Tankar som studsar som rikoschetter och superskarpa hjärnor...

God eftermiddag!

En av de bättre stunderna är när vi får sitta runt det vackra grå bordet i stearinljusens sken och äta makalöst och oöverträffad god mat och när allt som legat sedan sist måste snuddas och tuschas vid, för mer hinner man inte. För det är så himmelens många ämnen och vägar och stigar som måste tas och måste gås och ibland går vi lite vilse och är på avvägar men sedan är vi tillbaka och uppslagen och tankarna studsar som rikoschetter och man baxnar och förvånas och förbluffade inser vi vilka häpnadsväckande supersmarta snillen vi är och tillsammans är vi som en enda slipad och klipsk Einsteinhjärna som kommer på den ena fiffiga och förslagna idén efter den andra. Och det finns liksom inget stopp och ingen ände.

Bunten med papper åker tvärs över bordet och byter ägare och någon ritar dit något streck. Vi hummar med. Funderar. Sitter tysta. Ändrar lite. Förbättrar. Hummar med. Och hjärnor som arbetar för högtryck. Flippar ut lite. En aning. Finns inga begränsningar. Inga stopp. Problembrottning. 

Allt för att egentligen kunna göra det man egentligen vill. 

Innerst inne.

Och ja, vi inte är så värst ödmjuka. Eller blygsamma. Tvärtom är vi oövervinnerliga. Där vi sitter och skrapar upp det sista av glassen. Och det är det som är så lysande och förträffligt. Och kul. Det fina i kråksången. Att prata patent, bolag, efterfrågan, finansiärer, konsortium, världsföretag och imperium. Och det är handslag och uppslag och planer och förslag. Och tankar. Att ingen kommit på det förut. Att sväva iväg. Att drömma för en stund. Om än en liten. 

En ynka.

Men när ljusen slocknat i gjutgjärnsstaken och röken bildar en liten poff som ringlar sig upp i taket. Är det återigen dags. För längesedan.

Och det är en av de bättre stunderna när vi får sitta runt det vackra grå bordet.

I stearinljusens sken.

Och ingenting har vi hunnit med.

Förutom att så små frön.

Som kanske får gro.

Om man har tur.

Om man vill.

Och det är det.

 Det handlar om.

Kram