På en ranglig, rostig stol i Havanna...

Godkväll!

Har ni också märkt det? De där heta medelhavsvindarna som drar genom vårt land. Blundar man så är det nästan så man sitter på en ranglig, rostig stol på ett varmt slitet café i Havanna och känner den tunga cigarrlukten från männen med brun och läderartad hud med djupa fåror. De som spelar kort. Hör ni reggaemusiken där borta? Och där sitter en och spelar gitarr.

Eller ligger i en virkad mjuk hängmatta, i en skuggig olivlund i Toscana. 

Eller promenerar i ett stekhett Rom, mellan slingrande gator och dammiga gränder.

Det är skönt att blunda lite.

Och känna de där ljumma vindarna mot sina armar.

Och kinder.

Kram

En resumé. Och lite vemod...

Godkväll!

Filippa tar på sig finskorna inför kalaset...

Då mamman och pappan fyller år med endast några dagars mellanrum så blir det liksom enklast att slå ihop påsarna och det blir alltid så att man blir lite sådär tillbakablickande när man har födelsedag och tänker på när man var liten och på ballonger och knäcktårta med citronkräm och jordgubbar och vackra inslagna paket och fina kort och serpentiner och drömmar om framtid och att barndomen var oändlig och evig. Gränslös och utan slut.

Det blir lite som en återblick och resumé liksom. Och lite vemod.

Och en massa glädje. En massa kramar. 

Och en massa fina hjärtkort från en hel massa flickor på F.

Lördagskram

Får man aldrig nå fika i det här huset...

Äntligen chokladpudding och vispgrädde!

Felicia och kusin Matilda i lekstugan...

Det får väl duga ett år till...

Godmorgon!

När mamma var liten, då var hon så rar och så tjock och så trind som en bulle...

Tycker min kära svägerska har en sådan skön inställning varje födelsedag. Man tittar sig i spegeln och tänker att det får väl duga ett år till. Det är inte så himla noga med att det kanske är lite löst här och där och nya glada skrynklor och kråksparkar, som dykt upp under året. För det allra viktigaste är att man har hälsan och att man har ett glatt hjärta. Och att man har fått hänga med ett år till. Liksom.

Idag är det ingen vanlig dag, utan det är mammans födelsedag och hon slog en snabbkik i spegeln i morse för att spana in om det hänt något drastiskt och oförhappandes under natten och sade lite tyst, så det nästan inte hördes: - Äh, det får väl duga ett år till...

Och en sak till.

När mamman var liten var hon nämligen den busigaste lilla Pellakorv som fanns.

Bara så ni vet.

Lilla Ida - När Mamma Var Liten

Kram

Små blå fotspår i hela Bellevue-huset...

Godmorgon!

Filippa väntar på att tennisen ska börja...

Hela Villa Bellevue-huset är upp och ner och ut och in och kors och tvärs och det är kaos överallt. Det blir kanske så om man har bestämt sig för att sommarlovsrensa mitt i alltihopa och städa i varenda skafferi och skåp och garderob som finns. Samtidigt. Typ.

Blir ju inte heller mindre kaos om man råkar snubbla på och välta ut en burk full med mörkblå färg som står i trappan, av någon underlig anledning, och locket ramlar av i tumultet och nästan all färg rinner ut. Murphys lag ni vet. Om man då dessutom på det har små fötter och av en händelse råkar trampa i färgen och får lite lätt färgpanik och går runt i hela Bellevue-huset och lämnar blå små fotavtryck efter sig, blir mamman lite lätt trött, men suckar bara eftersom det inte är någon större idé att hetsa upp sig. Typ. Fast det blir ju lite merarbete. Liksom. Ja, ni fattar.

Tur att man fick åka iväg i soliga julikvällen och äta lite god mat och flamsa och skratta med ett gäng goa vänner och framförallt och inte minst med världens bästa Peter och Maria, som minsann snart och äntligen ska slå till och gå och gifta sig.

Och vi har liksom den stora ynnesten och favören att vi ska få gå på deras sommarbröllop.

Tillsammans med typ sjuttiotvå andra. 

I och för sig.

Kram

Prinsesskoppar och liten sjukstuga igen...

De sötaste prinsesskopparna fyndades nyligen på loppis, men gavs bort till kära svägerskan...

Liten emlig Flisastackare ångade och var het som en bakugn i natt. då hon fick hög feber efter sprutan igår. Mängder av juice ville hon ha och sedan kräktes hon ut allt i soffan och över sig själv och hela mamman. Efter nattduschen satt mamman bredvid och klappade på liten Flisa tills hon svalnade och solen gick upp över lönnarna utanför. 

Mamman slumrade och drömde otäcka sjukhusdrömmar och skulle opereras i magen och läkarna sade att det nog var bäst att säga adjö ordentligt till familjen, som satt korridoren utanför, för man visste minsann inte hur det kunde gå. Mamman sprang ut på darriga narkosben och kramade flickorna och mannen hårt och grät och sade att hon ville åka hem och att hon vägrade gå in igen. 

Mamman vaknade alldeles svettig.  

Liten Flislisa var sedan kokhet igen om vartannat och som ett trollslag vid lunch så hade febern turligen och äntligen gett sig av.

Så man kan säga att vi haft lite sjukstuga här.

Idag igen.

Kram

Fasligt onödigt och infernalisk vaccinationsvärk...

Godkväll!

Stackars liten Flisa...

Häromdagen låg mamman i soffan och ojade sig och pekade på den skadade handen där hon hade skurit sig på en trasig tallrik och hade en stor pappersklut runtom. Kändes ju fasligt onödigt att stoppa ner handen i en påse för att ta upp en nertappad kork till limtuben, när man nyss hade lagt ner en krossad tallrik. Men det är ju inte så himla lätt att hålla reda på allt hela tiden. Men snälla Fanny, som tyckte rasande synd om mamman,  kom med jordgubbssaft och chokladkaka och genast kände sig mamman lite bättre och hon fick skönt täcke och ligga och ta igen sig lite. Med den pinvärkande handen.

Idag var Felicia på 5 1/2-årskontroll och fick visa sina färdigheter och hoppa på ett ben och sånt och fick vara bollkalle på kvällstennisen istället, då det värkte så infernaliskt i den stackars armen.

Nu på kvällen ville hon absolut ha bandage och mitella.

Så det är inte klokt vad vi är halta och lytta nu i Bellevuehuset.

Rena rama sjukstugan alltså.

Kram

Antar att det är därför inte mamman drar på festival...

Godkväll!

Nu har vi äntligen fått hem vår älskade lortfestivalunge som lagt sig till med en hes Bonnie Tyler-röst och vi har fått höra alla lervällinghistorier och sett alla foton i mobilen och hört om vilka artister som glänste och vilka som var bäst och vilka som var coolast och om bortkastade och trasiga lerinbakade Converse och om svinkalla blöta tält där man tror att man ska frysa ihjäl sig fast man satt på sig alla kläder man har och om snuskiga översvämmade Bajamajor och ingen ordentlig mat och knappt någon sömn och om olika camps och ravefester och oändliga bilköer och om motbjudande och stinkande hållaförnäsanlukter.

Dock alldeles festivalunderbart och Bråvallafantastiskt. Tycker vår euforiska 18-åring som langade in ett berg på glasveranden med leriga väskor, kassar, skor, gitarr, kudde, sovsäck, liggunderlag, lerstövlar och färggranna plastkassar med chips och annat smått och gott. Nu på söndagsförmiddagen. Den sista dagen i juni.

Mamman, som tänker lite annorlunda, skulle ha otroligt svårt för att äta enformiga vetetuben med räkost och juice fyra dagar på raken och hon är lite mer bekväm av sig och vill liksom ha det lite ombonat och hon är då rakt inte någon tältmänniska och hon avskyr starkt att frysa och vara lerig upp till armhålorna och bo på en soptipp.
Därmed basta liksom.

Fast det där andra.

Att klappa händerna och vara lycklig och dansa och sjunga med.
Till Macklemore kanske.

Skulle vara helt okej.


Kram