Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

onsdag 18 september 2013

Högt älskad liten plåsterkorv...

God eftermiddag!

 Som skrämt livet ur oss alla...

Mitt förra inlägg var hemskt. Gjorde ont att läsa. Även för mig. Allra mest för mig. Det var otydligt och otäckt. Många har blivit oroliga och hört av sig. Skrivit så snälla saker.

Som vanligt skriver jag bara rakt ut från hjärtat. Precis som det känns. Förlåt.

Först tänkte jag inte skriva om det alls. Men det gick inte att skriva om något annat. Inte när det känns som ett knytvävsslag i magen och en knut i hjärtat. När man varit så in i norden orolig och så chockad och skakad att det gör ont i hela kroppen.

Och är man en liten Floriskorv som är så full med bus och spring i benen så kan det hända att man hoppar och klättrar och stimmar och studsar hit och dit och sitter då en syster på F med ett glas i handen och om man då gör ett blixtsnabbt utfall och kastar sig mot den chockade systern som inte hinner dra undan glaset och så knock och pang. Och sedan jättemycket blod överallt.

Då blir det panik och hysteriska systrar som gråter förtvivlat och tror att deras lilla Florpa ska dö. Mamman och pappan är jättejätterädda och försöker vara lugna, fast rösten inte bär riktigt när man ska ringa SOS och krama flickor som är utom sig.

Som står utanför ambulansen och gråter otröstligt. Och kramar förvånad liten korv.  

Sköterskan med rara ögon, på akuten, säger att det var en himla tur att det gick att tejpa såret i pannan så vi slapp att blåhålla för att bedöva eller alternativt söva för att sy. Och liten Flora sover sig igenom alltihop och vet inte ens om att hon varit på sjukhus och all uppståndelse.

Hon, med de rara ögonen, säger också att det är traumatiskt för barn att blåhållas. Och att det kan sätta spår för resten av livet. Och jag mindes plötsligt när Fideli var tre år och vi fick blåhålla henne på lasarettet i Thailand, när de skulle bedöva det trasiga knät, och att doktorn sydde innan det hade verkat och vi fick hålla i henne hårt hela tiden. Då dog mamman och pappan lite.

Hon, med de rara ögonen, säger också att det är bättre med ett ärr på kroppen. Än med ett ärr inuti.

Mamman tänker att liten älskad Floriskorv hade änglavakt ändå och kan inte tänka på vad som kunnat hända för då svindlar det och gör så förtvivlat ont. Inuti.

Hon tänker också att den stukade familjen får leva med ett ärr nu. Inuti. För evinnerliga tider.

Och en liten korv får ett hon också. 

Fast utanpå.


Kram




9 kommentarer:

Lena - gott för själen sa...

Oj då! Ja, det brukar ju vara värst för alla runt omkring.

Skönt att det gick bra.

Kram Lena

VisaLiza sa...

Förstår att du var i affekt när du skrev det tidigare inlägget och det är fullt förståeligt med tanke på vad som skett. Många kramar till er och så skönt att det inte blev värre! Sen tror jag inte du skall oroa dig för eventuella trauman från händelsen i Thailand. Barn har en fantastisk förmåga att läka även på insidan när de befinner sig i en trygg och kärleksfull miljö! Liza

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tack för fin och kloka ord, Lena och Visa Liza! Visst var jag i affekt... Nästan fortfarande...

Kraam
Petronella

Fru Eriksson sa...

Oj :( Skönt att det gick bra/Kram på Er!

Änglarna finns sa...

Lilla gumman, vilken tur att det ändå gick som det gjorde!!
Förstår er så väl! När min äldst var runt 3 år, råkade hon sätta sig på vår Golden som hade ett stort sår,hon for upp, rispade med en hörntand henne under hakan...det blödde massor. När jag kom till lasarettet fick hon massor av bedövning som inte tog...så vi var tre stycken som höll henne medans läkaren sydde! Det gjorde såå ont i mammahjärtat!

Hoppas ni får en skön kväll...och att alla mår lite bättre nu ikv!
Kram Annika

HemkäraHanna sa...

Kära du, vilken fruktansvärd upplevelse. Vad bra att det inte träffade ögat. Ett ärt är ändå hanterbart och skämmer inte en sådan otroligt söt liten varelse!

Ekenäsliv sa...

Men himmel... Hu så otäckt. Förstår att du blev skärrad, det blir man ju av att läsa...
Usch, jag ryser..
Massa varma kramar!
/Anna

Villa Björkenäs Backen sa...

Visst kan det gå så fort och Olyckan är framme.
Men det bästa av allt är att hom mår bra.
Hua vad som hade kunnat hönda....och så förstår man ju systrarnas räddsla också.
Ta hand dom er ! Sov gott ! Kram

kavallinskan sa...

Jag skulle ha varit lika rädd som du! Men Skönt att det gick bra!
Kram viktoria