När en liten korv säger att hon saknat sin korvmamma...

Godkväll!

En dag fast inte idag när en storasyster kommit hem och längtat ihjäl sig efter en liten Floriskorv...

Och fredagsmamman störtar in och tar den första som kommer i hennes väg och greppar och slänger upp den där lilla helgkorven som hon längtat så mycket efter och säger att hon saknat sin lilla Floriskorv så det gjort ont i hjärtat och pussar henne så hon knappt får luft och när den där lilla korven slår armarna om jobbmamman och säger att hon minsann också längtat supermycket efter sin korvmamma. Då svimmar den där toktrötta sexbarnsmamman nästan på fläcken och får lite tårar och snörp i hjärtat och måste krama om de där korvungarna hela bunten och ingen kommer undan för nu är det fredag och kycklingtacos och godisskålar och chipsberg och soffmys och somna innan niofilmen.

Det är fredag vänner.

Äntligen.

Kram på er!

Och hon swipar höger...

Godkväll!

Och hon hör hur Felicia efter fiolkonserten vrålar och skrålar och sjunger i duschen precis som miljoner andra kvällar och hon swipar höger och du skrev till mig och vad händer sen och vi kan hänga hela natten och följ med mig ut och hon är värsta tinderellan och ingenting är som förut och slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever och bränn vår stad och elden inom dig och rista in ditt namn för jag vill veta vad du heter och skjut mig här och nu för nu kan jag dö.

Och hela Bellevuehuset börjar gunga och alla måste liksom sjunga med och den där lilla sjuårsFlisan kommer ut och har handduksturban och deklarerar frankt att nu är det minsann dags att hon får börja på den där sången och dansen någon gång.

Det är liksom hög tid nu.

Och spänner ögonen i oss.

Och vi tittar på varandra.

Och håller med.

Det är hög tid nu.

Kram

Trettio år exakt idag. Fast då...

Godmorgon!

Man kan inte ha varit ihop i trettio långa år. Det går inte. Det går ju inte när man fortfarande är max trettiotvå. Och tänk om vi vetat då. Vad vi vet nu. Då när tiden var en evighet och utan slut. När allt gick sakta och långsamt och nästan stod stilla. När tiden var så där härligt 80-talsaktig och bubblig och sorgfri och när allt var möjligt och vi hade världens fluffhår och när du stal mitt hjärta. Och aldrig har lämnat tillbaka det. Sedan dess. När jag doftade Lulu och du Brut och stod i svinkalla telefonkiosker under stjärnklara kolsvarta himlar i bara stickad tröja och ringde mig varje kväll. Fast vi nyss träffats. Strök mig över håret när jag var sjuk. Sade att du aldrig skulle lämna mig. Aldrig någonsin. Och alltid höll min hand. Gjorde Liptonte och bredde Skogaholmslimpsmackor till mig och kramade mig. Sade att du tyckte så mycket om mig. Älskade mig mest i hela världen. Och köpte Bridgeblandning och så låg vi där på det bruna överkastet i den bruna sängen nedanför den upptejpade skolmatsedeln direkt på tapeten där terminens första veckor var överkryssade och funderade över framtiden. Den som var så oändligt långt borta. Och skrattade. Så tårarna rann. Och spelade kassettband. Fantiserade om namn till de två barn vi skulle få. Förhoppningsvis. Någon dag. Och alla timmar vi bara låg stilla och tittade in i varandras ögon. Tysta låg vi där. Nära. Och lyssnade på Trackslistan och Rakt Över Disc. 

Men idag är det trettio år sedan, Nicke. För att vara exakt. När du stod nedanför mitt fönster och jag såg dig i den gula gatlyktans sken. Och det pirrade till i magen. Och du väntade på mig. I den ljumma stjärnklara oktoberkvällen.

Och föga anade man då.

Och hur ofattbart det än är och hur obegripligt det än är att förstå.

Så är det just idag.

Fast då.

Älskar dig!

Falco - Rock Me Amadeus

Cheeseballs och tajm för lite fredagsmoves...

Godkväll!

Hur det än är. Hur fullsmockat det än är i det där stackars värkande huvudet i statens tjänst. Hur många mail det än är att svara på. Hur många papper som ligger i högar och väntar på att läsas igenom. De det biljoners grejerna som stressar ihjäl en och bockas av en efter en. Fast bara i tanken. Aldrig på pappret. Hur många telefonsamtal som än måste ringas. Möten som måste bokas. Att varje dag sitta tills panget är ihopklappat och nästan alla har gått hem. Att man ändå mitt i alltihop får skratta ibland så den där överhopade tjänstemannen får skratta så tårarna rinner. Att hon ibland får träffa så underliga och obeskrivliga och fantastiska människor och bara klura på om de verkligen finns. På riktigt.

Det är det.

Som är det fina i kråksången.

Och idag är det fredag vänner.

Ska banne mig tokproppa i mig cheeseballs och göra några moves.

Banne mig.

Kram på er!

När den hysterikan till sexbarnsmamma bara ville dra...

Godkväll!

Jorå. Vi lever. Nätt och jämt. Men det var så nära att hon den där hysterikan till sexbarnsmamma panikpackade det allra livsnödvändigaste och nödtorftigaste och brådstörtade ut genom den där gröna lördagsdörren och tog in på hotell eller nåt. I Karesuando. Eller Alingsås. Långt bort från de där kräkmonstren till prinsessor  och prinsesspappa i den där Bellevuekåken. Så långt bort från äckelpäckelhinkar och annat jobbigt snusk som det bara gick. Och när hela det där omysiga sjukgänget till och från under två veckors tid har turats om. Tagit vid där den andra slutat. Med någon dags lugn emellan. Liksom vrållurat en att tro att det vidrigaste vedervärdigaste var borta. Att det var över. Faran avblåst. Men när till och med den där stålmannenpappan som torkat kräkor i fjorton dagar föll som en fura. Deras stöd i livet. Han som fixar allt. Mannen. Myten. Legenden. Då visste hon. Att det var kört. Det var så himla tvärkört som helst. 

Och den känslan.

Att bara vänta in.

Att stå på tur. 

Ja. Ni vet.

Men nu lyser solen igen vänner.

Solen har kommit tillbaka.

The Beatles - Here Comes The Sun

Synd bara att den där Beach 2015-formen inföll sig den sista dagen i september...

Kram på Er!

Om man nu skulle råka hitta en gammal Ceasarskål...

Godkväll!

Om man nu råkar få syn på en jättevacker Ceasarskål från Gustavsberg och som är typ hundra år gammal och helt felfri och den står där helt mol allena och ensammen nedanför en knölig container precis som om någon inte riktigt hade hjärta att slänga den i alla fall i sista sekunden och när det kom till kritan och kanske hoppades att någon skålräddare skulle komma och förbarma sig över den och att den förtjänade ett bättre öde. Och om nu denna någons hjärta började slå dubbelslag och höll upp den där Ceasarskålen och knappt trodde sina ögon och tryckte den ömt mot bröstet och tog hem den vackra till ett gult och vint hus med ett torn med en drake högst upp och diskade den varsamt och fyllde den med septemberäpplen.

Ja.

Om nu detta skulle råka hända.

Så förstår ni att den där skålräddaren är lycklig.

Riktigt lycklig.

Fredagskram

Tur att det är lite rosaskimrigt och dimmigt...

Godkväll!

Det är en fullkomlig gåta hur han den där prinsesspappan står ut och härdar sig igenom allt. För hon den där prinsessmamman är minsann inte alls så lätt att tas med alla gånger. Hon kan vara liksom superdryg och en smula påfrestande och får sina infall och påhitt lika snabbt som en gris blinkar och vinner lite nätauktioner här och där och typ aldrig förankrar någonting och sedan rycker hon bara på axlarna och ser så där oskyldig ut. Och säger att det bara blev så. Eller si. Att hon blev lite kär. Att det ibland går lite fort. Att hon ibland inte hinner tänka. Och så står hon där med de där hundögonen och det liksom bara är lite "oj då" över alltihopa.

Och det är då det är en sådan himla tur att den där prinsesspappan ser prinsessmamman genom lite rosaaktigt skimmer och lite dimmigt och en smula otydligt och åker och hämtar de där megaotympliga grejerna trots att han inte alltid gör raketen och vågen och klappar händerna av förtjusning men han har som tur är de där snällbrillorna på sig och tycker så mycket om den där prinsessmamman.

Trots allt.

Och innerst inne.

Och när jag ändå har er på tråden.

Mer dans till folket.

MNEK - The Rhythm

Måndagskram