Samtal från Västindien och sensommarmarknad...

Filippa och Felicia i kön för åsneridningen. Lite spända är de allt...

God natt, vänner!

Igår kväll när vi satt stinna och nöjda på kalaset, så ringde finaste Gerd från ett soligt Västindien och undrade om vi hade kommit till marängswissen än... Jag skrattade eftersom vi precis då skulle hugga in på efterrätten. Helt otroligt vilken tajming, t o m på minuten. Hon måste ha känt det på sig, helt enkelt.

Marängswisstraditioner är starka och skall tas på allvar och de gör sig påminda tvärs över jordklotet, minsann...

Jag tror man känner det i kroppen, när det är dags.

På förmiddagen idag så åkte vi till Rytterne och Fiholms sensommarmarknad. En jättemysig tillställning med lokalproducerat kött, honung, grönsaker och fina hantverk. Även en hel del loppisstånd (yippie), åsneridning, fina blommor, konst m m. Min mamma och pappa gjorde oss sällskap och vi fick en trevlig förmiddag. Vi avslutade marknaden med supergoda ekologiska hamburgare, från trakten, och barnen var glada och nöjda efter att ha fått varit ute och luftat sig lite och insupa lite herrgårdsluft...

Det är så otroligt vackert på Fiholm och det är fina Maria som bor där med sin familj, och vi är också arbetskamrater. Tänk att få bo i sådana här fina omgivningar och känna historiens vingslag överallt... 

Det måste vara fantastiskt!

Men med livet i övrigt, kan det svänga fort.

På eftermiddagen fick vi åka till Norrköping och hämta hem ett krossat hjärta.

Vi får hoppas att det går att laga igen.

Kram

Fina tjejerna framför huvudbyggnaden på Fiholm!

Huset är såå vackert och välbevarat!

Här skulle man bo...

och vara riktiga prinsessor i slottet!

Otroligt fint landskap runt omkring...
Perfekt för spring och leka jagis!

och vackra flyglar och en väldans massa grus, som knastar så där himlans
hemtrevligt under finskorna... 

och Filippa är glad och nöjd samt mätt i magen.

Vi fick en liten promenad...

i den lååånga allén.

Gladaste Felicia!

Så här stolt är man när man precis ska få rida på en åsna...

och så här glad ser man ut när man rider på söta åsnan!

Fanny tyckte också att det var lite spännande...

Senseptemberkalas i skymningen...

God eftermiddag!

Varje år, samma tid och på samma plats så har vi den stora ynnesten och glädjen att få åka på kalas i skymningen, i sena september.

När vi kommer fram så knastrar gruset så där himlans hemtrevligt under våra finskor och vi kramas och hälsar på varandra, i skenet från marschallerna.

Sedan så kliver vi in i den pyttelilla stugan och det sprakar angenämt i spisen, golven är lite så där lagom stugkalla och ljusen är tända på borden. Sockor och medhavda inneskor åker fram och när vi sedan har bekantat oss igen, för det var ju i princip exakt på dagen ett år sedan vi sågs sist, och fått välkomstdryck och petat i oss en sisådär 144 salta pinnar var, och tagit om av goda välkomstdrycken, så är det dags för det stora höstkalaset...

Vi sitter mjukt på de stoppade plyschklädda stolarna och äter av allt det vackra uppdukade med god aptit, det pratas och tjattras, skrattas och tjoas, tills magarna står i fyra hörn. Tills man inte får ner en endaste liten bit till. Tror man.

Precis då, precis som alla andra år, kommer de stora röda kräftorna fram. Det suckas och ojas runt bordet och sedan så kastar vi oss över dessa läckerbitar och sörplar och knäcker klor, så det står härliga till. Alla har glömt bort att magarna nyss stod i fyra hörn och hur proppmätta vi var, för det är ju så nedrans gott.

När hälften är uppätna så stånkas det runt bordet, precis om alla andra år, och alla säger i kör: - Nu, får vi inte ner en endaste liten bit till...

Precis när vi sagt så, unisont och samstämmigt i kör, så åker osten och kexen fram.

- Jamen, det där är ju så himlans gott, så det där kan vi ju inte bara låta bli... suckar alla tillsammans, glatt och hjärtligt.

Sedan äter vi ost och kex i ljusens sken, medan den tidiga krispiga höstvinden smyger runt knuten. Vi berättar historier från förr och från året som gått.

Vi surrar lite till, skålar igen och myser och funderar varje gång varför vi inte gör det här oftare.

Därefter är det dags för smarrig marängswiss, precis som alla andra år, och då brukar vi vara såå mätta och belåtna, men vi äter alltid med god aptit, för det är så himla gott och man vet liksom aldrig när man får det nästa gång och man måste ju passa på... Sedan tar alla om, minst en eller två gånger till.

Alla gästerna äälskar att det är precis som vanligt och som alla andra år och myser hemtamt och alla sitter på samma stol, som man alltid har gjort, och GERD, om du nu läser detta ända borta i varma, underbara Västindien, där det blåser varma, mjuka och ljumma vindar på din kind, så kommer jag SAAKNA dig i år, min kära bordsgranne!

Värden, alltså världens bästa värd heter Bengt och han är världens snällaste och har ett stort och gott hjärta. Han har fyllt 70 år och det är till hans lilla sööta, pyttelilla gula sommarstuga med stugkalla golv, som vi blir bjudna till varje år, i sena september, i skymningen.

Sedan pratas det, oj, vad det pratas. - Nähä! - Är det sant! - Men, guud vad kuul! - Ja, preciis!
 Ljusen fladdrar skrämda till, när vi skrattar högt.

Gamla minnen och nya, om vartannat, och vi har så förträffligt trevligt och ingen vill gå hem. Det närmar sig till midnatt, när månen står högt, natthimlen är klar och svart, gula björklöv rasslar trött och kattugglan hoar mystiskt.
 Då är det är dags att säga adjö för denna gång.

Mätta, glada, gäspiga och kroppen full av skratt, kramas vi igen.  Marschallerna är utbrunna, sedan länge, och gruset knastrar så där himlans hemtrevligt.

 Ikväll är det dags igen.

Precis som alla andra år.

På senseptemberkalas, i skymningen.

Kram

Frida var precis ut och fotade lite vackra blad! Här är det regn och rusk, idag!
Perfekt väder för kalas...

Såå himla glaad!

God afton, alla fina!

Känner mig så upprymd och så himla glad för all respons som jag fick på mitt förra inlägg! Alla är så himla gulliga och snälla och man riktigt känner att man får ny kraft och energi!

Jag är så otroligt glad och tacksam att det är så många som kikar in till mig! Det är superroligt, dunderkul, man blir varm i hjärtat, solig till sinnes och lycklig i själen... ja, ni fattar!

Såå många fina ord! Finaste Judita med den fina bloggen: 

Välkommen hem 

har skrivit så fint om mig så jag blir både generad och får tårar i ögonen. Har absolut inte förtjänat detta på något vis, men man blir så glad och varm att det finns så fina människor!

Här nedan kommer en liten kavalkad av bilder på en pytteliten Filippa med prästkrage i håret. Älskar dessa fina bilder och jag blir så glad av dem. Hoppas ni också blir det!

En blomma till alla Ni fina!

Önskar er alla en

Beautiful Day

Kram

Finns det något gossigare än små barnfötter...

Tror inte det...
 Varsågod, en blomma till ER från mig och Filippa!

Finns det Nobelpris i tålamod?

Fyra år i Villa Bellevue, idag!

Det går inte ens att föreställa sig den enorma längtan som vi hade, den där dagen när vi äntligen fick flytta in vårt kära hus som vi slitit med i sju långa år! Sju år är verkligen låång tid... Vi hade plockat ner det i molekyler, flyttat det sju mil, och plockat upp det igen!

Det var en längtan som värkte i kroppen. I såå många år hade vi kämpat och jobbat varenda lediga minut. Vi var fattiga som kyrkråttor, men vi var envisa och det gick till slut. Alltså, den där känslan som vi hade den där dagen, exakt för fyra år sedan. Ja, jag kan inte ens förklara den. Det var en sådan lycka, den var obeskrivlig!

Vi hade bott i en liten trea, sju personer, fem trappor upp. Vi hade ingen diskmaskin och tvättmaskinen pajade sista halvåret, så det var ett evigt springande i denna tvättstuga, sex trappor ner, sex trappor upp. Varje gång man handlade så fick man springa upp och ner, flera gånger, för det var omöjligt att bära upp allt på en släng. Barnvagnen fick jag ha i ett förråd, på baksidan av huset, så det var ganska drygt. Där var det också en trappa ner, så det var så svårt att ta upp vagnen i trapporna, bära bebis och hålla koll på Filippa och Fanny, så de inte sprang ut i gatan. De var ju bara två och tre år då.

Eftersom N jämt var borta, så var det kämpigt. Ibland kände jag att jag höll på att bli tokig. Var det verkligen värt allt slit? Orkar vi? Men, då åkte jag bara ner till bygget och kände direkt varför vi gjorde det här. "Ja, det är verkligen värt det". Jag var tvungen att få lite kraft då och då och fylla på det där tålamodsförrådet..., så man orkade en stund till.

Men, visst fick man stålsätta sig ibland för att inte bli knäpp. Det är jobbigt att leva under existensminimum, i så många år. N pluggade ju de två första åren och därefter arbetade han som målare 60 %. Övrig tid jobbade han med huset. Men allt går, bara man vill. Det är förunderligt ändå, att man kan fixa nästan vad som helst, med en stor portion humor, hopp, tro, längtan, envishet och glädje.

Det var också jobbigt när N skadade sig flera gånger under alla dessa år, som när han slet av sig hälsenan, fick en spik i foten, sågade sig i fingret, fick tennisarm m m. Med hälsenan följde tre månaders vila, varpå allt stod stilla och ännu mindre pengar, så klart. Tänkte, flera gånger, "det måste gå ändå"... Man fick också tänka, "Okej, detta måste hända av en anledning, det måste vara kroppens sätt att säga att nu är det nog. Meningen måste vara att nu ska vi vara tillsammans i tre månader". 

Tre dagar efter N slet av hälsenan, föddes Fanny i ambulans. Fruktansvärd upplevelse. Nu blev det ju så att N var hemma hennes första tre månader, så det var väl någon mening med det. Dock är det svårt att se sådant, när man är mitt i det och stressad upp till hårrötterna. Det är sådant som man blir varse, efteråt. Den otroligt jobbiga upplevelsen med Fannys födelse är ju också upprinnelsen till att vi har fått så många barn, men det är en annan historia. Dock så är jag är helt övertygad om att, i de flesta fall, finns någon mening med saker och ting...

 När vi började detta, till en början omöjliga projekt men som vi trodde så stenhårt på, så hade vi bara två underbara barn, Fideli skulle fylla sju år och Frida var bara ett år. Under byggets gång så fick vi tre underbara barn till och vi slog till och gifte oss också, två veckor innan Filippa föddes. Men kärleken till varandra, att vi verkligen älskade detta hus och hela tiden hade samma mål, gjorde att det till sist gick vägen.

Det var värt att vänta på... Kanske skulle man skriva en bok?

Nobelpris i tålamod, finns det?

I så fall, så tror jag att vi skulle ha en bra chans.

Kram

Ja, mycket slit var det...

Det var absolut värt det...

men vi gör nog inte om det igen...

fast man vet ju aldrig....
 Dock måste vi ju förmodligen, utan någon större konkurrens, vara Norra Europas knäppaste människor, som gav oss in i detta "Mission Impossible"...

En liten glimt av den icke färdiga lekstugan...

N gjorde ju denna lilla spaljérutan i augusti och nu är den snart helt överväxt.
Säga vad man vill om den här sommaren, men det har i alla fall växt så det knakat.

De allra finaste teckningarna...

Goddag!

Det produceras enorma, kilometerhöga högar teckningar här hemma. Även från dagis, 6-års, skolan, Minimaler, Maximaler och Miniorer bärs det kassvis med teckningar hem, till vårt lilla hus, som ibland helt översvämmas av de, i och för sig mest, fantastiska konstverken.

Det är tyvärr helt omöjligt, när man har så många barn, att spara på alla alster som görs. Men det ska erkännas att det gör lite ont i hjärtat, när man måste rensa ut. Men det är oundvikligt, annars får man bygga ur huset, så är det bara.


Då och då, så dyker de upp, de där som läggs i en speciell fin låda med guldigt, sirligt mönster på.
De där, som kniper i hjärtat och som är såå himla fina, som bara måste sparas till eftervärlden.

Som man kan ta fram en annan dag. Att titta på, att hålla i och att minnas. När man säger: - Åh, vad fina! Minns du?

Eller tejpas upp på en dörr. Sättas upp med en magnet på kylskåpet. Eller ramas in.

De allra finaste teckningarna...

Kram

 - Mamma, så här känner jag när jag tänker på dig..., sa Filippa häromdagen och gav mig denna fina, underbara teckning!

Felicia gav mig denna igår och sa: - Mamma, nu kan jag skriva mitt namn!

Fanny hade skrivit ihop detta och ja, hjärtat snörptes ihop...

Upprymd av en bra känsla!

Godkväll!

Hade det stora nöjet att få gå på föreläsning idag. Det handlade om prestation, motivation, effektivt ledarskap, innebörden av en god laganda, kommunikation, kulturkrockar och förändringar.

Känner mig helt euforisk efter den bästa föreläsning jag någonsin varit på. Föreläsaren Manuel Knight, en f d elitsoldat i Special Forces och psykolog, gav oss ett fantastiskt framträdande som både var engagerande och karismatiskt. Vi skrattade så tårarna rann och han fick t o m alla att stå upp och dansa. Bara det är ju en bedrift. Man ville ju först bara riva åt sig skämskudden... Sedan gungade man med som alla andra och insåg, det här var ju kul!

Han pratade om mänskligt beteende, manligt och kvinnligt, våra drivkrafter samt lusten och viljan till förändring. Han hade en strålande, träffsäker humor och bjöd otroligt mycket på sig själv och det var trevligt att sitta och nicka instämmande åt nya insikter, känna samhörighet, humma med ibland och skratta halvt hysteriskt, igenkännande. Man blev knockad, omruskad ner till fotknölarna och glad! Fick en känsla av lätthet. Vad är problemet, liksom?

Det är helt och hållet upp till individen själv. Det krävs en vilja och önskan, för att lyckas genomföra en förändring.

Om alla strävar mot samma mål, har en positiv inställning och ambition, så kan man nå hur högt som helst.

Vi har alla ett eget ansvar och tillsammans är vi starka.

Fick även en känsla att ingenting är omöjligt!

En bra känsla.

Tror jag behåller den.

Kram  

Var en fantastiskt fin kväll igår och bilden får representera en bra känsla!

För det som växer och gror... och om en trädgård, där man vill dröja sig kvar!

Godkväll!

Härlig dag idag och en efterlängtad strålande sol, som var på sitt bästa humör!

Förra hösten planterade vi ett plommonträd och nu är det fullt med plommon, på det lilla rangliga trädet med tunna spretiga grenar.

Tänk att man kan bli så glad över lite plommon...

För tre år sedan så planterade vi även två äppelträd, ett Åkerö och ett Oranie.

Nu är det första gången som Åkerö bär frukt och som vi har väntat!

När vi började att flytta hit Villa Bellevue så var vi tvungna att höja tomten, då det var en stor grop mitt i. Hundratals lastbilslass med fyllning gick det åt. Därför så rök också de gamla, mossiga, vindpinade och knotiga äppelträden som stått och varit till glädje. Såå sorgligt och jag minns att jag grät en skvätt, när de grävdes bort.

Därför har man gått som i väntans tider här. Vattnat, plockat vissna blad och längtat. Och hoppats.

Jag drömmer om en lummig, uppvuxen, frodig och trivsam trädgård, där man vill dröja sig kvar på kvällarna. Där jag kan lyssna till vinden, få lite skugga, beundra rosorna, kisa mot himlen under yviga äppelträd, jaga busiga barn mellan buskarna, sitta på en trägunga utan stickor och fundera över livet under eken, ligga i hängmattan som gungar lite sakta i sommarbrisen, lyssna på munter fågelsång, klia myggbett, jaga jobbiga myror, irriteras över efterhängsna flugor, lukta på en Mårbacka, dricka iskall jordgubbssaft, äta fantastiska kanelbullar och få kladdiga fingrar och oja mig över ogräset.

Får nog drömma lite till. Ett par år eller så.

Men några ilsket röda Åkerö-äpplen och rosa mumsiga plommon, är alltid en början.

Man måste se till det lilla.

Och glädjas.

Kram

Mumsiga plommon!

Åkerö-äpplen! Små, men ändå...

Flora har fått en sööt kofta och liten mössa till, att ha på sig härliga höstdagar när vinden biter och löven rasslar...
Lila är vackert!

Vernissage i höstens tecken!

Godkväll!

Trodde det skulle bli en fin dag idag, men det småregnade och var mulet. Vi trotsade vädret och gick en promenix till kyrkan i morse. Fanny och Filippa går ju på Lindgårdsskolan, som är en friskola i kyrkans regi och de har även förskoleverksamhet, så Felicia går på förskolan Linden.

Det var nämligen vernissage i kyrkan, där barnen hade gjort äppeltryck, i vackra färger. Barnen pekade stolta ut sina alster. Därefter bjöds det på god köttfärspaj och sallad.

Skolan och förskolan huserar i gamla prästgårdar, så miljön är bedövande vacker. För att inte tala om de stora trädgårdarna, med knotiga gamla äppelträd, som numera är barnens utegårdar. Nedanför rinner sjön Kratten, sakta och lite vemodigt förbi.
Precis som i en Astrid Lindgren-saga.

Det är en förtjusande liten skola, helt enkelt, och känns väldigt familjär.

Frida går på kommunal skola, Alfaskolan, som också är en jättefin skola och hon trivs verkligen. Både jag, Fideli och min far har gått på Alfaskolan, så den finns liksom med i hjärteroten.

Annars idag så har det mest varit ett vikande av tvätt, det eviga strykandet som aldrig tar slut, sorterande av bortglömda viktiga papper, ett plockande av grejer som legat och skräpat här och där och ett skrivande av viktiga saker, i almanackan, som man inte får glömma bort.

Det har också varit ett dammsugande av dagens krossade glas, och idag var jag som tappade ett, och lite soffhäng. Fast mest soffhäng faktiskt, om jag ska vara ärlig.

Och det ska man väl.

Kram

Liten Flora som är så trött, så trött...

och det tog inte sådan lång tid, innan det var dags för John blund.

Dagens Fanny!

Filippa skulle absolut ha sin luva på och det var lite knixigt att få den sitta kvar...

Här är Felicias förskola, i bakgrunden. Skulle inte ha något emot att bo i denna vackra villa!

Här passerar vi Filippas 6-årsavdelning, Lindbacken...

och i samma hus så finns även åk 1 -3. En jättefin skola, ett riktigt litet Bullerbyhus, med sjön nedanför!

Alldeles bredvid så ligger den vackra, Västanfors kyrka. Filippa plockar höstblad...

En liten tjej, som för det mesta är på språng, som trots ihärdigt tjatande inte fick ta kortbyxor idag!
Mamman var sträng och obeveklig...

På trottoaren låg den sötaste, självlysande lilla larv... Jättespännande!

- Åk bort och hitta ditt leende!

God kväll!

När man är barnledig så funderar man väldigt mycket, över saker och ting och livet i allmänhet... Man har liksom plötsligt tiden att reflektera, man får en liten paus. Att andas. Även fast livet rusar på i 190 så får man ändå de där små stunderna att tänka och känna efter. Som man kanske inte riktigt hinner annars...

Nu i kväll, så var Cityslickers  - Jakten på det försvunna leendet, på TV. En banal, trivial komedi men samtidigt helt underbar! Jag älskar andemeningen med filmen, som jag sett så många gånger. Den handlar om att hitta meningen med sitt liv och svaret blir i slutet, att den meningen är olika för alla och att det gäller för var och en att hitta sin egen mening. Vad som är viktigast för mig, vad jag vill och hur jag vill leva mitt liv.

Jag funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor.

Däremot vet jag vad som är det viktigaste.
För mig.

Den härligaste repliken i filmen är: - Åk bort och hitta ditt leende! Frun säger det till sin man, som är så otroligt trött på sitt jobb och tycker att allt är trist och ganska meningslöst.

Ibland kanske man måste hitta sitt leende igen.

Att lära sig att leva innerligt, hjärtligt och mycket.

Här och nu.

Kram

Ljuvligheternas ljuvlighet, som min älskade mormor alltid brukar säga...

Lite fika, innan filmen..

Tid för myspys...

Godförmiddag!

Frida somnade med feber igår kväll och vaknade febervarm i morse igen. Hon blev lite ledsen, eftersom det var fotbollsmatch i Arboga idag. Men, man kan inte vara på topp jämt!

Felicia tyckte det var perfekt med spöregn idag eftersom hon och Filippa kunde inleda dagen med underbara Stjärnhuset, en helt fantastisk gammal julkalender med Johannes Brost och Sif Ruud. Jag älskade den när jag var liten och sög i mig alla fakta om stjärnor och stjärnbilder och njöt av alla spännande historier kring deras uppkomst...

Vi andra har drömt oss bort i Narnias värld, tillsammans med O´boy och smarriga mackor...

Felicia tycker absolut att sådana här regndagar, så är det tid för myspys!

Jag tycker vi kör på hennes förslag idag.

Kram

Gammal, underbar bild på två myspys-tjejer!

Underbara julkalendern, Stjärnhuset! Enligt min mening, en av de allra bästa.

Härligt att få drömma sig bort i Narnias värld! Passar perfekt en regnig lördag, som den här...