Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

torsdag 27 september 2012

Finns det Nobelpris i tålamod?


Fyra år i Villa Bellevue, idag!


Det går inte ens att föreställa sig den enorma längtan som vi hade, den där dagen när vi äntligen fick flytta in vårt kära hus som vi slitit med i sju långa år! Sju år är verkligen låång tid... Vi hade plockat ner det i molekyler, flyttat det sju mil, och plockat upp det igen!

Det var en längtan som värkte i kroppen. I såå många år hade vi kämpat och jobbat varenda lediga minut. Vi var fattiga som kyrkråttor, men vi var envisa och det gick till slut. Alltså, den där känslan som vi hade den där dagen, exakt för fyra år sedan. Ja, jag kan inte ens förklara den. Det var en sådan lycka, den var obeskrivlig!

Vi hade bott i en liten trea, sju personer, fem trappor upp. Vi hade ingen diskmaskin och tvättmaskinen pajade sista halvåret, så det var ett evigt springande i denna tvättstuga, sex trappor ner, sex trappor upp. Varje gång man handlade så fick man springa upp och ner, flera gånger, för det var omöjligt att bära upp allt på en släng. Barnvagnen fick jag ha i ett förråd, på baksidan av huset, så det var ganska drygt. Där var det också en trappa ner, så det var så svårt att ta upp vagnen i trapporna, bära bebis och hålla koll på Filippa och Fanny, så de inte sprang ut i gatan. De var ju bara två och tre år då.

Eftersom N jämt var borta, så var det kämpigt. Ibland kände jag att jag höll på att bli tokig. Var det verkligen värt allt slit? Orkar vi? Men, då åkte jag bara ner till bygget och kände direkt varför vi gjorde det här. "Ja, det är verkligen värt det". Jag var tvungen att få lite kraft då och då och fylla på det där tålamodsförrådet..., så man orkade en stund till.

Men, visst fick man stålsätta sig ibland för att inte bli knäpp. Det är jobbigt att leva under existensminimum, i så många år. N pluggade ju de två första åren och därefter arbetade han som målare 60 %. Övrig tid jobbade han med huset. Men allt går, bara man vill. Det är förunderligt ändå, att man kan fixa nästan vad som helst, med en stor portion humor, hopp, tro, längtan, envishet och glädje.

Det var också jobbigt när N skadade sig flera gånger under alla dessa år, som när han slet av sig hälsenan, fick en spik i foten, sågade sig i fingret, fick tennisarm m m. Med hälsenan följde tre månaders vila, varpå allt stod stilla och ännu mindre pengar, så klart. Tänkte, flera gånger, "det måste gå ändå"... Man fick också tänka, "Okej, detta måste hända av en anledning, det måste vara kroppens sätt att säga att nu är det nog. Meningen måste vara att nu ska vi vara tillsammans i tre månader". 

Tre dagar efter N slet av hälsenan, föddes Fanny i ambulans. Fruktansvärd upplevelse. Nu blev det ju så att N var hemma hennes första tre månader, så det var väl någon mening med det. Dock är det svårt att se sådant, när man är mitt i det och stressad upp till hårrötterna. Det är sådant som man blir varse, efteråt. Den otroligt jobbiga upplevelsen med Fannys födelse är ju också upprinnelsen till att vi har fått så många barn, men det är en annan historia. Dock så är jag är helt övertygad om att, i de flesta fall, finns någon mening med saker och ting...

 När vi började detta, till en början omöjliga projekt men som vi trodde så stenhårt på, så hade vi bara två underbara barn, Fideli skulle fylla sju år och Frida var bara ett år. Under byggets gång så fick vi tre underbara barn till och vi slog till och gifte oss också, två veckor innan Filippa föddes. Men kärleken till varandra, att vi verkligen älskade detta hus och hela tiden hade samma mål, gjorde att det till sist gick vägen.

Det var värt att vänta på... Kanske skulle man skriva en bok?

Nobelpris i tålamod, finns det?

I så fall, så tror jag att vi skulle ha en bra chans.


Kram


Ja, mycket slit var det...

Det var absolut värt det...

men vi gör nog inte om det igen...

fast man vet ju aldrig....
 Dock måste vi ju förmodligen, utan någon större konkurrens, vara Norra Europas knäppaste människor, som gav oss in i detta "Mission Impossible"...

En liten glimt av den icke färdiga lekstugan...

N gjorde ju denna lilla spaljérutan i augusti och nu är den snart helt överväxt.
Säga vad man vill om den här sommaren, men det har i alla fall växt så det knakat.

45 kommentarer:

Anonym sa...

Nej nog måste man ha tålamod allt..men kan inte låta bli att tänka på hur vi här i landet är så bortskämda och vana med att allt ska finnas..var på en längre res i afrika inom bistånd...efter den resan kommer jag aldrig att gnälla över hur vi bor i sverige och ja...bortskämda är nog bara för namnet på de flesta av oss..Fint hem har ni :)

Queen of Kammebornia sa...

Det är som en saga, sju år och sju mil :) och det ser ut som en saga, som ni får vara i med era prinsessor och med varandra, vad underbart!

Prinsessorna på Bellevue sa...

Hej anonym!

Naturligtvis så har du helt rätt! Man ska vara så otroligt glad att vi är födda i rätt land, så man faktiskt går att genonföra sina drömmar. När man har haft det väldigt sparsamt i så många år, så tänker man annorlunda också. Vi har ju inte varit på någon semester på över 11 år, någonstans. N har inte ens haft semester på 11 år. Men vi prioterar barnen, deras fritidsaktiviteter kommer först. Så har det alltid varit och det är därför det har tagit en sådan evinnerlig tid också. Dels har vi gjort i princip allting själva och sedan har alltid barnen kommit i första rummet.
Har man barn så kan man inte bara säga, nu ska mamma och pappa bygga ett hus i sju år, så ni får faktiskt vänta... De har alltid kommit först.
Visst var det ett i-landsproblem att inte ha diskmaskin och tvättmaskin. Man ska inte klaga, vi har ändå ätit oss mätta och haft rent vatten i kranen.
Jag förstår att man får andra perspektiv när man sett jämmer, elände och riktig svält och all respekt för det. Du ska också veta att jag ALDRIG, under dessa sju år, klagade för någon. Jag var bara glad, lycklig och tacksam att vi kunde genomföra vår gemensamma dröm.

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Queen of Kammebornia!

Ja, det låter faktiskt nästan som en saga...

Tack!

Kram
Petronella

Mittgodastefinaste sa...

Vilken fantastisk resa ni har gjort med ert fina hus!

Kram Jenny

Prinsessorna på Bellevue sa...

Jenny!

Ja, det har faktiskt varit en fantastisk resa. Vi har ju också naturligtvis haft mycket roligt också, i allting, trots att det var kämpigt, för det är ganska jobbigt att flytta ett hus. Kanske inte direkt något jag kan rekommendera.... om man är lite otåligt lagd...

Kram
Petronella

ETT RÖTT MONOGRAM sa...

Dom får lägga till nobelpris i tålamod, och så ska du ha det. Ni hade det väldigt slitigt, och i så många år. Men resultatet blev helt fantastiskt bra.
Kramar
AnnaMaria

Eddie Och Barnen På Bristol Academy sa...

Huset är fantastiskt! Vilken resa :) Anna

LillaFlisan sa...

En så fin historia!
Och vilket härligt resultat det blev tillslut. Visst är det märkligt att efteråt med tiden i ryggen så är det som om allt jobbigt och slitigt bleks ut och förminskas i minnet. Man minns det med ett visst mått av ömhet men också stolthet. Att man klarade sig igenom det hela. Och så lär man sig att man klarar av mer än vad man tror!

Underbara bilder på ett underbart vackert hus!

Kram

flisan

Prinsessorna på Bellevue sa...

AnnaMaria!

Tack, vad gullig du är! Undrar var man kan lägga in förslag om nya kategorier?

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Anna!

Tack! Ja, det var verkligen en resa... Nu när man ser tillbaka så är det svårt att fatta att man orkade... Samtidigt så tror jag att vi kommer att se tillbaka på de här åren, som de bästa åren i vårt liv!

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Flisan!

Visst är det så, det som var lite jobbigt då, har faktiskt suddats ut och fått lite luddiga kanter nu...

Absolut, visst är det så! Man klarar mycket mer än man tror! Det gäller bara att tro på det tillräckligt mycket och att VÅGA... Man kan ju faktiskt bara misslyckas... och det är ju inte hela världen det heller.... Då har man i alla fall försökt!

Kram
Petronella

Lantligt i Smultronbacken sa...

Å herregud, vart ska jag börja:)
Måste tacka för titten hos mig så jag kunde hitta in till dig söta du.

Men vilken resa ni har gjort. Kom på mig själv när jag satt och bara gapade och läste. De två sakerna som jag först måste säga är:

* Vilket bygge ni har gjort

* Vilka otroligt vackra döttrar

Är så imponerad av er och ni måste ha ett tålamod utan dess like. Jag är väldigt säker på att du en dag får nobelpriset..... ska nog införa Nobelpris i tålamod

Kram Teres - här har du en följare

Le petit jardin sa...

Även om resan var lång och kantig så har ni ert egna paradis, det är det värt

kram Kajsa

Prinsessorna på Bellevue sa...

Terese!

Men, tusen tack snälla du!
Egentligen tror jag inte att vi fattat riktigt än, att det är sant. Det kändes hela tiden så ouppnåeligt, på något vis. Åren bara gick och vi kom aldrig in i huset... men till slut så! Åh, jag minns första natten! Man kunde knappt sova, låg och tittade i taket och tänkte: "Det här kan inte vara sant, det här kan inte vara sant"...

Jättejättekul att du kikade in till mig och varmt välkommen tillbaka!

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Kajsa!

Absolut, du har så rätt i! Såklart, det var värt det! Varenda dag, var det värt det.... trots en lång resa, som i och för sig inte är slut än. Vi har jättemycket kvar att göra, typ en hel övervåning... men det får ta sin lilla tid, det är ingen brådska...

Som sagt, man har ju fått världens största tålamod, med tiden!

Kram
Petronella

Villa Sjöhaga sa...

Oj va kul att läsa om er resa!! Helt otroligt<3
Många kramar

Prinsessorna på Bellevue sa...

Villa Sjöhaga!

Jättekul att du kikade in igen! Ja, det var en otroolig resa...

Kram
Petronella

Välkommen Hem! sa...

Sitter här och lipar, men med ett leende på läpparna... (som vanligt när jag läser din blogg) Petronella- du är FANTASTISK! Och din man och dina barn... Du måste vara så himla stolt!

Jag känner igen mig i allt du skrev. Vi har ju själva byggt två hus och när man står där mitt i det, ja då är det PRECIS som du beskrev. Man fattar inte att man orkar. Och det där du skrev om eran traumatiska upplevelse och att maken gjorde sig illa. Kom då att tänka på när vi byggde första huset och det var dags att ÄNTLIGEN börja att måla och tapetsera, då skar min gubbe, stackarn, av sig alla fingertoppar i en elhyvel! Min man är ju som du vet målare, så gissa om han var olycklig. Vem skulle utföra jobbet NU???...Panik!
Allt löste sig till slut och som jag skrev inne hos mig häromdagen:
Ingenting är omöjligt! :-)
Det är bla. DU ett levande bevis på!

1000 KRAMAR till dig!
Judita

Prinsessorna på Bellevue sa...

Åh, Judita!!! Du är så himla fin och världens gulligaste!

Visst är jag stolt och som du säger, hur orkade man? Många hade säkert gett upp för länge sedan! Det bästa av allt är ju att vi är precis lika tokiga båda två och intresserade av byggnadsvård och gamla hus och sånt. Det hade liksom räckt att en av oss hade haft lite mindre intresse än den andra, så hade det blivit pannkaka av alltihop... Tur vi är envisa, båda två!

Visst är det såå typiskt och såå himla trååkigt och ledsamt när de gör illa sig. Herreguud, kan tänka mig att ni fick panik! En målare är ju som bekant, ganska så beroende av sina fingrar!

Två hus!!!! Jamen, då är du ju min hjälte också, Judita!

1000 kramar tillbaka!
Petronella

Oana sa...

Jag är riktig imponerad av allt ni har gjort.Huset är jättefin och barnen är underbara.
Det var en lång och inte så lätt resa för er men nu bor ni i ett superfint hus med er underbara
prinsessor

Många kramar till er och trevlig helg

Oana

Anonym sa...

Vilken härlig känsla när ni äntligen kunde flytta in,själv köpte vi en köpmannagård som vi håller på att renovera,det är snart 5 år sen vi flytta in och vi kämpar än,just nu är det nytt kök som gäller. Kram Lisa

Prinsessorna på Bellevue sa...

Oana!

Tack, du är så gullig och snäll! Vi hade hela tiden en målbild, och när man var på väg att tappa bort sig själv ibland, fick man plocka fram den där bilden av hur det skulle se ut och när vi skulle bo i huset. Det gjorde att man orkade, men visst var det kämpigt att hela tiden har en lägenhet och betala för, samtidigt som man hade huslån också, i SÅ MÅNGA ÅR!

Men det gick! Helt otroligt egentligen!

Man tänkte hela tiden... "okej, nu kunde vi betala den här månadens räkningar igen, TOPPEN!". Man fick ta ett litet steg i taget....

Ha en fin fredag!

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Lisa!

Ja, det var en obeskrivlig härlig känsla att slippa den där lilla trånga lägenheten och äntligen flytta!

Vad härligt det låter med en köpmannagård! Jag förstår att ni kämpar, det gör vi med fortfarande! Vi har såå mycket kvar att göra, men eftersom vi har så många barn och hade jobbat så mycket i så många år, så tar vi det lite lugnt nu. Det får ta den tid det tar!

Lycka till med ert hus!

Kram
Petronella

hemma hos lilla mej sa...

Vilken resa!Bara så härlig men det krävs ju mycket .Men du och din man har mycket att vara stolta över som ni har fixat.Helt underbart hus har ni !Fem bara så fina sessor .Ja du är helt otroligt fin människa Petronella .Vore du här skulle du få en lång stor bamsekram.Tack för alla alltid fina kommentarer.Ha det bäst underbara du .Kramar Rita ♥

Prinsessorna på Bellevue sa...

Tack, snälla Rita!

Ja, vi är stolta! Att vi fixade det till slut....

Tack gulliga du och ha det bäst du med!

Kram
Petronella

Silversmed Linnéa Eriksdotter Ekencrona sa...

Oh kära du så ni har kämpat! KÄNNER stressen när du berättar eftersom jag gjort liknande saker själv. Att skapa kan vara mycket smärta, men efteråt kan man se tillbaka och minnas men njuta av att man ändå orkade fram!
Ni har verkligen gjort något beundransvärt. Inte många i vårt land gör något liknande, det är ju faktiskt bara sånt man läser om!
Galningar! Underbara galningar! Tänk vilket arv ni ger era barn! Måtte detta hus gå i generationer nu... Och måtte du dokumentera allt ni gjorde, allt som hände, så att de som bor i huset, era ättlingar, en dag kan sitta och se detta jobb och tänka att "DETTA gjorde vår gammel gammel gammel...." Visst är det väl en otrolig tanke!

Stor varm kram till dig kämpen!
Du är den dugliga hustrun som beskrivs i ordspråksboken! "hon har sett att hennes arbete lönar sig och hennes lampa slocknar inte om natten".

Kram kram
Linnea Silversmed

Anonym sa...

Petronella-men vilken dröm ni har fått att gå i uppfyllelse! Ni måste vara otroligt stolta över er själva!

Historien om fina Fanny och hennes födelse får du gärna berätta, om du vill. Så kanske man får gråta ännu en skvätt för att man blir så rörd över att allt gått bra.
Kram

Prinsessorna på Bellevue sa...

Linnea!
Men, åh vad du skrivet vackert! Vilket vackert ordspråk!
Det ska jag bära med mig: "Hon har sett att hennes arbete lönar sig och hennes lampa slocknar inte om natten".... Åh, vad fiint!

Jag vet, vi är värsta galningarna. Har aldrig hört talas om någon heller, som gjort något liknande. Hela grejen var också att det var stående timmer i huset, det var också det som gjorde det hela så komplicerat och svårt. Hade det varit liggtimmer eller byggt i lösvirke så hade det förkortat byggtiden med flera år.

Men, men någon måste väl stå för galnigheten också! Tror jag ska visa lite bilder från byggtiden i nästa inlägg, jajamen, det ska minsann göra...

Kraam
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Hej anonym!

Tack snälla! Ja, visst är det en dröm som gått i uppfyllelse... Har alltid drömt om ett litet torn, en glasveranda och många kakelugnar... Vi hade troligtvis aldrig haft råd att köpa ett sådant hus, utan det här blev liksom vår möjlighet att få allt vi drömt om!

Visst kan jag berätta om Fannys födelse om du vill, absolut, det kan jag göra någongång!

Kram
Petronella

C h a r m i g t L a n t l i g t sa...

Hejsan!

Tack för ditt inlägg hos mig på så vis fann ju jag dig. Ja det ska bli jättekul att va med i ett reportage.

Shit vad härftigt måste vara en fantastisk känsla att ha genomfört ett så stort projekt.
Jättefint verkligen!

Kram Sanna

Prinsessorna på Bellevue sa...

Sanna!

Tack för att du tittade in hos mig också! Ja, visst är det det, fast man glömmer ju bort det ibland och så kommer man på det... liksom, hur gick det här till egentligen... Hur kunde detta stora hus komma hit?
Helt obegripligt, så här efteråt....

Kram Petronella

Välkommen Hem! sa...

Hej sötnos! Har gjort ett litet inlägg på min blogg som du kanske vill läsa... ;-)
Hoppas du inte misstycker.
Kram till dig, du fina!
Judita

Prinsessorna på Bellevue sa...

Judita!

Alltså, nu börjar jag gråta... har inga ord!!!!
Hur kan man skriva såå fint om någon man aldrig har träffat?
Du måste ju vara världens snällaste och finaste människa!!!!

Kraaaaaaaaaaam
Petronella

Mina drömmars hus sa...

Underbar berättelse!!! Å ett underbart hus. Vad roligt att du tittade in till mig, så jag kunde hitta hit.
Vi har också gjort en otrolig resa med vårt hus, oj oj vilket slit men vad roligt när det börjar bli färdigt.
Ha en riktigt fin fredagskväll
Kram
AC

Mina drömmars hus sa...

Måste tillägga, vilka otroligt söta flickor på F......

Linnéa Isabelle sa...

Svar: Tack så himlans! :) Är dock inte så aktiv med bloggen för tillfället, går i perioder.. Jag brukar läsa din blogg ganska ofta, jättemysig! Kramis Linnéa

villa haga sa...

Vilken otrolig resa ni har gjort, jag är full av beundran! Men är man så säker som ni va och verkligen tror på de så går ju det mesta, hur jobbigt och eländigt de är emellanåt, så vet nman ju vilken belöning de verkligen blir när man äntligen når målet.
Om de fanns ett Nobelpris i tålamod så borde du verkligen få de!!

Trevlig helg!
Kram Johanna

Prinsessorna på Bellevue sa...

Linnéa Isabelle!

Du är ju såå duktig att fotografera, Linnéa! Undrar vad det ska bli av dig, som är så bra....

Jättekul och TACK snälla!

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

Johanna!

Ja, det var ju det som höll oss uppe hela tiden.... Sen, sen, sen, sen.... Man längtade så man nästan gick sönder ibland! Njuter varje dag och kan inte fatta det än....

Trevlig helg önskar jag dig också!

Kram
Petronella

Prinsessorna på Bellevue sa...

AC!

Vad roligt att du tittade in till mig också! Visst är det ett evigt slit med gamla hus, men det är väl lite det som är charmen också

Tack, så mycket snälla du!

Önskar även dig en trevlig fredagskväll!

Kram
Petronella

G:a Affären sa...

Ni har nu ett helt sanlöst vackert hus, rena drömmen! Men, jag förstår att det var lika sanslöst mycket jobb under de sju åren. Tänk att det ändå går att plocka ner ett hus, så stort dessutom.
Och under tiden fanns och kom det otroligt söta små flickor, det är beundransvärt!

Kram
Cia

Prinsessorna på Bellevue sa...

Cia!

Tack snälla du! Ja, visst var det sanslöst mycket jobb! När man tänker på det efteråt så är det egentligen helt ofattbart! Jag kommer att berätta då och då om den resan!

Visst är det otrooligt att det ens går, det är helt sant! Allt går, det är bara frågan om man är beredd att lägga ner jobbet och tycka det är värt det...

Kul att du kikade in till mig, varmt välkommen tillbaka!

Kram
Petronella

Ekenäsliv sa...

Go fm söta du!
Livet har verkligen sina upp and downs... Och det är genom motgångarna som man blir stark. Tänk vilket team ni är i er familj, ni har verkligen kämpat er igenom såååå mycket tillsammans. Man har ett mål och när man nått det..., vilken känsla!
Nu i oktober är det fem år sedan jag fick ny benmärg, tiden inband och precis efter var jag stark som en oxe kändes det som. Rent psykiskt, fast kroppen var nästintill slut. Men hoppet är det som driver oss människor och hoppet är det som gör att man fortsätter kämpa fast man tror att man inte har nån energi kvar...
Och nu står man här och har mot många odds blivit frisk och köpt ett hus som håller på att förvandlas till den dröm man drömt om... Det går och ibland behöver man ju utmana sig själv lite;) eller mycket kanske, hi hi.

Det är fantastiskt att få ta del av er historia, som ni kämpat för att nå er dröm. Ingenting är omöjligt!

Önskar dig nu en fantastisk söndag och må solen skina på dig och din härliga familj!

Kramar Anna

Prinsessorna på Bellevue sa...

ANNA, ANNA, ANNA, ANNA!!!!!!!!

Vilken fantastisk historia! Åh, jag får tårar i ögonen... Äh, vad är det väl att flytta ett hus jämfört med den kamp som du har gjort! Vilken hjältinna!

Men du har såå rätt! Ingenting är omöjligt! Som jag alltid brukar säga, så länge det finns liv ,finns det hopp!

Hoppas du också hade en fantastisk söndag och att solen sken på dig också och din härliga familj!

Stooor kraaaaam
Petronella