, inte undra på att man var helt slut. Hon hade svalt en massa fostervatten och var illamående, men de ville inte suga upp det utan menade på att det skulle ordna sig ändå. Efter fem dygn så var hon dock så slut att hon inte orkade äta. Bara sov och var som en trasa... Det var så otäckt!

Men den som kämpade mest av alla, det var i alla fall Flora! Lilla älskade kämpe!

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Finaste Linda!

Nej, nu gråter jag igen... Såå fint sagt av dig! Ja, om du visst vad oroliga alla var här hemma, de var helt ifrån sig och längtade så mycket efter Flora och undrade varför hon aldrig kom hem. Sedan var de ju alla så himla sjuka och hade jättehög feber och hostade, ja, herregud, då var det rörigt... Såån himla tur att det gick bra!

Lilla goa Flora!

Kraaam
Petronella

Välkommen Hem! sa...

Petronella! Nu sitter vi här alla och gråter och lipar och vi blir så himla rörda när du beskriver er smärta och kärlek och allt ni har gått igenom. Och mitt i allt det här så tänker jag hela tiden: det här är nästan som att läsa en bok. Jag är helt fast när du skriver och nu vet jag: Du kan börja skriva barnböcker! På det där viset som du gjorde nyss. Om Mammahjärtat o Pappahjärtat o alla deras små kråkungar. Florakorven och Fideliängeln och Feliciaskruttan o Fannyfjärilen och... ja du är säkert bättre på att hitta på alla namn än mig. Och jag vill sitta där på första raden och lipa och känna glädje den dagen du tar hem det stora barnboksförfattarpriset! För du kan ju! Du skulle kunna skriva hur bra böcker som helst. Och jag ska köpa varenda en!
Kram o kram till alla söta kråkungar
Judita

Prinsessorna på Bellevue sa...

Underbara Judita!

Åh, det är inte meningen att alla ska bli ledsna... Vet du att jag har faktiskt sagt ett tag nu, och senast igår sa jag till N, att jag tror att jag skulle vilja skriva en barnbok... Å, så skriver du det nu...

Jag har faktiskt inte skrivit på fri hand på 25 år, senast var alltså när jag tog studenten. Men har hela tiden haft en längtan till att skriva, men det har inte blivit av. Förrän nu. Om du visste hur glad jag blir, stolt och mallig när du skriver så och rörd. Hemskt rörd! Världens största kram till dig, finaste Judita! Kanske så vågar jag, en dag...

Kraaam
Petronella

Queen of Kammebornia sa...

Tänk vad man ska behöva vara med om! Vad fint att det vände! och vilken gullig Bäbisrumpa :) Kram!

Prinsessorna på Bellevue sa...

Queen of Kammebornia!

Ja, det var en riktig pärs, värst såklart för lilla Flora! Vad hon fick kämpa!

Visst var det tur att det vände!

Kram
Petronella

Mittgodastefinaste sa...

Här sitter jag i mörkret själv och blir helt gråtig. Jag såg att någon annan skrivit att du borde skriva en barnbok. Det borde du verkligen, det skulle nog bli hur bra som helst!

Tack för dina fina fina kommentarer hos mig.

Godnatt / Kram Jenny

Prinsessorna på Bellevue sa...

Jenny!

Gulliga du! Alla är så snälla och jag skulle verkligen vilja, det skulle jag. Får fundera lite...

Godnatt och kraam
Petronella