När man måste maratonpussa en påskmustmustaschprydd Floriskorv...

Godkväll!

Och så har det plötsligen gått mer än en vecka och det har liksom bara rusat och varit världsrekordsnabbt och rapidigt och tidsrymden har liksom inte räckt till när man ska fira påsk och leta påskägg och ha det lite mysigt och äta god mat och ha typ lite ledigt och softa och vara en smula obunden och vakant och maratonpussa en påskmustmustaschprydd Floriskorv och beta av kilometerhöga vingliga tvätthögar och åka till lekland och jaga mjuka lejon och mysprata i timmar med kär och efterlängtad kusin och komma ikapp och shoppa en smula med ett halvt fotbollslag som måste matas med pannkakor och glassar stup i kvarten för att hålla ångan uppe och en trädgård som sett sina bättre dagar och som måste putsas till och donas och fixas och vårblommor som såklart ska ner i krukor och lite aprilsol som försöker värma bleka nosar och sedan sådant som mamman har haft tokångest för sedan kulna och regniga höstdagar och våndats för och som nu äntligen har blivit av fast hon nästan svimmade av skräck och hjärtrusningar. Men blev klappad på och påhejad så hon fixade det minsann och är lite mallig för det men hoppas så innerligt och djupt att hon aldrig behöver gå igenom detta fasanfulla igen. Någonsin och överhuvudtaget.

Sedan är det med ett ganska stort mått av sorgsenhet som ett helt liv liksom måste sätta en smula punkt. Och ett helt hus som ska tömmas. Och vi tänker på barnens farmor hela tiden och saknaden är stor och enorm. 

Och sedan har vi dessutom oroat och ängslats halvt ihjäl oss detta påsklov för en älskad liten gammelmormor som skrämt oss fördärvade och något alldeles förskräckligt mycket och som ligger på sjukhus och som vi håller alla tummar och tår vi har för att hon ska krya på sig.

Stor kram till Er alla!