När man vrålvägrar och tvärnobbar att gå hem...

Godkväll!

Och den där klänningglansiga party-Florpan längtade nästan ihjäl sig i helgen efter kärt kusinkalas i Prästgården och som vanligt blev den där utanskamikroppenfamiljen kvar till dötider och vrålvägrade och tvärnobbade att gå hem från ett urmysigt partajhus och roffade och proppade sig igenom fyrtiosju söndagssittningar på raken och lite mat på det för säkerhets skull och uti fall att och typ rullade ut genom ytterdörren i sena aftonen.

Och den där pärmvärldsmänniskan har återigen fått träffa denna underbara lille store man som hon bara vill ta under armen och bära hem. Och återigen har hennes hjärta nästan stannat. Och återigen kan hon inte förstå hur denna fina man lyckades överleva så många koncentrationsläger. Men eftersom en pärmvärldsmänniska absolut inte får kidnappa och hålla på att röva bort och sno små rara farbröder hur som helst. Hur fina de än är. Så fick hon bära hem en bok under armen istället. Där den fine lille store man skrivit så snällt.

Med snirkliga bokstäver.

Och det är stort.

På riktigt.

Kram

Alfreds 9-års kalas...

Och den ömma modern får något religiöst i blicken...

Och finaste liten Karl Bertil Jonsson-Flisa är tyst för ett ögonblick och säger plötsligt och spontant att hon faktiskt tycker att kalaspresenter ska man göra själv och inte köpa. För då kommer de från hjärtat och inte från affären.

Och den snällchockade torsdagsmamman tittar disktraseaktigt upp från strykbrädan bakom ett tröttsamt svajigt Kebnekajsetvättberg och tänker att det var banne mig det finaste hon hört sedan hon konfirmerade sig. 

Helt på H.H.K Bergdahls-vis.

Och så tänker hon att hennes dotter är en god och fin människa.

Och den ömma modern får något religiöst i blicken.

Kram

När man bara vill kidnappa och sno varendaste en...

Godkväll!

Och så satt ena rövarhalvan och mellohejade på Frans och smyghalvhejade även pyttelite på Dans-Boris medan den andra lite yngre soffhögen höll tummarna för de lättklädda killarna som ville bada nakna i svinkall storstadsfontän. Eller de där snabbturbodansarna som ville att man skulle hålla dem hårt. Den ena vann ju som bekant och trots att en av Bellevuefavoriterna blev jumboplacerade så var lördagshumöret på topp i alla fall och trots allt och liten mellokorv som sovit halva kvällen var svinpigg och höll ut till sena midnatt och har ni märkt förresten att marssolen har varit extra givmild idag och fräckt och utan skam lyst upp alla tråkiga vinterdammtussar i hörnen. Denna underbara helg.

Men det allra bästa. Det allra bästa är ändock att den där gränsen är nådd. Ni vet den där magiska. När barnens finfina mormor har födelsedag och det är tajm och hög tid för urvackra Belladonnatoner som man knappt står ut med och när de där vrålsöta dunbollarna är kläckta och man bara vill kidnappa och sno varendaste en på Hembygdsgården. Och starka modersochtahandomkänslor har väckts i fina flickor på F.

Nu är det vår vänner.

På riktigt.

Kram

Om allt som snart ingen kan berätta om...

Godkväll!

Och han har de snällaste ögon som finns och han är så liten och späd och en smula skör men samtidigt så stor och de unga kommer spontant och kramar om den lille store med de snällaste ögon och pärmvärldsmamman vill bara ta den storartade varsamt under armen och bära hem den fine mirakelmannen till Bellevuehuset och sätta honom försiktigt och mjukt i karmstolen och puffa upp kudden bakom och höra honom berätta igen. Om allt som snart ingen kan berätta om. 

Och då och då brister rösten på den enastående. Den gör kanske det om man har överlevt ett knippe koncentrationsläger. Och några dödsmarscher. På det.

 Och då och då kniper det till på den storögda. Därinne. Ordentligt. Och hon ser det som en otrolig ynnest. Att få samtala med denne lille store man. Andäktigt lyssnar hon. Torkar en tår. Andas knappt.

En outtröttlig och storartad liten man. Som berättar för oss och för mig.

För att vi aldrig ska glömma.

Om allt som snart ingen kan berätta om.

Kram

För en icke ödmjuk liten ensemble så är det väl ganska uppenbart...

Godkväll!

Säger det igen. Det är fasen inte klokt vad den där fenomenala och lysande kvartetten är kolossalsmarta och makalöskloka som kläcker den ena klyftiga och förslagna grejen efter den andra och sitter och slipar på sluga och klipska idéer och klurar på varför ingen annan har lyckats kommit på det förut. Men det är klart. För en icke ödmjuk liten ensemble så är det väl ganska uppenbart. Obvious liksom.

Och så sitter de där halva natten och flabbar och garvar och är stångmätta och fundrar på vad de ska göra med alla cashen som kommer ramla in och hur den enda fast anställda i trojkan kan säga upp sig rakt av och på studs medan de andra företagarna bara kan ha det lite vid sidan om. Och så bestämmer de vem som ska fnula på patentansökningarna och vem som ska basa över flisen och alla sitter tysta en stund och stirrar en smula planlöst ut i det skumma köksskimret och begrundar för ett kort ögonblick vad de skulle göra för alla pluringarna och paran.

Och det är ta mig tusan inte första gången de har löst världsfreden och rett ut klimatdilemmat och fixat allt annat krux och trassel som finns.

De brukar nämligen göra det. Nästan tills den där marssolen trängt undan lördagsstjärnorna.

Och ljusen på bordet brunnit ut.


Kram

Och för miljonte gången bli hetsjagad av en biljon orcher...

Godkväll!

Och den där prinsesspappan spanar in kvällens programtablå och är så himla fredagssnäll och säger: - "Jaha, då är det dags igen då"... Och så får den där prinsessmamman för miljonte gången återigen bli hetsjagad av en biljon orcher och sakta men säkert klättra upp för höjdskräcksberg i smala vindlande trappor och tokbrottas med megamonsterspindlar och smida ihop supersvärd och springa vanvettigt uppför Minas Tiriths vinkelräta uppförsgator i värsta eldklotsregnet och anfalla läbbiga bärsärkarjättar och smartkriga från flanken på Pelennors fält och svinga sig vigt upp på olifanter och dräpa häxmästare och nästan ramla ner i Domedagsklyftan och flyga med gigantiska trollkarsörnar till vackra Vattnadal. För att till sist lämna Midgård och segla iväg mot horisonten och gråta floder och krama bästa bästisarna. En sista gång.

Och fast det är typ sjuhundra reklampauser som håller på i sjuhundraår och den där prinsesspappan sovit gott ett par timmar redan. Så är hon glad. Och nöjd. Och det är något med det där med brödraskap och omöjliga uppdrag och heroiska hjältemod och den ständiga kampen mellan det goda och onda. Och att man ska följa sitt hjärta. Och så klappar hon den där fredagssnälle lite lätt på kinden och viskar godnatt.

Eftersom han förstår det.

Kram