Tänk att man nästan glömt bort allt slit. Allt knog. All oro. Knapra tider. Torftiga tider. Kärva tider. Alla skador som han drog på sig. Den kära. Allt kämpande. Alla som tyckte man inte var riktigt klok.
Hur vi ändå envetet och envist körde på. För kärleken till ett hus. Och till varandra. Att vi ändå trodde att vi skulle köra det i hamn. Att det skulle gå. Mot alla odds. Att det faktiskt i princip var ett omöjligt uppdrag. Att ingen i Sverige någonsin har flyttat ett lika stort hus förut med stående timmer. Att ingen förut varit lika tokig.
Tänk att det finns människor som förstår det. Som förstår bedriften. I alla fall kan ana. Som man nästan glömt bort. Nästan förträngt.
Att man blir så varm i hjärtat.
Att känna ödmjukhet. Inför ett hus. Att försöka bevara dess själ.
Och tänk att man kan bli så otroligt och in i nordens glad och tacksam för en utmärkelse och för ett vackert diplom. Att få ett jättefint omnämnande och uppmärksamhet. Ett kvitto.
På att det var värt det.
Fantastiskt.
Och svindlande.
Kram
6 kommentarer:
Härligt! : )
Grattis till er och ert underbara HUS!!!
Jag beundrar er verkligen, för jag skulle ha fallit pladask ner och dött för längesen om jag ens gjort hälften av det som ni åstadkommit... ;-)
Ni skulle även ha ett varsitt Diplom för all er KÄRLEK som ger till varandra och till era underbara döttrar!
Ja, du vet att jag tycker att du är en UNDERBAR människa!
Hoppas vi ses snart igen!
Puss o kram!
Judita
Grattis!!!
Vilken fin utmärkelse...och kvitto på allt som ni slitit!
Förstår av bilderna jag ibland har sett på huset, att det måste vara helt fantastiskt att bo där!
Niger och säger det igen!!GRATTIS!
Önskar dej en fortsatt mysig dag!
Kram Annika
Men så roligt!
Grattis!
Stort GRATTIS! Jag förstår att ni känner er stolta med all rätt.
Kram Bosse
GRATTIS!
Sååå roligt! Det är ni verkligen värda!
Huset ser ju alldeles fantastiskt fint ut, förstår att ni slitit!
Kramar Anncathrine
Skicka en kommentar