Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

måndag 28 oktober 2013

När hela himlen var full av papper och luften vibrerade, den där majdagen 1945...

Godmorgon!


Älskad liten mormor sitter och dinglar med benen över soffkanten. Jag sitter på stolen mittemot, bredvid den fina byrån med svartvita gamla foton i vackra ramar, och gråter. Tårarna rinner. Mormor berättar om när hon jobbade i det södra Kungstornet på Kungsgatan i Stockholm och hur hon och morfar var där den där dagen. Den där majdagen 1945 när kriget var slut och när hela himlen var full av papper och luften vibrerade av lättnad och glädje och framtidshopp. Och om hur hon gick där med morfar och alla papper som nådde ända upp till navet på cykelhjulet. Att de vadade fram på Kungsgatan. Att de faktiskt var med om ett stort historiskt ögonblick.

Hon berättar om när hennes far hade så förtvivlat ont i magen och om blindtarmen som brast och hur han tog spårvagnen hem och sedan ringde till doktorn. Om ambulansen som kom och om hissarna som inte fungerade. Att han fick ligga där i 14 dagar. På sjukhuset. 1934.

Om en liten pappa som inte fick träffa sin lilla dotter. Om en liten flicka som aldrig mer fick träffa sin älskade pappa. Aldrig mer. Hur himlans sorgsligt det var. Att han gick bort och att hon inte fick hälsa på. Att han fick lämna jordelivet dagen innan lilla mormor skulle fylla 12. Hur det präglat hela hennes liv. Att hon fortfarande längtar efter sin lilla pappa. Hur hon mindes deras promenader. Alla museibesök. Hur älskad hon var. 

Att hon fick ett piano på hennes 7-årsdag. Att pianot står hemma hos mig nu. Och att jag fick det när jag var liten. Att Fideli spelar på det nu.

Att hon som sistaårselev fick skriva och hålla det där fina talet till rektorns 50-årsdag. Och att hon minns precis vilken klänning hon hade på sig. Som om det vore igår.

Om trådar och historier och förvecklingar och tragik och lycka och sorg.

Om kärlek. Om livet.

Och tårarna rinner.


Kram

15 kommentarer:

Fru Eriksson sa...

Tårar rinner & minns min goe Papps som lämnade mig alldeles för tidigt i cancer :(

/Kram

Tiger sa...

Fint inlägg om din älskade mormor och hennes liv!

Kram
Elisabet

Soldat Rymans Stugor sa...

Att minnas och berätta, att ta sig tid när så många världsliga ting pockar på, må vi aldrig sluta lyssna<3

Prinsessorna på Bellevue sa...

Kraaaaaamar
Petronella

Helenas enkla vardag sa...

Vad fint skrivet om din mormor. Snart säger jag med stora bokstäver att du måste börja skriva böcker, för du skriver så himla bra....
Hörde du vad högt jag sa det.!?
Kram Helena

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tack snälla Helena! Och ja, jag hörde... :)

Kraaaaaam

Mina drömmars hus sa...

Tack snälla du för välkomnandet.
Vilken underbar berättelse. Du kan du......
Kramen
AC

Blommiga Rutan sa...

Åhh, Pernilla! Du är så duktig att skriva! Så fint du berättar din mormors historia. Tror att vi är många som blir rörda av att läsa historien.

Kramar Anncathrine

Villa Björkenäs Backen sa...

Så fint inlägg Petronella!
Det är alltid så härligt att få läsa hos dig.
Mina tårar rinner också när m p inte är så bra och det långa långa avståndet i mellan. 140 mils enkelresa....
Kraaam från mig
Ha en fin vecka

Ekenäsliv sa...

Jag ryser vet du...
Du borde skriva en bok om allt det här fina. Det du skriver berör så.
Ha en fin kväll söta du!
Kram Anna

Anonym sa...

Jag förstår så väl att det var just din mormor av alla elever som fick skriva och hålla det där talet. Det är inte bara ett piano du ärvt, utan även en fantastisk förmåga att forma ord till otroligt målande berättelser. Antagligen har du också fört denna fantastiska gåva vidare till någon av dina fina döttrar!

Prinsessorna på Bellevue sa...

Men, vilka fiina och fantastiska ord ni skriver! Faktiskt var det så att min söta lilla mormor fick skriva det där talet bara därför! Ni är så gulliga allihop och därför känns det så roligt att dela med sig också...

Stoora varma kraaamar
Petronella

Lena - gott för själen sa...

Så vackert beskrivet! Tänk så mycket ett liv kan innehålla, både av sorg och glädje.

Kram Lena

frk. Frida Fortissima sa...

Vilken underbart rörande och stark berättelse! Tack för att du delade med dig av den.
Kram

bosseliden sa...

Ett härligt inlägg Petronella, helt i min stil. Kram