När man måste lova dyrt och heligt och på hedersord...

Godkväll!

Och hon har skärpt sig så länge och bitit ihop och låtsats. Hållit färgen liksom. Ja. Hållit ihop helt enkelt. Till och med övertalat. Varit hur entusiastisk som helst. Hållit stången. Men sista kvällen falerade det lite och hon blev pinsam och tappade greppet. Pyttelite patetisk. Grät sakta och bad tyst att han inte skulle dö. Snälla dö inte. Snälla. Medan hon koncentrerat radade upp gosedjur i Floriskorvens säng. Med en pingisboll i halsen. Han skrattade och tackade så mycket för uppbackningen och all pepp och positivism och påpekade ironiskt och lite småsyrligt att det kändes såå mycket lättare nu. Fast lovade och bedyrade dyrt och heligt att han inte skulle dö. På hedersord. Tio fingrar upp till Gud.

Kändes en smula lindrigare då. Och lite mer sockervaddsaktigt.

För den där lite egocentriska och gråtmilda. Som slapp lägga sig under kniven. 

Och när den där prinsesspappan ringde från uppvaket till den där nerviga och nagelbitande prinsessmamman och berättade att han efter nästan ett års lidande och smärtor från något onämnbart faktiskt äntligen kunde känna sina ben. Och vicka på tårna.

Och den där prinsessmamman tackade honom däruppe. Euforisk och själaglad. För lite tåvick. Och för att någon kär kommer få sitt liv tillbaka. 

Svalde ner pingisbollen. Och sade att det var tur för honom.

Att han höll sitt löfte.

Kool & The Gang - Celebration

Kram