Godmorgon!
Älskade lilla Fanny, hur är det möjligt att det är 8 år sedan du kom till oss och såg världens ljus! När Frida var 3 år så började längtan efter ett tredje barn. Den var stark och vi, som bara hade hoppats på två, väntade plötsligt en liten till. Vi var så himla lyckliga, glada och förväntansfulla! Jisses, vilken stoor familj vi skulle bli... Härligt!
Fanny, du var så efterlängtad! Vi byggde vårt drömhus och stod i, och i oktober månad, strax innan din födelse, så var det dags för plåttaket att läggas. Det var ett ganska omfattande arbete och din far var med och sprang omkring på taket, dagarna i ända. Som tur var, var det ljumma oktobervindar det året och årets sista varma strålar, flödade på dagarna. Det var en otroligt vacker höst!
Jag hade hört att med tredje barnet, så var ingenting sig likt. Det löftet höll du och förvärkarna satte igång hela 9 dagar före din födsel, med 5-10 minuters mellanrum, dygnet runt. Hade aldrig varit med om maken och kroppen jobbade på, men ingenting hände. Ingenting.
Tre dagar innan, ser jag din far ta ett luftsteg på en ramp och ramlar ner och blir liggande. Han säger direkt att hälsenan gått av och jag ringer en ambulans. Du börjar böka och stöka därinne i magen, för du känner nog min rädsla och panik. Dagen efter ska han opereras men väljer att göra det i vaket tillstånd, för utanför i väntrummet sitter jag med värkar, hela tiden. Han vågar inte sövas, ifall det blir dags.
Jag kör hem din far som har otroliga smärtor. Dagen efter vågar vi inte vara hemma längre utan din morfar skjutsar in oss till förlossningen. Det har nästan inte hänt någonting med min kropp, bara några cm. Vi får sova över, din far får äta starka mediciner mot smärtorna, och efter 17 timmar kände jag att det började sippra vatten. Eftersom dina systrar fötts inom 15 minuter efter att vattnet hade gått så sade jag till barnmorskan. Fick en mycket våldsam undersökning av en läkare, tårarna rann för det gjorde så ont. Hon sa själv att efter denna hårda undersökning så skulle vattnet forsa. Alltså hade inte mitt vatten sipprat, det var bara inbillning. Hon sa att vi fick åka hem. Eftersom vi har 8 mil hem, ingen av oss kunde köra bil, jag var säker på att vattnet hade börjat att sippra, jag hade värkar var fjärde minut, så bad jag att få stanna kvar.
Hon var benhård och skickade hem oss. Jag undrade vad jag skulle göra om vattnet gick och hon svarade bara skoningslöst att det fanns väl en vårdcentral i vår hemstad.
Jag grät, gick böjd av smärta och sköt rullstolen med din far i, framför mig i korridoren. Utanför stod din morfar och väntade och körde hem oss. På vägen hem fick jag så fruktansvärt ont, det var nu bara två minuter emellan och det var på ren envishet som gjorde att jag kunde gå upp de fem trapporna. Vi lade oss i soffan och poff, vattnet kom ett skott, och jag kände direkt att du var på väg ut. Jag torkade upp vattnet, letade på nya kläder, andades och försökte hålla emot medan din far ringde ambulans. De ville inte skicka ambulans utan tyckte vi skulle ta en taxi. Din far satt på en stol i hallen och tårarna rann sakta. Han blev kopplad hit och dit och till slut hamnade han hos förlossningen. Barnmorskan hörde på min andning i bakgrunden att det var mycket BRÅTTOM. Så de skickade två ambulanser, en från min hemstad och en med en barnmorska från förlossningen, så de kunde mötas på halva vägen var.
Jag tog den tunga väskan och gick alla trappor ner, ledd av ambulanspersonalen. Nu hade jag ju haft krystvärkar i 18 minuter och det var fruktansvärt. Det finns verkligen inte ord för hur det kändes. Ambulansen var så liten, så det tog lite tid att få in mig i den, och din far fick inte plats där bak utan fick sitta i framsätet. Det var blåljus och sirén och där låg jag, och hade ingen att hålla i handen, fastspänd på en bår som var kraftigt böjd under knäna. Jag förstod att vi aldrig skulle hinna, jag andades och skrek om vartannat. Jag skulle få föda i en uppförsbacke eftersom båren var böjd. Till slut förstod jag att du inte kunde hålla dig kvar, så jag skrek att de skulle spänna loss mig för du skulle minsann komma NU! Jag hade då haft krystvärkar i 27 minuter.
Precis efter en omkörning av en lastbil, i 180 km/h, så skrek ambulansmannen till föraren: - HUVUDET ÄR UTE, STANNA!
Det blev tvärnit och jag såg paniken i ambulansmannens ögon, föraren hoppade ut, öppnade sidodörren, jag såg i ögonvrån att din far hade hoppat ut på kryckorna men att dörren slogs igen framför honom. Han var rädd. Han med.
De båda skrek: - KRYSTA NU!
Min kropp var dock inte redo, så jag sade att jag måste vänta på nästa värk. När jag kände att den närmade sig så tog jag i för kung och fosterland och hela du gled ut. Ambulansmannen snurrade fort upp din navelsträng, som var lindad runt din hals och först var det helt tyst, strax efter skrek du för full hals och jag fick dig direkt på bröstet.
Jag såg in i dina ögon, och herreguud, så lycklig jag var! Du levde!
Jag bad att de inte skulle säga ditt kön, för att jag ville att jag och din far skulle se det tillsammans. Fast i mitt hjärta så hade jag känt att du var en flicka och när du tittade på mig för första gången, så såg direkt att du var en flicka.
Det blev fortsatt färd med blåljus och sirén, och hela tiden låg du inlindad på mitt bröst och tittade på mig, hela vägen. Du var helt tyst. Vilken kamp du nyss hade utkämpat och vilken blick, den glömmer jag aldrig.
Åh, vad jag älskade detta lilla våta knyte, med brunt hår och med ett par ögon som var miljoner år gamla.
När vi kom fram så fick in far se dig för första gången. Vi kramades och grät och kramades igen. Han lyfte på den lilla gröna duken, du var inlindad i, och vi såg att det var en liten flicka!
Idag är det 8 år sedan.
Vi älskar dig så mycket, Fanny!
Tack för dig och tack för de andra.
Du är också orsaken till att vi har så många barn. Det är jag så tacksam för, så TACK! Det var en väldigt traumatisk upplevelse och jag grät varje gång jag berättade. Jag sade till din far, att jag var bara tvungen att få en positiv födselupplevelse för att komma över detta. Sen hade vi den stora lyckan att Filippa kom till oss och allt var frid och fröjd. Sen kom Felicia, eftersom det var ju så fantastiskt roligt med fyra barn. Sen kom Flora, för det var ju så otroligt fantastiskt med fem barn.
Vad är det för en dag?
Är det en särskild dag?
Ja, det är ingen vanlig dag,
för det är Fannys födelsedag!
HURRA
HURRA
HURRA
HURRA
Kram och grattis!
