Och så kommer det över henne ibland. Den där tidspaniken. Att det bara tutar och kör. Oavsett om man vill eller inte. Att man måste hyperventilera hysteriskt för att lugna sig en smula. Att det snörper till i hjärtat och man börjar liksom fatta och inse att ens egen tidsålder som man kommer vandra här på jorden inte varar för evigt. Att livet är ganska förgängligt. Och att man ingenting vet. När det är finalen.
Och nyss och typ igår var det ju 90-tal och hon läste matematik på kvällarna. Satt med kluriga tal och krångliga ekvationer. Utifall och i händelse av att hon skulle få något abrupt infall och bli något annat hux flux. Fick för sig att ta grönt kort och fick sedan en ingivelse och en nyck och gick plötsligt en solig vårdag och piercade sig i naveln. Bara för att se om hon vågade. Bet sig i läppen och stod ut. De köpte en M3:a och stack till Thailand. Och sprang benen av sig och jagade i dagarna i ända och kramade världens bästa och gladaste och högt älskad liten flätunge med de rosigaste kinder.
Och ibland när hon tänker tillbaka. Känns allt som en film. Eller drömlikt. Och vissa minnen är så starka. Och vissa så luddiga och en smula suddiga och kanske har det aldrig hänt. Eller har det. Och i vissa stunder är man så levande. Och i andra mer i en bomullsvärld. Liksom lite fluffigt. Ibland med lite trubbiga kanter. Avskavt.
Och hon lyssnar uppmärksammat när en av Bellevues flickor säger sig ibland att inte känna sig riktigt närvarande. På plats. Att hon får för sig att hon liksom drömmer. Fast det är verklighet. Eller är det. Inbillning. Fantasi. Fiktion. Rimligt eller orimligt.
Och mamman förstår precis.
Och exakt.
Vad hon menar.
Kram