Att tapperhet och kurage fortfarande finns...

Godkväll!

När man fortfarande tror på heder, ärlighet och rättvisa. Precis som förr i världen...

Och hon skrev att det måste vara bättre att bli ihågkommen som en med hjältemod. Än en som aldrig försökte. Men det har varit tyst. Märkligt tyst. En kall tystnad som brett ut sig som en våt filt över trötta ryggar och sorgsna konstaplar. Hånfullt har ropen skallat med uppmaning till tålamod. Ingen däruppe har slagit näven i bordet. Ingen har morrat och visat tänderna. Ingen däruppe har sagt att nu är det banne mig nog. Ingen däruppe har beklagat att ledsna och rasande hjärtan har loggat ut och gått hem. För att inte komma tillbaka. Ingen däruppe har sagt att det snart är för evigt försent. 

I vårt avlånga land sitter fortfarande lojala lågavlönade som tittar på utredningshögar utan slut. Anmälningar som väller in likt tsunamis. Och de lojala lågavlönade drunknar. Men ingen hör deras rop. Och ingen bryr sig. Och utarbetade blå skjortor stretar på där ute. Där ute där det har blivit kallt. Men vi gör det inte för dem däruppe. Vi gör det för alla dem därute. För alla dem som vi kan hjälpa. För alla vilsna vi hittar. För alla dem som tappat bort sig själva. Som gått vilsna i den hårda kalla världen därute. För alla vi kan rädda. För de små leendena vi får. För det varma handslaget man får i sin hand. För den där klappen på axeln. För alla tacksamma. För de otacksamma. Det är för dem vi orkar. Bara för dem. 

Så när marssolen värmde som värst i våras på randiga pärmvärldsfönstret så tänkte hon att hon minsann inte är en sån som bara knyter näven i fickan. Det måste uppåt. Uppåt. De där däruppe måste veta att de solidariska och hederliga gråter på sina rum. De pålitliga och trofasta blir sjuka på stationerna. Söker sig bort. Mår dåligt. Känner sig otillräckliga. Små och obetydliga. Osynliga. Fjuttiga och utan betydelse. 

Bara lite mer. Bara lite fortare. Tyvärr blev det knappt några pengar denna gång heller. Ha tålamod. Ha tålamod, mina vänner. 

Dock hjälpte det föga. Ett kort svar från en. Inget svar från den högsta. Trots två brev. Vilket fick en oansenlig att känna sig ännu mer oansenlig. Ynklig. Oviktig. Fast det var ändå en markering från en oansenlig pärmvärldsmänniska. Som blåhöll sig och hängde i fingertopparna på barrikaderna. Lite försiktigt. Fast tog ställning. Som ville varna. Berätta. Skrek att det håller på att gå åt skogen. Käpprätt. Så snälla gör något. Snälla. Inte för min skull. För allas. För allas skull som sliter och kämpar och jobbar och krigar på. För alla dem som är de riktiga hjältarna. För alla vi. För alla er.

Och så händer det sig plötsligt att Goliat ger sig på David. Att Katla ger sig på Jonathan. Att Sauron ger sig på Frodo. Att draken Smaug ger sig på Bilbo Bagger. Att riddar Kato ger sig på Mio. Att Darth Vader ger sig på Luke Skywalker.

Och en enad kår är chockade. Förfärade och arga. Tappar hakan. Målföret. Men stolta. Förbannat stolta. Ända in i konstapelhjärteroten. Att deras närmaste chef vågar. Att hon törs. Att hon har modet. Som tycker att man ska se till den lilla människan. Att det är därför vi finns. Att hon banne mig är en förebild för hela Polissverige. Att vi måste sätta ner foten. Och säga att nu är det nog. 

Och mamman blev till sist bönhörd. Att hoppet finns. Att tapperhet och kurage fortfarande finns. Hos fotfolket åtminstone. Och det blev så. Till sist.

Att den modiga och rakryggiga bärs fram av lycksaliga och stolta armar klädda i blå skjortor. Till ryggdunkar och klappande händer. 

Under hurrarop och sång.

Kram

Och mamman drar på Kent och har förmodligen tappat förståndet...

Godkväll!

Och den där mamman fortsätter på sin inslagna helgalna bana och gör uppitaketsaker och megaoväntade grejer och köper plötsligen gigantiska urgamla kristallkronor hej vilt och går i typ sammet- och medaljonginredningstankar och hon är inte riktigt närvarande. Eller när hon tänker efter kanske hon för första gången på länge faktiskt är högst närvarande. Eller är någon annanstans. Eller här. Eller där. Kan inte riktigt bestämma sig för om hon är urspårad. Eller på rätt spår. Försöker leva här och nu och klappar sig dock handlingskraftigt på duktiga axeln eftersom hon övervinner och besegrar både det ena och det andra i rödaste rappet. Och den där sabla höjdrädslan har hon spöat ordentligt och spikat i sista spiken och den där kräkkänslan inför att flyga kan dra åt fanders och dit pepparn växer och hon har tvålat till den en gång för alla. Och att hon tokälskar det där molnfluffet och marschmallowlandet. Faktiskt.

Och hon gör upp skisser för sommaren på den vänstra stranden och vi är inte längre där och kräm och utan dina andetag och musik non stop. Och kevlarjäl och kärleken väntar och ingenting och om du var här och saker man ser och 747 och kräm och FF och när det blåser på månen och blåjeans. Och ingenting någonsin och Gamla Ullevi och töntarna och dom andra och vy från ett luftslott. 

Och allt snurrar och virvlar och känns som en Kent-låt och man lever bara en gång och mamman drar vips och hux flux iväg till Oslo och för att gå på sorgliga avskedskonserter. Och hon glömmer aldrig den där varma sommarkvällen i Sala för tusen och tusen år sedan och när hon i statens tjänst stod nedanför Kent-scenen och skulle hålla en smula ordning och reda och betraktade fascinerat de där uppslukade människorna och den euforiska lyckorusiga folkmassan likt en enda våg som sjöng med i varendaste låt och hur hon tittade upp under båtmössan och fullständigt tappade hakan och hjärtat nästan stannade och de där texterna som borrades in och klistrade sig fast och hur knytnävsslaget i magen bara kom och hur hon där och då förstod och begrep och drabbades av den där Kent-magin och blev fast. För evigt fast. 

Och nu är det dags igen.

Jag säger ju det. 

Hon håller på att tappa förståndet. 

På riktigt.

Kent - Vi är inte längre där

Kram

Till Umeå i veckan. Ovanför bomullsvärlden...

Och mamman har blivit skitkonstig...

Godkväll!

Och mamman har blivit besynnerlig och skitkonstig och helunderlig och hon känner liksom inte igen sitt nya egendomliga jag och liksom struntar i det som tidigare varit viktigt och hon har typ inte ens brytt sig i att vattna blommorna i Bellevues trädgårdar sedan urminnes tider och rycker på axlar och himlar med ögonen och har gjort superudda grejer och helt utspejsade saker denna vecka och ringer helt flänga samtal och fixar och trixar och donar och har spontanköpt en till Mini Cooper och hon ska tydligen ut och flyga igen om två dagar och hon är faktiskt helallvarlig med vissa grejer som hon fått på sin myskohjärna och hux flux har hon fått värsta rycket och lyssnat på Indochine hela dagen och tycker de är asbra igen efter hundra år och drömmer sig bort. Och håller tummar och tår. 

Kanske slår det in någon dag.

Kanske.

Indochine - Traffic Girl 

Lördagskram

Inte för allt i världen skulle hon vilja vara utan detta...

Godkväll!



Och hon är liksom fortfarande där. Promenerar på kullriga och branta små gator. Andas sommarluft och varma septembervindar blåser i hennes hår när hon åker femhundramiljarder miljoner varv runt Paris. Memorerar allt. Suger in. Går i vackra parker. Sitter på en stentrapp nedanför Sacre Coeur vid midnatt och vill inte gå in. Vill inte missa. Vill inte sova. Inte för allt i världen.

Inte för allt i världen vill hon vara utan denna stund. Vill bara åka och hämta dit de där femhundra Bellevueungarna och sälja klabbet och börja ett nytt liv. Och fundrar på om någon skulle vilja anställa en pärmvärldsmänniska som jobbat i hundra år.

Och Paris vaknar sakta och mjukt och på Montmartres gator är det stilla och hon biter i en croissant och vill inte vara utan denna stund. Inte för allt i världen. Sväljer en mun créme de chocolat. Skrattar med de finaste vännerna. Gör upp planer för dagen. Och på kvällarna kan hon inte se sig mätt på utsikten från den lilla franska balkongen. Sitter på sängkanten och ser ut över staden. Länge sitter hon där. Och det där Eiffeltornet som hon minsann hjältemodigt har besegrat slutligen och till sist lyser i allsköns färger i fjärran. Myllrande gator med glada människor långt därnere där det är lördag hela veckan. Och inte för allt i världen vill hon vara utan denna stund.

De sitter på otaliga små restauranger och caféer i de ringligaste små gränder. Äter sjuhundra créme brulée var och vill äta sjuhundra till. Det lilla brända sockerskalet krasar mellan hennes tänder och hon är i himlen och inte för allt i världen vill hon vara utan denna stund.

De går omkring i Latinkvarteren. Tar sig en tur till Maraiskvarteren. Andäktigt kliver de in i Notre Dame igen. Och hon tror sig se den där rara Quasimodo däruppe ovanför de branta pelarna. Och Fantomen skymtar de också där han sitter i ett hörn i sin loge på L´Opéra Garnier. Och de går hukade i kusliga katakomberna. Håller varandras händer när de går in i de dödas rike. Och de går till Montmartres vackra kyrkogård. Och de är andäktiga och ödmjuka. Och tysta. En Aristocatskatt springer hastigt förbi framför deras fötter och hoppar smidigt och graciöst upp på en sarkofag med vissnande rosor på locket. 

Och de går igenom Napoleons Triumfbåge och återigen häpnas hon över Louvrens storslagenhet. Hon borstar bort lite damm på skorna och sätter handen i pannan för att skyla sina ögon från den starka Parissolen för att kunna se bättre. För att memorera. Vill inte missa. Inte för allt i världen. Känner den där enorma tacksamheten. Och det nyper i hjärtat.

Och inte för allt i världen skulle hon vilja vara utan detta.

Inte för allt i världen.

Och hon är liksom fortfarande där.

Och inte här.

Kram