Och nyss var det 90-tal och hon bet sig i läppen och stod ut...

Och så kommer det över henne ibland. Den där tidspaniken. Att det bara tutar och kör. Oavsett om man vill eller inte. Att man måste hyperventilera hysteriskt för att lugna sig en smula. Att det snörper till i hjärtat och man börjar liksom fatta och inse att ens egen tidsålder som man kommer vandra här på jorden inte varar för evigt. Att livet är ganska förgängligt. Och att man ingenting vet. När det är finalen.

Och nyss och typ igår var det ju 90-tal och hon läste matematik på kvällarna. Satt med kluriga tal och krångliga ekvationer. Utifall och i händelse av att hon skulle få något abrupt infall och bli något annat hux flux. Fick för sig att ta grönt kort och fick sedan en ingivelse och en nyck och gick plötsligt en solig vårdag och piercade sig i naveln. Bara för att se om hon vågade. Bet sig i läppen och stod ut. De köpte en M3:a och stack till Thailand. Och sprang benen av sig och jagade i dagarna i ända och kramade världens bästa och gladaste och högt älskad liten flätunge med de rosigaste kinder. 

Och ibland när hon tänker tillbaka. Känns allt som en film. Eller drömlikt. Och vissa minnen är så starka. Och vissa så luddiga och en smula suddiga och kanske har det aldrig hänt. Eller har det. Och i vissa stunder är man så levande. Och i andra mer i en bomullsvärld. Liksom lite fluffigt. Ibland med lite trubbiga kanter. Avskavt. 

Och hon lyssnar uppmärksammat när en av Bellevues flickor säger sig ibland att inte känna sig  riktigt närvarande. På plats. Att hon får för sig att hon liksom drömmer. Fast det är verklighet. Eller är det. Inbillning. Fantasi. Fiktion. Rimligt eller orimligt. 

Och mamman förstår precis.

Och exakt.

Vad hon menar. 

Savage Garden - Truly Madly Deeply

Kram

Att vi trodde vi hade nått botten. Då...

För 15 år sedan, nästan exakt på dagen, samlades ett gäng hederliga poliser med framtidstro och fortfarande med ett inre hopp och gick ut och jobbade en halv lördag utan lön. Vi gick på rad. Fem poliser. Ett tyst meddelande och en styrkedemonstration att polisen åter var synlig på gator och torg. Hur det för gemene man och samhällsgoda medborgare skulle kunna se ut om inte polisen drabbades av nerdragningar och besparingar och åtstramande kommande bister vårbudget. Vi var arga. Frustrerade. Kunde för vårt liv inte förstå. Trodde benhårt på det som var rätt. Och riktigt. 

Men vi drämde inga nävar i bordet. Vi hade inga plakat. Skrev inga protestlistor. Inga slagord som skanderades. Planerade inga vilda strejker. Funderade inte ens på att säga upp oss. Vi var ju poliser. Och in i döden lojala. Solidariska och rättskaffens. Tänkte på vår egentliga uppdragsgivare. Allmänheten.

Men vi var arga. 

Och svikna. 

Tänkte att det nog var en tillfällig svacka. För nog måste man satsa på vår kår. Jobbet man egentligen önskade inte fanns. Och behövdes. Inte kunde man dra ner på det. Att vi trodde man hade nått botten. Då.

Och hon fingrar på det gamla klippet. Som antagit en gulnande nyans. 

Så länge sedan. Men ändå inte.

Och hon tänker. Hit med den där besparingen och nedragningen. Hit med den där bistra och åtstramande vårbudgeten 2003. Hon skulle göra vad som helst för det. 

 För allt är bättre än arga och svikna polishjärtan som tappar driv och gnistan och tron och känner sig otillräckliga och ouppskattade och ger upp och därför lämnar in sina polisbrickor. 

Nästan varendaste dag. 

Allt är bättre. Än det. 

Allt.

Kram

Den lilla nattlinnesflickan finns ju där hela tiden...

Och de där åren har så himla bråttom och det är liksom rusningstrafik och hets mest hela tiden och knappt om tid och så får hon syn på sig själv. En liten Pella i ett oskyldigt 70-tal med framtidstro och tillförsikt och förmodligen har hon knäna fulla med blåmärken och hon har sitt bruna älskade nattlinne som var världens sammetsmjukaste med smala ränder på ärmarna och sin kära lillebror får agera docka. Och förmodligen ligger han på den bruna Dunderklumpenfilten. Ett litet ögonblick för evigheter evigheter sedan. Ändå finns ju den där lilla nattlinnesflickan inuti henne. Precis hela tiden och varje dag. Oavsett år som läggs på och förfall hit och dit. 

Så är det ju hon på bilden som är hon.

Och hon tackar högre makter att hon fick den där barndomen. Med gränslös kärlek och med en mamma som satte upp hennes alster på vardagsrummsväggen. Teckningar med guldsprayade makaroner och korkar. Och allt som den där nattlinnesflickan släpade hem från slöjden sattes upp på väggen. Eller ställdes i bokhyllan. Och mamman målade glada solar och busiga moln och vackra blommor på köksfönstret och nattlinnesflickan fick måla hon med. Och vara ute och leka dagarna i ända tills det blev mörkt och var dags för mat. Och komma in dyngsur i de gula hemsydda termosarna eftersom nattlinnesflickan legat i en snöhög i timmar och tittat på stjärnorna. Och byggt gigantiska snögrottor nedanför magiska gatlysen och virvlande snöflingor.

Och det skymmer fort nu och de gröna decembergranarna blir suddiga i det sena eftermiddagsdiset längs vägarna de susar fram. Och prinsessmamman med nattlinnesflickan inuti spelar Kent på högsta och sjunger och kan inte sluta. Hur länge som helst håller hon på. Tills prinsesspappan inte orkar höra mer på melankoli och svårmod och tungsinne. 

Fast när de kommer hem.

Börjar hon igen. Och fortsätter och spelar Kent. Med lite dysterhet och lördagsvemod.

Och saknar plötsligt det där världens sammetsmjukaste nattlinnet.

Med ränder på ärmarna.

Kram

Outsägligt längtande själar med saknad i sina hjärtan...

I Sevilla, med älskad mormor, 1986...

Och vi har tänt ljus och idag tänker vi lite extra på alla dem så fladdrat vidare. Likt fjärilar. Och lämnat oss alla outsägligt längtande själar med saknad i sina hjärtan kvar i jordelivet. 

Och hon skulle ge vad som helst. Vad som helst för att få hålla hennes hand igen. Att få en klapp på kinden. En varm kram. 

Vad som helst.

Ändå känner hon hennes närvaro. Varje dag. På något vis.

Och hon tänder ljus för dem som lämnat. Och den stora fullmånen lyser som guld på himlavalvet just ikväll och lyser svagt på gravstenar och kors. Och hon tänker.

Kanske samma månstrålar lyser på dem alla. 

Både på dem. 

Och vi som är kvar.

Kram

Och hon känner juniregnet i sitt hår...

Och hon bläddrar i det gamla albumet och tänker. Att det är oceaner av tid sedan. Tusen tidsåldrar sedan. Evigheters evigheter sedan. När det var ett tidevarv av en annan tid. Ett annat universum. 

Och ändå. Ändå känner hon att där är hon ju. Och minns med ens exakt och precis hur det kändes att stå där i ett stilla juniregn. Att vara så in i norden lycklig. Bland hurrarop och sång och ha hela livet framför sig. Som ett oskrivet blad. Med drömmar. Och hon fingrade på karamellhalsbandet och långa naglar förstås. I rosa neon. Och det fina silverarmbandet som hon tyckte så mycket om. Lite smått obekväm i det kortare håret som var avklippt i samband med att ha varit hårmodell. Och den lilla dräkten som hennes kära mor sytt. 

Och hon känner juniregnet i sitt hår. Alla lycka till-pussar och hej då-kramar i sin kropp. Den där glädjen i hjärtat. 

Och med ens är det där nu.

Just nu.

Cyndi Lauper - All Through The Night

Kram

Med dagistrassligt Rapunzelhår...

Och hon med gul glasspinneT-shirt liksom tar sats och tjuter och hoppar upp i sängen med ett språng och den fredagsslutkörda öppnar sin famn och borrar ner sin näsa i dagistrassligt Rapunzelhår som luktar marschmallows och päronpaj. 

Och så ligger de så ett tag. Och den Florpanlängtande mamman har sin mun mot hennes panna. Som är varm och sammetslen och beprydd med tre tronande oktoberknottbett. Och ett mitt på näsan också.

Och i ett huj tar hon sats och skuttar ner och ställer sig i dörrhållet och vänder sig om. För ett ögonblick. Står där någon sekund och mamman hojtar. Skriker stanna. Greppar sin mobil. För just det där vill hon ha kvar. Måste föreviga. Just det där ögonblicket.

Sin lilla päronpaj.

Med dagistrassligt Rapunzelhår.

Kram

Och allt får liksom lite perspektiv...

Och allt får liksom lite perspektiv. Saker och ting ställs mot varandra. Grejer som inte riktigt blir som man tänkt sig. Arga brev som man känner att man måste skriva därför att man inte står ut med tanken att myndigheter och kämpande människor skjuts i sank. Det där ryggradslösa som gör att allt snart är för evigt försent. Det där rasande pärmvärldshjärtat som får sina törnar varevigaste dag och ett ilsket bröst som skaver och gör ont. 

Men allt får liksom lite perspektiv. Och de har oroligt sett hur gigantiska vredgade stormar och rysliga ursinniga orkaner svept över paradisöar och länder utan pardon. Utan sans. 

Och de har ängslats över hur de har det. Och flickorna har bekymrade och rädda tänkt på sin vän Emily. Där borta där det endast står öppna dockhus kvar. Där palmer ligger som strödda tändstickor och en förödelse som inte ens går att ta in. Total ödeläggelse.

Och alla våra tankar och böner går till dem som drabbats och till Emily och hennes familj.

Och allt får liksom lite perspektiv.

Men ens.

Kram