Fast på ett korvaktig sätt...

Godkväll!

Det var en dag som mamman hade gruvat sig för. Ganska länge hade det gnagt i henne. Ett litet vägskäl. Kanske. Och den lilla älskade Floriskorven låg bredvid och sov tungt. Mamman strök henne försiktigt och lätt över sammetsryggen. För att liksom väcka henne så mjukt som möjligt. Och plötsligt ropade hon: - Elsa! 

Mamman frågade förvånat: -Va?

Och den lilla Florpan fortsatte sjungandes:

"Vill du inte ut och leka?

Bygga snögubbar i snön?

Vi ses ju inte alls som förr

Öppna din dörr

Känns som du har lämnat mig

Vi var ju bästa vänner, men inte nu

Vill du att jag går så säg?  

Vill du inte ut och leka?

Om du får välja vad vi leker?

Gå härifrån, Anna

Okej, hej"

Fast liksom på ett korvaktigt sätt. Med världens sötaste lilla röst.

Och mamman som nästan dog på fläcken kramade om den lilla nyvakna och sängvarma Frostkorven det hårdaste hon vågade och frågade: - Varför sjöng du den fina sången?

- För att jag blir glad av den!

- Åhh, det blir jag med, sade den rörda mamman med gnag i magen.

Och såklart blev det världens bästa dag.

Kunde ju inte bli annat.

Så tacksam.

Frost - Vill du inte ut och leka?

Kram