Liten suddkorv och när hjärtan svämmar över...

Godkväll!

Vår älskade lilla suddkorv som det är typ stört omöjligt att fånga på bild fyller snart två år och mamman och pappan fattar ingenting och korven är helt livsfarlig och väger typ 3 gram och är armstark som få och svingar sig lätt och ledigt upp i takkronor och guldramar och mamman ojar sig och håller sig för pannan och oroar ihjäl sig och vill ha störtkruka på korven för jämnan och helst lite halvt madrasserad också.

Snart fyller hon två år.

Och våra hjärtan svämmar över.

Kram

Att tänka om och tänka nytt...

Godkväll!

Ibland dras mattan undan extra hårt. Och slagen är extra träffsäkra. Och man slår sig extra mycket. Då gäller det att resa sig och tänka efter och få perspektiv. En annan vy. En annan synvinkel. Andra glasögon. Tänka om.

Och se. Plötsligt så öppnar sig en möjlighet.

Och det är bara att greppa chansen.

Fort som attan.

Och hoppas på det bästa.


Kram

När mamman blev kär och svagsint...

Godkväll!

Tur man kan trösta sig lite, när man gör tokiga saker och har lite klänningsdepp...

För en vecka sedan ungefär blev mamman kär. Så där så man tappar andan och alla koncept och all sans och förnuft. När man gör saker man inte brukar. Aldrig skulle göra annars. Ni vet precis.

Klänningen var den finaste mamman hade sett och hon tänkte efter någon mikrosekund och sedan klickade hon hem den. Helt förblindad. Något annat var omöjligt.

Sedan har mamman sansat sig lite. En smula. Och undrade lite vad det var som hände.

Igår kom den. Satt som ett smäck. Och hon snurrade lite och tittade i spegeln. Ja, det var minsann den vackraste klänningen hon sett. Ingen tvekan om det. 

- Ta den, ta den!, skanderade flickorna. Du är såå fin i den! Och pappan tittade förvånat upp från måndagswoken och berömde mamman.

Och det var hon. Sådär Parissnygg á la 40-tal.

I två minuter.

Sedan vek hon den omsorgsfullt och lade in den i det turkosblå silkespapperet igen. Med röda hjärtan på. Lade det flärdfulla åt sidan. Och tänkte på medlemsavgifter till 47 föreningar, bilen på verkstaden och på rattstänger och dyra styrboxar, mastodontteliaräkningar och Norrköpingshyror och oändliga tågresor och huslån och knaper föräldrapenning.

Sansade sig. Var obeveklig

Men, hon hade den i alla fall.

I två minuter.

Den vackraste klänningen hon sett.

Kram

När det gör så ont och för dem som kämpar...

Godkväll!

Ibland så blir någon av de där statistiksiffrorna en levande människa. Som skriver något rart. Lämnar ett litet spår. Ett avtryck. Och nu har jag läst och gråtit och gråtit och läst. Och än en gång blivit varse om att allt kan ändras på en sekund. Och om framtiden vet man inget. Och blivit så berörd i hjärtat och läst om det hemska och fruktansvärda Dravets Syndrom. Och om en nyfödd liten pojke som inte fick stanna. Som vände om.

Och den fina mamman skriver med så mycket kärlek att hjärtat svämmar över. 

Och jag gråter.

För den lilla flickan som kämpar. Varje dag.

Och jag gråter för deras fina föräldrar. 

Som kämpar.

Varje dag.

Och jag vet att det finns fler där ute. Som kämpar och krigar.

Och det gör ont.

Lilla Angelyne - Själar säger aldrig farväl

Kram

Måndag och gräsisar igen...

Godmorgon!

Och så har den stora åkt och Frida har äntligen kommit hem, efter att ha hejat fram sina kompisar som spelat innebandycup i Umeå. Frida som har haft knäproblem fick sitta på läktaren istället och tjoa och peppa. 

Och det är återigen måndag och ingen härhemma har en aning om var helgen tog vägen. Och det är liksom bara på´t igen.

Och mamman och Floriskorven är gräsisar.

Igen.

Kram

När mamman blev 20 år äldre på fem minuter…

Godmorgon!

Nää, karlar ska helt enkelt ge sjutton i belysningar...

Pappan deklarerade stolt och muntert och undrade om mamman märkt att han bytt till en starkare lampa på toaletten. Eftersom den gamla lampan helt enkelt slocknade och gav upp. Och sällade sig till lamphimlen.

Ja, det har knappt varit ledsyn. Den senaste tiden. Ja, belysningen har varit som ett stearinljus. Ungefär. Lite som på en sjavig discotoa. Lite skumt sådär. Men mamman har trivts med det. Hon har sett ovanligt piggelin ut varje morgon. Lite suddigt och man har fått kisa. Och gissa lite vart sminket ska vara. 

Men hon har varit nöjd. Tyckt om det där suddiga. När man inte sett så noga. Inte så klart. Och hon har minsann inte beklagat sig. Det allra minsta faktiskt.

- Jodå, morrade mamman. Jag har märkt det.

- Och jag blev 20 år äldre. Bara så där.

- Tack så himla mycket.

Taskmört.

Seinabo Sey - Younger

Kram

Sällan känner man sig så närvarande...

  Godmorgon!

Filippa i full koncentration...

Sällan känner man sig så nära sina barn som när man får vara med på deras planhalva, i deras spelrum, i deras vardag och få ynnesten att dela en dag i deras liv. Man får ju såklart höra lite varje dag vad de har gjort, vad som har hänt och så. Men. Man är aldrig med. 

Man är inte där.

Och därför är det så himla roligt när man får dela en dag i deras liv. På deras villkor. Inte att de får hänga med mig. Utan att jag får hänga med dem. På ett litet hörn. Från början till slut. 

I skolbussen hem tog Filippa min hand i sin. Och sade:

- Är du inte lycklig för att du följde med mig till skolan idag, mamma?

Och sällan har jag känt mig så närvarande.

Och lycklig.

Med hennes varma hand i min.

Kram

Filippa ringer i stora klockan och rasten är slut...

Utsikten från Fannys klassrum och frusna sjön Kratten utanför...

Fanny vid fina Lindgårdsskolan...

Filippa och jag...

Historiskt vindsus och märkliga vägkors...

Godkväll!

Ibland av någon underlig anledning så korsas outgrundliga vägar och stigar och idag när Fanny och jag hade gått på rasande vackra och iskalla januaristråk och besökt ögonmottagningen så sprang den snälla ortopisten efter oss och hann ifatt oss i trapphuset och sade att hon precis fått veta att det var vi som bodde i Villa Bellevue och att hon kände den rara damen som har bott i vårt hus och att de nästan bott grannar och att de hade gått på samma kurs och lärt sig att lyssna på klassisk musik och hon hade varit hembjuden på en kaffetår och att det var en sådan rolig gammal hatthylla i hallen med hatthållare och plötsligt och tvärt så alstrades ett historiskt vindsus och ett sådant där märkligt vägkors passerades. 

Ni vet.

Lite omärkligt. Knappt märkbart. 

Men det kändes.

Kram

Och mamman tänkte att det inte var så noga och åkte iväg i långfillingar...

Godkväll!

En lycklig tjej kom hem idag och har inte åkt skidor på hundra år….
Klackbergsbacken i Norberg, i bakgrunden!

Mamman tänkte att det kanske inte var så noga om hon skjutsade skidsugna flickor till skidbacken fast hon var klädd i långfillingar. Hon skulle ju ändå inte gå ur bilen. Lite snabbt fram och tillbaka liksom. Sedan skickade flickorna in mamman för att köpa liftkort och mamman tänkte att det kanske inte var så noga, men naturligtvis så visade det sig ju såklart att det var världens kö och mamman höll färgen och låtsades som ingenting och som det var den normalaste saken i världen att ha fleecekallingar och vinterjacka. Och gympadojor. Och drog ner mössan. Men blev såklart igenkänd ändå.

Fick köpa tre säsongkort på krita av världens snällaste och sedan tappade Frida bort sitt efter två minuter och då fick hon ett nytt av världens snällaste. Och Fannys bindningar var lite lösa och världens snällaste fixade det på ett litet kick och sedan hade Fanny glömt vantar och det var ju 15 minus och mamman erbjöd sina och stod nästan och frös ihjäl och hackade tänder. I sina långfillingar. 

Fast äh.

Det får man bjuda på.

Det är inte så noga...

Kram

Knixigt och trixigt i det hårda januariljuset...

Godkväll!

Mamman önskade hon hade 27 skåp till som hon kunde stoppa och förvara alla våningsfat och glasburkar och ljusstakar och krukor och brickor och allt skrymmande och åbäkigt och längtar liksom efter lite avskalat nu i det hårda januariljuset. Efter alla juldukar och papperstjärnor och småenar och grejer. Men det är ju lite knixigt och trixigt och lurigt och marigt med det där enkla och lite spartanska, eftersom mamman bor i ett hus med vinklar och vrår och pärlspont och hyllor och krusiduller högt och lågt. Så hon plockar undan. Och plockar undan. Och byter ut.

Och det är fasligt vad man har mycket saker.

När man väl börjar rota och böka i allt.

Kram

- Mamma, visst var det så vackert så ögonen tårades...

 Godkväll!

En överförtjust och hänförd liten Floriskorv har "klappat lilla magen" och stolt gjort imsevimserörelser och applåderat mycket stolt åt all skönsång och däremellan sprungit rappt och kvickt och olovandes och norpat hårdbrödmackor i matsalen mellan mammababbel och dockvagnskörning och innan det var dags för fikatajm och smörgåsbredande på Öppis.

Sedan snabbt hem och kastade i oss lite mat och sedan skönhetssömn för liten korv och för mamman var det bara röja och feja så gott det gick. Sedan invänta små flickor på F och fixa mellis till hungriga vargungar och därefter skrajset titta bort och vara harhjärtad och hålla den modige i benet, som låg i tandläkarstolen och fick två tänder utdragna. Och mamman, som nyss blivit en cm kortare än sin tappre och djärva 13-åring, gick hem på ostadiga och lite tandutdragardarriga ben, tittade beundrande och malligt på den heroiska. Med blodiga bomullstussar i munnen. Och blod i mungiporna. Och två gigantiska tänder i en liten plastpåse i fickan.

Efter det var det världsrekord med potatisskalaren och supersnabbt slänga in en potatis- och kasslergratäng in i ugnen och sedan skjutsa små fiolflickor till orkestern. Och mamman satt på randig och sliten plyschstol och applåderade och klappade stolt händerna åt alla duktiga och begåvade.

Och sedan tjoff in med högen med ungar och fioler huller och buller och sedan storhandling och 17 kassar med det absolut allra nödvändigaste.

Och liten Flisa tittade på mig med allvarsam blick och sade:

- Mamma, visst spelade vi så vackert att ögonen tårades på dig…

- Om, Flisan, sade jag.

- Om...

Kram

Livstecken och snurr i huvudet…

God eftermiddag!

Liten rosa korv...

Jodå, ännu finns det liv i Bellevuehuset och det är väl just det också att man ibland inte hinner med annat än att ha helg och skjutsa discosugna flickor och baka bröd och röja och feja och rensa och åka till gammelmormor och fika och äta kanongott smörgåsbord på Hotell Engelbrekt och gosa med liten Floriskorv och borsta små toviga flickor och hej och hå och tiden bara skenar och rusar och så är det kväll och ostkroksdags och häng i soffan tills ögonlocken inte orkar och har man dessutom världens superdupermegakolossala viktiga och jätteväsentliga och högst angelägna och betydelsefulla grejer och doningar att tänka på.

Så tar det liksom lite krut och kraft.

Ihärdighet och ork.


Kram

Den gode människan från Sezuan...

Godkväll!

Bild lånad från Västmanland Teaters programblad

Brecht tänkte verkligen till när han skrev "Den gode människan från Sezuan" och om det nu råkar vara så att man är så där blåögd naiv och verkligen, verkligen vill tro gott om alla människor och alltid utgår från det och tror benhårt på att ingen människa föds ond, så blir man ibland så grymt besviken över all egoism och girighet och roffande och gamande och snikenhet i vår värld.

Frågan han ställde sig i början av 1940-talet, var om det verkligen går att överleva som en god människa i en värld som vår. Eller om det rent av är totalt omöjligt och hopplöst. Impossible. Att man enbart blir utnyttjad och att andra lömska beter sig som parasiter och blodsugare och ska profitera sig på den gode. Dra fördel. Så den gode till slut går under. Och inte överlever utan att bli likadan. Skurkaktig och ond. Och sedan går under ändå. I alla fall.

Ja, så många frågor som väcks. Moraliska och etiska.

Och det finns inget bättre än att sjunka ner i manchesterstolarna och se på fantastisk teater. Igen. Med fenomenala skådespelare.
Som rör. Och berör.

Och jag vill inte bli cynisk och kallhamrad. Vill att det ska finnas en gnutta empati och medmänsklighet och kärlek kvar här i världen.

Vill att det fortfarande ska finnas hopp.

För mänskligheten.

Kram

Tills mångubben vinkar till liten mingelkorv...

Godnatt där ute!

Liten krångelkorv har fått för sig att inte sova och somnar man så vaknar man nästan på direkten och är helt förtvivlad och förkrossad och tårar som sprutar och hon är mammans lilla korv och skulle, om hon kunde, krypa in under skinnet på henne. Och hon vill vara nära. Inte missa en minut. Snusa. Lukta. Och nypa lite i huden.

Och mamman och pappan vyssjar och kramar och stryker på liten kind. Och börjar om igen. Och är hålögda och dödströtta och korven är pigg som en mört och vill umgås och hänga. Långt in på sena timmen.   

Tills mångubben vinkar och kakelugnsspraket lugnat sig sedan länge.

Och de stryker gäspande på mjukaste pannan. 

På en utmattad liten mingelkorv.

Som äntligen och till sist slumrar sin prinsessömn.

Den ack så välbehövliga.

Kram

Tusen tack alla rara och lycka i kalashimlen….

Godmorgon!

Felicia blev så glad när hon öppnade Filippas present….

Flickan som inte förstår att hon besitter en talang är rörd och chockad och vill säga tusen, tusen tack till alla snälla och rara som har lyssnat på henne och som skrivit så otroligt fina kommentarer här på bloggen, instagram, skickat mail och alla uppmuntrade kommentarer på facebook och för alla delningar. Fideli sjöng den här låten i ett klassrum på skolan, strax före jul, och det är bara inspelat med en mobil och hon hoppas att hon kan göra en riktig studioinspelning någon gång. Och mamman är också tagen och chockad och vill också tacka. Från hela hjärtat.

Annars har vi haft världens mest efterlängtade kalas här i Villa Bellevue och både Lillflisan och storasyster var nöjda och glada och det var hurrande och våfflor och presentberg och födelsedagsfika och smarrig pepparkakstårta som den unga kalaslyckliga 6-årsdamen hade beställt av mormor. För länge sedan.

Och nu har den stora åkt. Och mamman och pappan fick några dagar extra då hon varit sjuk och krasslig.

Men nu är det tomt igen.

Och tyst.

Och dammluckan har återigen slagit igen.

Kram

Mormors fina pepparkakstårta!

Flickornas goda bullar...

Liten Flisa i kalashimmelriket och liten Floriskorv är med på ett hörn...

Du och jag, Fideli….

När flickan inte förstår att hon besitter en talang...

Godmorgon!

Ingen vet riktigt var det kommer ifrån. Hon blev sjuk för drygt 3 år sedan och bad mig om en gitarr då  planerna på alpint gymnasium grusades. På en vecka hade hon lärt sig själv att spela via Youtube och vi förstod ingenting. Var det kom ifrån.

Hon spelade den ena låten efter den andra. På gehör. Och hon lärde sig ackord och noter. Supersnabbt. Och vi förstod verkligen ingenting. 

Hon kom in på musikergymnasium istället. Och vi förstod ingenting.

Sedan började hon skriva egen musik. Vacker musik. Både på gitarr och piano.

Och vi förstod ingenting. Var det kom ifrån.

Men det gör ont i ett mammahjärta när flickan inte förstår. 

Att hon är bra. 

Riktigt bra. 

Fideli Hjertqvist - Going Down

Kram

Att äntligen få fylla 6 år och när man längtat så mycket att bröstet nästan gått sönder...

Godmorgon!

Älskad liten Felicia!

Hon har längtat så bröstet nästan gått sönder och är så hjärtans lycklig att äntligen och till sist få fylla 6 år. Hon som är så vis och säger så kloka saker att mamman och pappan ibland håller på att ramla baklänges av häpnad och förvåning och är så rasande briljant i diskussioner och argumentation så man börjar ana vad som komma skall och där kommer nog mamman att möta sin överman. Och hon är smart och eftertänksam och har alltid svar på tal och funderar och filosoferar och reflekterar på allt mellan himmel och jord och är kär så det pirrar i hela kroppen och har redan fått ett frierianbud. Hon med det långa, ljusa och trassliga håret säger att hon inte bestämt sig än vad hon ska göra när hon blir stor och säger att det är ett viktigt beslut att fundera på eftersom det ska hålla hela livet.

Säger hon med två nya framtänder på G och hon har redan spelat fiol i 1 1/2 år och kan minsann simma och tycker liksom att ingenting är omöjligt, utan livet är bara fullt av möjligheter och hon fullkomligt älskar prinsessklänningar och glitter och glamour och klackskor och tittar sig i spegeln och tycker att det inte är klokt vad hon är fin.

Hon som har ett 6-årshumör som heter duga, men har begåvats med världens godaste hjärta som bankar därinne och som skulle göra allt för sina systrar och håller Filippa i handen när de ska sova. Och som hon kramar hundra gånger om dagen. Och längtar efter när hon inte är där. Och snusar liten Floriskorv i håret och säger att hon älskar henne så mycket.

Vår lilla älskade Flisa är så mycket. Av allt. 

Och lite älvlik. 

Som från en saga.

Och idag fyller hon faktiskt 6 år.

Och det är inte klokt egentligen.

Kram

På söndag blir det dubbelkalas, närmare bestämt 25-årskalas!

Liten 5-åring som har längtat...

En liten Flisa för några år sedan...

Instagrammande och slut på geggamojjaväder...

Godmorgon fredag!

Vaknade till ett vitt täcke och flickorna är överlyckliga och pratar pulkor och skidor och barnens efterlängtade vinter verkar vara på gång nu. Äntligen och till sist. Och mamman och pappan känner väl i och för sig att de kan vara utan snöskottning och skrapa isiga rutor med stelfrusna fingrar resten av den här vintern också, utan att bli allför ledsna och förtvivlade. Men visst blir det en smula vackrare och en gnutta ljusare i alla fall. Och det här mörka geggamojjavädret som varit nu, gör ju ingen människa glad heller. För den delen.

Om ni har lust och vill får ni förresten gärna följa livet i Villa Bellevue på Instagram också.

@prinsessornapabellevue

Och jag vet. 

Undrens tid är inte förbi.

Kram

Grattis Fideli 19 år!

Godmorgon!

Hon som har en räv bakom örat och har en blå gitarr där drömmar vävs och sånger skrivs och ett svart gammalt ostämt piano där tankar och känslor bara rinner ut genom fingrarna och en röst som får Flora att klappa på hennes arm och lägga huvudet på sned och får mamman att gråta och som har haft samma frisyr sedan ettårsåldern och har overkligt långt hår och har glada ögon och rosiga kinder som är världens mjukaste och har en varm famn och alltid en fyndig kommentar till övers och som funderar över sin framtid och inte har en aning om hur den ska bli.

Som älskar att åka skidor och lyssnar på musik dygnet runt. Och det är som att slå igen en dammlucka när hon åker. 

Och är där. Och inte här. 

Idag fyller vår älskade Fideli 19 år.

Och det var som om det var igår.

Samtidigt som det känns som hundra år sedan.

Som om hon alltid funnits.

På något vis.

GRATTIS!!!

Kram

Varma män och iskalla kvinnor...

Godkväll!

Mamman brukar böna och be och tjata och gnata att de skall tända kakelugnen i sovrummet men pappan brukar blåvägra och totalneka och säga att det blir alldeles för stekhett och bastuvarmt och typ helt omöjligt att sova och mamman brukar tänka att det är lätt för honom att säga som nästan alltid ska ligga ovanpå täcket i bara kallingarna medan hon ligger och huttrar och fryser ihjäl med sockor och pyjamas och dubbla täcken. Alltmedan det blåser isvindar och nordan och springer isbjörnar kring fötterna. Och andedräkten står som en sky från mamman. Medan han som håller på att svettas ihjäl ligger på playan bland palmsus och sand mellan tårna.

Men den stackars strandkillen fick återigen gå till doktorn och fick ånyo en ny penicillinkur och fick rådet att ha ordentligt varmt i sovrummet och sova i fleeceunderställ. Allt för att kroppen ska kunna koncentrera sig på att förgöra fienden och dumma inkräktarbaciller. Istället för att använda kraften till att värma upp kroppen som ligger ovanpå täcket. I bara kallingar.

Så mamman gör vågen, raketen och klappar händerna.

Inte för den stackars sjuklingen. Såklart.

Utan för det där andra.

Det varma.

Kram

Den bökiga överstökerskan...

Godkväll!

Alltså, det är likadant varje gång. Imorgon är det ju ordning och reda och skola och allvar och vardag och struktur och rutiner igen och det långa jullovet är ju slut och det är liksom finito med att sova ända tills man vaknar och vara uppe hur länge som helst och precis innan alla lov är slut så får mamman mycket kritiska och granskande glasögon och ser att det är minsann hög tid att rensa bland kläder och torra tuschpennor och pusselbitar och pryttlar och grejer och saker precis överallt och det ska rensas i varendaste lilla vrå och och låda och på alla håll och kanter. Samtidigt.

Och som vanligt så blir det ju superkaos. Som varje gång. Men mamman tänker tio steg framåt, fast ingen annan ser det och ser bara henne som ostrukturerad och en bökig överstökerska. 

Men plötsligt faller allt på plats. Till slut. 

Fast vi har en hel del kvar. Förstås.

Så de strukturerade skolbarnen och den bökiga överstökerskan får väl ta det i morgon.

Det går ju det med.

Kram

Tankar som studsar som rikoschetter och superskarpa hjärnor...

God eftermiddag!

En av de bättre stunderna är när vi får sitta runt det vackra grå bordet i stearinljusens sken och äta makalöst och oöverträffad god mat och när allt som legat sedan sist måste snuddas och tuschas vid, för mer hinner man inte. För det är så himmelens många ämnen och vägar och stigar som måste tas och måste gås och ibland går vi lite vilse och är på avvägar men sedan är vi tillbaka och uppslagen och tankarna studsar som rikoschetter och man baxnar och förvånas och förbluffade inser vi vilka häpnadsväckande supersmarta snillen vi är och tillsammans är vi som en enda slipad och klipsk Einsteinhjärna som kommer på den ena fiffiga och förslagna idén efter den andra. Och det finns liksom inget stopp och ingen ände.

Bunten med papper åker tvärs över bordet och byter ägare och någon ritar dit något streck. Vi hummar med. Funderar. Sitter tysta. Ändrar lite. Förbättrar. Hummar med. Och hjärnor som arbetar för högtryck. Flippar ut lite. En aning. Finns inga begränsningar. Inga stopp. Problembrottning. 

Allt för att egentligen kunna göra det man egentligen vill. 

Innerst inne.

Och ja, vi inte är så värst ödmjuka. Eller blygsamma. Tvärtom är vi oövervinnerliga. Där vi sitter och skrapar upp det sista av glassen. Och det är det som är så lysande och förträffligt. Och kul. Det fina i kråksången. Att prata patent, bolag, efterfrågan, finansiärer, konsortium, världsföretag och imperium. Och det är handslag och uppslag och planer och förslag. Och tankar. Att ingen kommit på det förut. Att sväva iväg. Att drömma för en stund. Om än en liten. 

En ynka.

Men när ljusen slocknat i gjutgjärnsstaken och röken bildar en liten poff som ringlar sig upp i taket. Är det återigen dags. För längesedan.

Och det är en av de bättre stunderna när vi får sitta runt det vackra grå bordet.

I stearinljusens sken.

Och ingenting har vi hunnit med.

Förutom att så små frön.

Som kanske får gro.

Om man har tur.

Om man vill.

Och det är det.

 Det handlar om.

Kram

Fröken Frimans krig och att jag är försent ute...

Godnatt!

"Fröken Frimans krig"( SVT:s julserie)
Bild lånad från Google

Nej, släng in mig Fröken Frimans värld och tidigt 1900-tal för jag kan inte få nog av miljöerna och vackra hus med rum i fil och stuckaturer och förtjusande interiörer och tunga gardiner i dova färger och frasande klänningar och rasande snygga håruppsättningar och urtjusiga kråsblusar och fantastiska hattar och skira tyger och mysiga sekelskiftessommarhus i skärgården och kullerstenar och söta små butiker och då allt var liksom finare.

Många saker var tusen gånger sämre. Men en sak är i alla fall säker. Allt var gjort med en tanke bakom och med känsla och kärlek.

Och allt var ta mig tusan vackrare.

Och jag inser att jag föddes hundra år försent.


Kram

Underbar dramatisering om lika aktuella ämnen idag!
Bild lånad från Google

Spröd liten kraxkorv som gör sina föräldrar helnojiga...

Godkväll!

Egentligen ska man inte ropa hej för tidigt och ta ut i förskott. För små trassliga och sjuka rufskorvar kan plötsligt bli kokvarma igen och hosta och rossla så mammor och pappor blir hemskt ängsliga och bekymrade och måste återigen åka till lasarettet så doktorn får lyssna på spenslig och spröd liten kraxkorv.

 Som är så gänglig och tanig om benen.

Och en har röntgas idag. Och en fick feber. Och en fick öroninflammation. Och två äter penicillin. Och två till har börjat att hosta,

Nu längtar vi till ordning och reda och pengar på fredag.

Och en bunt familj.

Som är friska och krya.


Kram

Julstinn och längtan efter frasigt och krispigt...

Godkväll!

Det är så konstigt det där. Jag längtar ihjäl mig redan i oktober efter julen och att få pynta och greja och ha granar högt och lågt och röda ljus och pappersstjärnor och gärna i en överdos så man andas jul, pratar jul och drömmer jul. Hela tiden och dygnet runt.

Sedan blir det januari och mamman tittar på Ivanhoe och längtar plötsligt efter ljust och krispigt och gärna vita gardiner och känner akut lust att slänga ut barrande granar och plocka bort ljusstakar och små tomtar. Och jag vet. Det är tvärtom mammans eviga dilemma att hålla fast i det gamla. Tills knogarna vitnar.

Men har man liksom tänkt jul och börjat lite smått redan i oktober och när man haft jultänket i långt över tre månader så kanske det är därför den där hastiga och abrupta viljan efter nytt och frasigt infinner sig. Att man helt enkelt kanske är nöjd och belåten och ganska julproppmätt.

Och mamman har varit uppe på lite stappliga förkylningsben nästan hela dagen. Och smygbörjat. För att det är så förbenat svårt att låta bli.

Och liten Floriskorv har äntligen börjat få tillbaka glimten i ögat.

Tack och lov för det.

Kram

- Vart du än går och var du än är...

Godkväll!

Felicia

När det var ungefär och cirka tre timmar kvar på det gamla året 2013 så började bombanfallet och mamman försökte värja sig och ta skydd i skyttevärn och gömma sig så gott det gick men det var eldgivning och skottlossning från alla flanker samtidigt och hon kunde inte stå emot utan det var kört och för evigt försent och så låg mamman där med hög feber och ett högt täckberg och nyårsblåsan fick hänga kvar på galgen och hon och lilla hostkorven fick skåla in det nya året ändå. Fast i ett lite mera horisontellt läge. Och vid de kristalliga och kalasiga glasen låg vackra lappar med spretiga bokstäver med våra namn på, som Filippa hade gjort med stor omsorgsfullhet och kärlek.

Och ovanför mamman och lilla sjukkorven regnade det raketer och smällare och hela himlen täcktes och Floriskorven blev jättteskärrad och superrädd och gömde sig bakom pappan tills det var helt säkert och tryggt att kika fram.

Sedan körde Lillflisan en bejublad dansshow och vi klappade händerna och gjorde hurrarop och sedan gick hon fram till mamman och letade på henne under täckberget och strök bort några testar med feberrufsigt hår från den stekheta pannan och pussade henne varsamt på densamma och viskade:

- Vart du än går och var du än är, så vill jag vara där och du är den bästa mamman i min värld och jag älskar dig så...

Sedan gick hon fram till pappan och proceduren upprepades och mamman och pappan tittade på varandra.

Med tårar i ögonen.

Kram