Inredning, Husbygge, Härliga barn, Ånglar, Drömmar och Trädgård

Inredning, Husbygge, Härliga barn, Änglar, Bullar, Pelargoner, Drömmar och Trädgård

torsdag 20 augusti 2015

Ett kvarts sekel i statens tjänst...

Godkväll!


Plötsligt kom hon på det. Det är ju idag. Det är ju idag fast då. Tjugofem år sedan. Ett kvarts sekel i statens tjänst.

Det går ju bara inte att ta in. Helt omöjligt ju. Och hon kan fortfarande känna lukten på den där stekheta och ångande gårdsplanen med tokpirriga och skärrade blivande studenter. Känna den där nervositeten och de där fladdrande fjärilarna i magen. Hur chockade de blev när de stod där på rad. Flera hundra med samma fjärilar i magarna. I en lång lång kö. Och hur hon mottog två gigantiska papperskassar som hon knappt orkade bära. - "Varsågod." Och hur hon storögt började att inse att hon faktiskt skulle läsa de där bibeltjocka böckerna med obegriplig text på tio månader och sedan skriva prov på hela kaknästornshögen. Och att man fick en enda chans på sig. Högst två. Annars åkte man ut. Lägg därtill ett knippe fysiska tester som skulle genomföras samtidigt. En chans. Högst två. Annars åkte man ut.

Och hur de sedan satt de där första veckorna i skolbänken med klasskamrater från Luleå ner till Malmö. Och när de inte begrep ett ord vad de där lärarna pratade om. Hur rörigt allt var och hur hopplöst allt kändes och insikten om att det förmodligen ALDRIG skulle gå. Fanns liksom inte en chans i världen. Och vad gjorde hon där?

Hon hade ju tackat nej till sin plats. Men rekryteringskonsulten blev typ vansinnig och informerade om att man inte kunde tacka nej till en sådan plats. Man kunde inte tacka nej till sitt livs chans. Och hur han frångick sina bestämda principer och gav henne ett dygn på sig att bestämma sig. Ett dygn. Ett ödesdygn.

Idag är det alltså tjugofem år sedan. Tjugofem år sedan hon stod på den där brännande asfaltsplanen utanför den gigantiska huset innehållande sprängfyllda papperskassar med bibeltjocka böcker.

Och hur är det nu igen hon har sagt? Man blir typ bara tjugofem. Max trettiotvå.

Helt otroligt att hon var den yngsta genom tiderna som börjat den där omtalade skolan man omöjligt kunde säga nej till. Eftersom det stod typ hundrafemtioniotusen till i kö som inget hellre ville.

Faktiskt bara dryga sju år var hon.

Hon är fantastisk.

Den där mamman.

Inte tu tal om annat.


Kram

5 kommentarer:

Anonym sa...

Det är hon banne mig, lycka till med 25 år till! Kram från Tuija i Västerås

Prinsessorna på Bellevue sa...

Hahaha! Tusen tack rara Tuija!!! <3

Kraam
Petronella

Annika sa...

Jamen herregud, det är du ju. Tänk vad tiden går fort när man har kul. Ha en fin helg! Kram Annika

Njut Av Livets Goda Ting sa...

Helt klart mer än fantastik är hon den där mamman :)
stor kram
Jessica

Änglarna finns sa...

Go kväll!
Niger och säger Grattis!!
Tänk, jag känner igen precis den där känslan..den 10 jan 1977...när jag satt där i aulan tillsammans med några hundra..och också undrade vad jag gett mej in på! Men är man 20 år..så kanske man inte vet...eller också gör man det!
Hade jag fått leva om mitt liv..så hade jag valt samma yrke..fast kanske kompletterat med mer juridik!
Önskar dej en härlig kväll!! Kram Annika