När mamman blev kär och svagsint...

Godkväll!

Tur man kan trösta sig lite, när man gör tokiga saker och har lite klänningsdepp...

För en vecka sedan ungefär blev mamman kär. Så där så man tappar andan och alla koncept och all sans och förnuft. När man gör saker man inte brukar. Aldrig skulle göra annars. Ni vet precis.

Klänningen var den finaste mamman hade sett och hon tänkte efter någon mikrosekund och sedan klickade hon hem den. Helt förblindad. Något annat var omöjligt.

Sedan har mamman sansat sig lite. En smula. Och undrade lite vad det var som hände.

Igår kom den. Satt som ett smäck. Och hon snurrade lite och tittade i spegeln. Ja, det var minsann den vackraste klänningen hon sett. Ingen tvekan om det. 

- Ta den, ta den!, skanderade flickorna. Du är såå fin i den! Och pappan tittade förvånat upp från måndagswoken och berömde mamman.

Och det var hon. Sådär Parissnygg á la 40-tal.

I två minuter.

Sedan vek hon den omsorgsfullt och lade in den i det turkosblå silkespapperet igen. Med röda hjärtan på. Lade det flärdfulla åt sidan. Och tänkte på medlemsavgifter till 47 föreningar, bilen på verkstaden och på rattstänger och dyra styrboxar, mastodontteliaräkningar och Norrköpingshyror och oändliga tågresor och huslån och knaper föräldrapenning.

Sansade sig. Var obeveklig

Men, hon hade den i alla fall.

I två minuter.

Den vackraste klänningen hon sett.

Kram