Och hon kisar mot den varma augustisolen och tar en spröd liten kaka. Hennes älskade mormors kakor. Och några av hennes vackra dukar har hon omsorgsfullt lagt lite här och var i det gula Bellevuhuset. Och hon önskar så innerligt att hon satt bredvid. Att hon kunde hålla hennes mjuka hand. Stryka henne över hennes silvriga hår. Att hon skulle berätta. I timmar skulle de sitta så. Tills det blev svalt och kräftskivemörkt. Och de skulle tända lite ljus. Skratta åt gamla minnen. Vara lite sorgsliga över sorgsliga saker. Förskräckt peta bort någon vilsen tvestjärt på villovägar. Och hon skulle lägga en varm filt över hennes axlar. Dricka lite vin i de vackra och kalasiga glasen.
Och de skulle skåla och det skulle klinga kristallaktigt och festligt. Och månen skulle hålla dem sällskap. Och den skulle vara stor som en ost. Och gigantisk och sagogul. Och körsbärsträdets grenar och det sensommargröna bladverket skulle vara deras tak.
Och hon skulle hålla hennes hand.
Och hon skulle berätta.
Och i timmar skulle de sitta så.
Kram
2 kommentarer:
Igen rördes min hjärterot!
Jag tror på mitt sätt och är säker på att hon var med dig. Alltid är med dig. Precis som hon är inom dig.
Sensommarkramar från Bosse
Ps. Vackert skrivet som vanligt
Skicka en kommentar