När det känns luftigt och fjäderaktigt på samma gång...

Godkväll!

Tjoho! Ordning och reda...

Och så liksom bara försvann den här helgen också och det är inte klokt vad alla saker kan kännas stentunga och blyvägande när man går och tänker på grejer man borde göra. För typ längesedan. Det blir liksom oöverstigligt och helt omöjligt och fyrtiotvå ton på axlarna och liksom bastant och mastigt.

Sedan när man väl börjar så lättar det allteftersom och känns inte alls som att gå med en val runt halsen eller försöka gå i kvicksand. Det känns luftigt och fjäderaktigt.

Och den där hopplösa bannar och förebrår sig själv.

Och klappar sig lite för bröstet samtidigt.

Och det är skönt att kunna knipsa lite på fotbojorna.

Och slippa släpa på det där.

Ständiga.

Dåliga samvetet.

Ni vet.

Söndagskram