Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

fredag 31 juli 2015

Och så har hon dissat den där Persbrandt igen...

Godkväll!

Respekt

Dagligdags och i vardagslunken så gör ju den där jordens dragningskraft sig lite påmind. Ja, och liksom drygar sig och håller på typ hela tiden. Ja. Och även om hon är såklart är överjordiskt tacksam och världslycklig och så in i norden ödmjuk och själaglad och inte för sitt liv kan förstå att den där fantastiska kroppen har burit en massa härliga och goa korvungar och gett mat till de där underbara flickorna på F i nästan hundrafemtio år. Missförstå mig rätt. Inte heller att hon har förväntat sig att se ut som sjutton hela livet fast hon inte gjort en enda situps eller utfall eller svängt med en hantel sedan slaget vid Hastings. Så ja, det är lite häng och släng av förklarliga skäl och lite si och så och inneaktig beigetråkig hudfärg och glada kråkfötter och gungiga gäddarmar som tycker om att krama älskade barn och baka äppelpajer och rutiga bomullsfluffiga lår som är barnsligt stormförtjust i mysiga soffor och världens mjukaste sexbarnsmage som den där gäspiga Florpansnorpan brukar ha som kudde när det vankas sagor och trött stripigt hår som bara rasar och liksom sett sina bästa dagar. Och även om det där nattsuddet allt som oftast handlar om joxiga eskapader och skamtrapatser där hon glömt att sätta på sig BH:n på jobbet eller andra såna där superduperjobbiga panikgrejer där hon får stryka längs väggarna. Med svansen skamset mellan benen. Och skämmas ögonen ur sig. 

Men ibland.

Då är det inte alls så.

(Läs, så förstår ni precis)
När mamman nobbade Persbrandt

Då är mamman minsann bautabikinisnygg med minimal liten platt mage och hyperknallvita tänder som nästan skiftar i lite blått så där ni vet som när Rossivännerblektetänderna och hon har en sådan där avundsvärd superduperkalufs som hon slänger lite nonchigt med och som alla suckar åt och drar andan lite efter och vill ha och hon är så där pepparkaksbrun och fräsch och glänsande och självlysande och liksom lite annorlunda. Mot vanligt.

Och nu mina kära läsare.

Har det hänt igen.

Inatt var åter den där Persbrandtshunken vrålkär i den där ubersnygga och oemotståndliga mamman. Och försökte på alla sätt och vis. Tjatade och gnatade och marade och drog med allsköns list och trix och tjuvknep och fulknåp och den berömda isblicken. Med den här låten i bakgrunden:


Men den urtjusiga och strålande var ståndaktig och återigen motsträvig och orubblig som en stenstod och gav inte vika en tum och var benhård och fetdissade. Minsann.

Till the bitter end.

- "Näää, jag hur ju man och säääääx uuuungar!"

Respekt.


Kram på er!








2 kommentarer:

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Grattis mormor, så roligt. Och du
kan skicka hit Persbrandt om du inte
vill ha honom...haha
Stor kram/AM

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tusen tusen tack!! <3 Och kommer han och matar och tjatar så tipsar jag om dig AM! ;)

Kraam
Petronella