Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

måndag 30 juni 2014

Om en stuga där historien är glömd sedan länge...


Godkväll!


Förra veckan tog vi ett stort beslut. Efter mycket vånda. Och det där klurandet och funderandet har nu fått ett slut. Vi har kommit till vägs ände. Men det är inte det där när man vill klappa händerna och slå sig för bröstet och man är tjoande lycklig och glad. Utan mer ett konstaterande. En lättnad på ett vis. Eftersom det är så infernaliskt jobbigt att ta stora beslut. Och dystert på ett annat.

Här är hela texten om en stuga där historien är glömd sedan länge. 

Kram på er!


Sockenstugans öde, del 2


Man undrar nu hur de tänkte då.  Men på 30-talet var inte 1800-talet så långt bort och man ville ha nytt, fräscht och modernt och bort med det gamla och slitna och in med det nya. Och när arkitekten Magnus Dahlander från Säter ritade den nya ståtliga Sockenstugan, som invigdes med pompa och ståt söndagen den 8 okt 1939, så var det liksom i den tidens anda. Tanken var också att återerövra det storslagna och förnäma. Man var stolt över sin Sockenstuga och därför förtjänade den också därefter och planer fanns också att stugan skulle få en värdig ram med vackra planteringar och fina gräsmattor runt omkring.

Dahlander ville också göra bilden av exteriören fullkomlig och valde därför blyfönster och en stor och ståtlig entré på framsidan, samt en farstukvist på norrgaveln och en vindflöjel med en grann förgylld tupp på skorstenen. Som pricken över i.

Det är tydligt att arkitektens intention och strävan var att Sockenstugan skulle återfå sin forna glans och ville med den nya ombyggnaden återskapa en känsla av 1600-tal. Det var nog därför som valet föll på blyfönster och pardörrar i fiskbenspanel, som var en vanlig dörrmodell under 1600- och 1700-talet.

I dagens tänkande så tycker man att det var synd att de förstörde Sockenstugan och rev ut precis allt som var gammalt och ersatte det med nytt, dock i en gammal stil. I dagens tänkande är inte stugan knappt mer än 75 år gammal. Byggnadshistoriskt sett. Eftersom allt i princip är från 1939, förutom det som ytterligare renoverades bort vid renoveringen 1979.

Men man måste återigen komma ihåg att man inte tänkte på det viset då. Som man gör nu. Tankesättet var ett helt annat. Ande- och känslomässigt så var Sockenstugan ca 300 år gammal. Trots ett otal om- och tillbyggnader. Man ville, genom den omfattande renoveringen 1939 och flytten på 25 m norrut, att stugan skulle stå minst i 300 år till och det fanns en oerhörd stolthet över Sockenstugan. Och att den nu var ändamålsenlig. Syftet och intentionen var innerlig.

Efter invigningen av Sockenstugan, med högtidlig högmässopredikan av kyrkoherde Forsell, samlades kommun- och kyrkofullmäktige samt ett antal höjdare inom Fagerstakoncernen, till kyrkkaffe i prästgården. Forsell redogjorde för restaureringsarbetet och för stugans historia. Han berättade att man egentligen inte visste exakt hur gammal Sockenstugan var, då det fanns sparsamt med protokoll och handlingar från 1600-talet. Dock vet man med säkerhet att den fanns år 1668 och att man gjorde den första renoveringen redan 1670.  År 1710 gjordes den första ombyggnationen och därefter omtalats ett otal reparationer och förbättringar. Periodvis stod också stugan oanvänd som sammanträdeslokal, men när församlingen blev eget pastorat, år 1811, så blev Sockenstugan återigen en samlingsplats för nämnder och råd.

Kyrkoherde Forsell talade om att Sockenstugan tidvis hade använts som undervisningsplats åt läsbarn och även att den högre folkskolan hade använt lokalen under en viss tid. Och att nästan exakt ett år tidigare, den 9 okt 1938, så hade kommunfullmäktige beviljat anslaget på 30 000 kr för det omfattande ombyggnads- och restaureringsarbetet. Ytterligare 4 850 kr anvisades till ett arkivrum i källarvåningen och anslaget hade överskridits med 481 kr, men eftersom kyrkan troligtvis skulle betala vissa kostnader så skulle ett överskott uppstå på omkring 7 kr. I och med detta så skulle planteringar utanför Sockenstugan få anstå till året därefter. Forsell yttrade även: ”De må för oss framstå som en heder att bevara de gamla minnen vi ha. Som arvet från fädren vi vårda skall framtiden vörda vårt verk”. Detta med anledning av att arbetet med stugan hade föregåtts med invändningar av dem som hellre velat se en helt ny Sockenstuga.

Därefter överlämnade den stolta kyrkoherden Forsell symbolisk den restaurerade sockenstugan till kommunal- och kyrkofullmäktiges ordförande, riksdagsman David Norman, som mottog ordförandeklubban, som var skänkt av Västanfors snickerifabrik.  Norman tog till orda och framhöll hur materiell och andlig kultur grep in i varandra och för det allmännas bästa i en socken måste samhörighetens band mellan den borgerliga och kyrkliga kommunen vara starka. Talaren uttryckte sin glädje över att handläggningen av kyrkliga och kommunala ärenden nu kunde ske under samma tak och att stugan skulle bli en hemvist för de båda beslutande organen. Han uttryckte även sitt erkännande till byggnadsmästare Gustav Segerström i Norberg, som hade utfört det gedigna arbetet samt hans förhoppning om ”att ansvar och omtanke i förening med skicklighet och god medborgaranda måtte få bli bofasta i den nya Sockenstugan”.

Den 9 okt 1938 klubbades alltså förslaget ang. att bygga om den gamla Sockenstugan och medel därtill. Dock hade det varit på tal om att istället bygga ett nytt och storslaget kommunalhus för den avskräckande summan av 400 000 kr. Man beslöt att se tiden an och bildade en kommunalhusfond. Kommunfullmäktige hade tidigare beslutat om att försöka förvärva tomten mitt emot prästgården, där den gamla Sockenstugan låg, vilket föranledde inspektor Nordin i Fagersta att påpeka att kommunen vid detta markköp även skulle bli ägare av Sockenstugan och därmed också få överta ansvaret för den gamla traditionsrika byggnadens öde. Nordin ansåg det naturligt att man försökte bibehålla Sockenstugan till glädje för kommande generationer.

Man var överens om att Sockenstugan var värd ett bättre öde än att långsamt förfalla eller rivas för en nybyggnad. När arkitekt Magnus Dahlander gjorde ett besök i Västanfors för att ta stugan i ett närmare betraktade, fann han att den var i exakt samma stil och storlek som Säters hembygdsgård och han såg förslaget att renovera stugan var det mest idealiska och herr Dahlander fick då uppdraget. Eftersom vägen till Fagersta också passerade alldeles intill stugan och skulle både breddas och rätas någon gång i framtiden, beslutade man också att flytta huset på samma gång.

Trots att byggnaden inte alltid använts som Sockenstuga så är den dock intimt förknippad med socknens historia. ”Många dugande och kraftfulla män har varit med och skrivit Västanfors sockens historia och har där gjort sina röster hörda”. I mitten av 1800-talet användes Sockenstugan som bostadshus och i slutet av århundrandet som drängkammare.

NUTID
I maj månad fick vi tillåtelse att riva lite av ytskiktet på insidan av Sockenstugan, för att kunna bilda oss en uppfattning av stugans skick. Direkt blev vi misstänksamma när vi såg timrets kondition och blev varse att stugan i själva verket var sammansatt av timmer från ett flertal hus, vilket i och för sig var brukligt på den tiden. Att man helt enkelt återanvände timmer från gamla hus och byggde nya hus. Dock så förstod vi direkt att timret i Sockenstugan inte var från 1600-talet. Möjligtvis någon stock här och där. På vissa stockar finns gammal limfärg kvar och dessa är stänkmålade med målad bård och skulle mycket väl kunna härstamma från den ursprungliga stugan. Resten av timret är i olika skick och från olika tidsåldrar. Vissa timmerstockar är lerklinade och andra är rödmålade eller helt rena. Knutarna är endast hoplagda, då inte knutarna passar ihop, eftersom de kommer från olika hus. På vissa ställen kan man stoppa in hela armen och ända ut till ytterpanelen. Både klipp- och trådspik har använts och det finns även mycket återanvänd pärlspontspanel på väggarna, som kan härstamma från de andra ekonomibyggnaderna som revs på prästgården 1939. Eller från den gamla Sockenstugan, innan den flyttades.

1939 så gjorde man den nya grunden av betong och man rev bärande innerväggar för att få till den stora överläggningssalen. En stolpe under en av takstolarna togs bort och ersattes med två bärlinor, ca 10 m långa järnbalkar. Även övervåningen revs och fönsteröppningarna breddades och gjordes samtidigt lägre och de båda fönstren på gavlarna byttes ut mot lunettfönster, halvcirkelformiga fönster. De gamla golven ersattes med dubbla golv och överst lades kvistren furu i stavmönster. Man tog även bort vindsgolvet i salen och brädade in bjälklag och taklag för att få ett högt takvalv och väggarna kläddes med porös masonit. Man gjorde symmetriska indelningar på väggarna med listverk och dekorerade takpanelen konstnärligt. Man försåg även salen med en gigantisk och pompös öppen spis och man drog in elektriskt uppvärmningssystem. Ytterdörrarna breddades och nya pardörrar sattes in med rombhyvlad panel. Inspektor Nordin var också mycket noga med att det var av stort kulturhistoriskt värde att det skulle finnas ett bildgalleri av de personer som särskilt gjort sig bemärkta inom det kyrkliga och kommunala livet i Västanfors.

Denna enormt stora ombyggnad av Sockenstugan, som i princip innebar att man blåste ut hela huset på allt det gamla och gjorde allt helt nytt, gör ju också att det är ett enda lappverk av timmerstommen, eftersom man har ändrat och flyttat. Man har lagat och lappat och på vissa ställen saknas timmer helt och man har ersatt med plank. Att det också saknas knutar som håller ihop huset, samt att hela den bärande takkonstruktionen har ändrats gör att hela hållbarheten är en smula instabil om man ska plocka ner huset. Det försvårar åtminstone.


På utsidan håller bultade naror ihop väggarna för att de inte ska ge vika. Det innebär att arbetet med att flytta stugans timmerstomme är dels mycket svårt, men även tidsödande. Allt går, men med det så följer också fördyrade kostnader eftersom det tar längre tid. Vi har tagit mycket erfarna timmermän till stugan för att få deras åsikt. Dels fick vi våra misstankar bekräftade. Sockenstugan är inte byggd, som den ser ut nu, på 1600-talet. Dock härstammar troligtvis några stockar från originalstugan. En flytt blir komplicerad, men skulle vara möjlig. Ett förslag, för att underlätta, skulle vara att minska några meter på längden för att få bort de värsta trasiga och lappade bitarna. Men då är man också tvungen att bygga tillbaka de bärande väggarna i salen för att återfå stommens hållfasthet, om man inte vill ha järnbalkarna kvar. För att vara helt säker på om projektet skulle vara möjligt och genomförbart, så skulle hela husets ytterbeklädnad behövas rivas bort, så man ser skicket på hela timmerstommen.


Det har varit ett litet detektivarbete att få fram fakta om Sockenstugan och kommunen saknar i princip handlingar då Byggnadslagen började gälla först 1947. En liten tapetbit, stor som enkrona, som satt på en timmerstock, lyckades vi spåra som tapeten ”Erken” från Värmland, som tillverkades för första gången omkring år 1850. Troligtvis återanvände man timmerväggarna på övervåningen och satte igen de gamla fönstren på nedervåningen. Så tapeten kanske satt i en gammal drängkammare på den forna övervåningen. I Fagersta-Postens källare letade vi igenom alla gamla tidningar från 1938 – 1940 och fann slutligen alla de fakta som vi så gärna ville få bekräftade. Hur tänkte de? Vad gjorde de? På några timmerstockar finns fragment av gamla tidningar och små oläsliga bitar av födelseannonser och en halvt avriven artikel om Dawesplanen, vilket handlar om Tysklands oförmåga att betala krigsskadeståndet efter första världskriget till Frankrike och Storbritannien och för att avhjälpa detta så accepterades den s k Dawesplanen och skadeståndssumman reducerades. Det har också varit mycket intressant att ta reda på mer om Sockenstugan och spännande att finna NK:s inköpsliggare på nätet ang. möbler som beställdes till stugan 1939. På vinden fann vi gamla kommunpapper från sent 30-tal och fram till mitten av 40-talet. Vi fyllde tio proppfulla papperskassar och körde upp till kommunens arkiv. Med damm och över 70-årigt gammal spindelväv.

Vi har också hela tiden haft kontakt med både kommunen, kyrkan och hembygdsgården. Extra viktigt har vi tyckt att den sistnämnda varit med på tåget, eftersom vi hela tiden har tyckt att stugan skulle passa och komma till sin rätt där. Och vi har haft kontakt och träffats och gått igenom tankar och funderingar. Vi har också haft kontakt med byggnadsantikvarien från Västmanlands Läns Museum, som i mars månad gjorde en historisk beskrivning av Sockenstugan. Hon bjöds in igen, när vi hade blottat en del av timmerstommen och även hon bekräftade ovanstående. Att Sockenstugan, som den står nu, inte är från 1600-talet.


Men det spelar ingen roll. Man känner ändå historiens vingslag i detta hus. En respekt och ödmjukhet. Oavsett skick och ålder. Stugan har också ett starkt samhällshistoriskt värde och inte minst ett stort miljöskapande värde i kyrkomiljön. Vet inte om det är viktigt eller oviktigt att huset inte är så gammalt som man har trott. Men på ett sätt så tronar Sockenstugan nu som ett monument över 1600-talet, vilket inte riktigt stämmer, om man nu ska vara korrekt. Ibland är historien kort och man glömmer. Dock så tronar Sockenstugan, med all rätt och om än nu lite skamfilad, som en symbol över vår historia. Oavsett. Det kommer man inte ifrån. Det fanns dock en stark och gedigen önskan hos de styrande på 1930-talet att den kommunala gamla högborgen åter skulle bli en byggnad som sockenborna skulle tycka vara fin och ståtlig och som de skulle känna sig stolta över att äga. Och det är med stor sorg i hjärtat att komma fram till, efter ett noggrant övervägande, att vi inte har råd att flytta den. Och att vi verkligen har försökt att vrida och vända på alla möjligheter. Förnuftet har brottats med det oförnuftiga. Hjärtat med magen. Men två brinnande byggnadsvårdshjärtan måste också inse, till slut, att det hade varit vida över vårt förstånd. Tyvärr. Den här gången. Kulturarv eller inte.

Sorgligt nog.

Och vemodigt.

Inte minst.



Vänliga hälsningar
Petronella och Niklas Hjertqvist

Fagersta 2014-06-25























7 kommentarer:

Lena sa...

Oj, vad intressant att läsa. Det märks att du är byggnadstekniskt kunnig och att du har brunnit för tanken! Vilka eldsjälar ni är. Ibland måste man tyvärr vara lite förnuftig också, hur tråkigt det än är.

Kram Lena

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tack snälla Lena! Nja, det är min man som är byggnadsvårdsutbildad och står för kunnandet. Lite har jag lärt mig under åren också, men tillsammans så har vi ett brinnande intresse för detta!! Huset ska nu rivas och det är himla sorgligt...

Kram och tusen tack för att du orkade läsa… ;)
Petronella

himmelstäppan på smultronbacken sa...

Jag har också läst med stort intresse, du skriver fantastiskt bra! Sorgligt är det när tiden sätter spår och gamla fina byggnader tar stryk. På bekvämlighetens altare har nog också offrats många fina kulturskatter. Det moderna, lite mer bekväma men opersonliga får ofta ersätta det genuina. Riktigt hantverkskunnande är verkligen beundransvärt och sällsynt idag så förhoppningsvis hittar ni ett bättre objekt att "sätta tänderna" i. Såg att du letar jobb, hoppas allt löser sig till det bästa!
Kram och lycka till! / Åsa

Prinsessorna på Bellevue sa...

Imponerad att du orkade, Åsa!
Ja, huga… Hur många hus har inte rivits helt i onödan... Man gråter bara man tänker på det. Vi räddade Villa Bellevue från rivning för många år sedan och vi hoppas ni i grevens tid att Sockenstugan får stå kvar. Det är så synd, som du skriver, att många gamla kulturskatter rivs. Sedan är det ju faktiskt för evigt försent…

Stor kram och tack!!!
Petronella

Anonym sa...

Hej Pella ! Å vad tråkigt ! men ni vet att det är bara att höra av er, vi har ju ett timmerhus som ligger och väntar......Kram Camilla

Anonym sa...

Men ÅHHHHHHHH vilken ljuvlig blogg ... Så roligt att hitta hit :) kram Giesela

Prinsessorna på Bellevue sa...

Kul att du tycker det, Giesela!!

Välkommen till mig!

Kram
Petronella